Särbo-i bonusfamilj-hur gör ni?

Lite uppdatering här. Läst senaste två inläggen och jag håller med om mycket. Jag tror inte att han agerar som en stabil förälder. Det är väldigt mycket dåligt samvete som styr. 
Jag håller som ni skriver verkligen inte hans dotter ansvarig för hur hon gör, hon gör ju det som hon tror är okej och är fortfarande ett barn. 
Idag tänkte jag lite på hur det är i allmänhet när jag är med om hans dotter kommer hem till honom och är där. Säger han och jag något till varandra avbryter hon, går vi ut i köket och hämtar fika till alla medan hon sitter i vardagsrummet och tittar på tv ropar hon konstant på oss. Jag tror inte hon är bekväm de stunder då hon inte är i centrum. Och nu ni som vill skrika att hon är en liten prinsessa och sånt dumt nej det är hon inte. Hon lär sig att detta är ok beteende från sina föräldrar. Jag tänker ofta att hon är osäker och påverkad av att hennes mamma är bitter över sitt liv och att mamman aldrig riktigt accepterat att pappan gick vidare före hon själv. Eller hon har ju inte gått vidare alls egentligen, ingen ny man och ganska svartsjuk på oss tyvärr. Men nu tänker jag mer och mer att pappans beteende också spelar in väldigt mycket. Jag tror att han håller på att skapa ett "monster" genom sitt sätt att hantera sin dotter. Och det gör mig arg nu för hon är en jättefin och rolig tjej. Men hon blir ju inte trygg och lär sig hantera livet på ett bra sätt när ingen vågar vara förälder. 
Jag har alltid upplevt att hon reagerat bra när jag dragit gränser och att hon och jag funkar kanon, speciellt när vi är själva och umgås. Det är liksom inget knas med henne, men pappa (och mamma) lär ju henne att hon aldrig behöver planera eller anpassa sig. 
Jag tycker min partners beteende mot mig känns skit ju mer jag tänker på det. Jag tror att jag är den som får ta den ilska han känner inom sig för att han inte vågar säga nej ibland till andra. 
Han säger nu att han vill umgås och planera mer med mig (där hans dotter självklart är välkommen om hon vill haka på) men jag tror det när jag ser det. Jag känner att det kommer bli som förut om ett tag igen och då kommer jag lämna. 

Eftersom jag både är bonusmamma och mina egna barn har en bonusmamma tycker jag att jag har rätt bra koll från båda håll. :) och som jag skrivit i tråden: väldigt ofta kommer männen så otroligt lindrigt undan. De kan välja att inte kommunicera alls, och så får kvinnorna gå och avsky varandra. Jag har varit med om samma sak, där pappan till mina barn hade inbokad hotellhelg med sin nya, sa att det var ok att ena barnet kom till honom när hen frågade, varpå den nya var jätteirriterad - på mig. Men alltså man är två föräldrar. Barn måste kunna få ställa en fråga och de vuxna måste kunna ge ett ärligt svar. 

jag tycker man ofta ser de här påståendena att mamman är en manipulativ bitch och pappan är för snäll/mesig. men är det snällt att del inte säga nej till ett barn och därmed förstöra planer ni haft för helgen, dels skylla på mamman och låta henne bära hundhuvudet? Män är inga idioter, bara lite bekväma. 

I vårt fall löste det sig faktiskt genom att hans nya ringde mig (arg som ett bi) och när vi pratade så blev det uppenbart att han var den som inte hade kommunicerat med någon alls. Han hade ju typ surat när hon blev arg och sagt att ja det går ju itne att säga nej till exet - när det i många fall hade varit så att jag hade ÖNSKAT att han sa nej, för det blev så himla mycket spring på barnen som dessutom ställde krav på mig att jag också alltid skulle ändra planer för pappa gör ju det. Så att prata är alltid bra. Utgå inte från att exet hatar dig - har man själv gått vidare och det har gått några år är min erfarenhet att man oftast är glad för att ens ex hittat kärleken igen. 

Hur kan man kalla sig för bonusfamilj när man inte ens lever under samma tak???

Själv hade jag inte stått ut mer än 5 minuter med en så krävande tonåring som inte ens är min egen unge.

Dumpa! Vilken kvinna kan bli lycklig av det här upplägget där det inte finns någon som helst rutin kring barnens vistelse?

Han verkar dessutom vara tråkig, sur och ointressant så gör honom en stor tjänst. Låt honom leva ett sexlöst liv med sin lilla dotter. Blir han övergiven och får sig en knäpp på näsan så kanske han en dag fattar att det finns andra relationer att värna om.

Tyvärr, du blir nog den som får lära honom den läxan.

Jag känner så igen mig och det ledde till separation, total. Vi var särbos med gemensamt barn (av praktiska skäl) och har även varsitt barn sedan innan. Vi bodde nästan alltid hos henne, när hennes exman ville att vi skulle ta hand om deras gemensamma barn (12) så blev det alltid så, på bekostnad av vår egentid eller för vår familj.

Kände ofta att den familj vi skapat alltid var på undantag och att hon inte kunde förstå mig i den känslan. Istället blev det bråk om att jag inte ville ha hennes barn där, som redan bodde där till 75%.

Jag ville ha oss, mamma pappa o vårt barn, frukost, middag ensamma, vår konstilation 3 dagar varannan vecka. Övrig tid hade vi våra egna barn o jag bodde hos henne då jag inte hade mitt. Så när hennes ex började lämna av deras barn på morgonar när vi eg bara skulle vara vi, för att det var enklare för honom än att börja 1 timme senare på jobbet, o hon inte ville säga ngt till honom, fick jag nog. Kände mig liten o oviktig o hon sur för att jag inte ville ha hennes barn där. Två helt olika syn på samma problem. Gick inte att lösa. Hade jag kännt mig sedd o älskad, för övrigt, så skulle detta förmodligen inte varit ett problem. 

Blev så trött på att skapa viet, uppvakta henne, att alltid åka till henne, att inte känna mig åtrådd eller viktig. Kändes mig mer som en vän. Till slut sa jag ifrån och det kom som en chock för henne, trots att jag många gånger sagt att vi även måste värna om oss, ge vår familj space o vår relation.