Hur vara lugn under ny graviditet efter 4 missfall?

Jag hade 4 missfall med 5 barn före första barnet. Det tog drygt 10 år att få barn och krävdes 14 IVF.er vara 7 ED. Jag hade inget hopp som tidigt gravid. Inte blev det bättre av att jag blödde ganska mycket v.7. Då blev jag övertygad om ett m.f till. Så övertygad att jag vägrade göra VUL. Jag hade sett ett dött foster på VUL en gång (första graviditeten) och ville inte se det igen.
Jag skrev dock in mig på Mvc igen. Hade hunnit det 4:e graviditeten också, men fick MA v.14. Hade kontakt med min privata gynläkare som hjälpt mig under alla behandlingar och han tyckte jag skulle göra VUL i alla fall. Sista veckan man kunde se bra var v.13 så då åkte jag dit. Värre ångest har jag nog aldrig haft! Men till min oerhörda chock levde barnet!   Och föddes levande som du förstår. Men vägen dit var inte lätt. Jag satte upp delmål, tog en dag i taget, fick lite hopp gradvis allt eftersom tiden gick. Men helt trodde jag inte på det förrän han föddes.

Att jag ens fick barn berodde på medicin. Nämligen Prednisolon. Jag fick dubbla dosen för att det skulle gå. Det är svårt få utskrivet i Sverige, men det finns åtminstone några andra mediciner man kan få. Levaxin, Trombyl, Fragmin och progesteron. Du borde verkligen hitta en läkare som kan skriva ut det åt dig nästa gång. De allra flesta som kan bli gravida kan även få barn, men ibland behövs mediciner.

Tack för att du berättar din historia! Jag tycker det är så sorgligt att du inte vågade tro på det helt förrän din son föddes, känner du dig inte snuvad på en mysig graviditet? Alla mina vänner (ca 10) har hunnit bli gravida med både första och andra barnet under den tid vi försökt och ingen av dem har varit med om missfall, så de hade så stressfria graviditeter, det fanns inte i deras värld att saker kunde gå snett, och har man inte varit med om MF så är man nog naivt ovetande om hur hemskt stressig en graviditet kan vara för en som konstant oroar sig för det. 

Jag är inte ens gravid än men är bitter över att min graviditet kommer kantas av extrem oro och katastroftankar att bebisen kommer dö. Jag är också rädd att de här katastroftankarna aldrig kommer försvinna och att jag därför kommer bli överbeskyddande på ett onormalt sätt. Har du känt av såna tendenser att man är extra rädd om sitt barn när det varit så oerhört tufft att faktiskt få det barnet?

Nån "mysig" graviditet hade jag inte haft även utan oron för jag hade mängder med krämpor, bla graviditetsmigrän. Att vara gravid i sig var aldrig nåt jag direkt drömde om utan det var just att verkligen få barn. Ju fler år det tog desto viktigare blev det. Hade gärna hoppat över att vara gravid och adopterat, men det fick vi inte.
Ett delmål var v.25 när de allra flesta som föds både överlever och inte får men. Efter det började jag så smått köpa saker. Vi berättade bara för folk om det första och tredje missfallet och fick väl inte direkt nån sympati. Makens släkt har alla fått barn utan m.f eller andra bekymmer så de fattade inte. Så är det ju alltid. det man inte upplevt själv går inte sätta sig in i. Man får bara vara tacksam om folk inte vräker ur sig vad som helst. Av det skälet slutade vi berätta om nånting. De flesta trodde nog vi hade gett upp när jag väl väntade den första.

Jag tror inte jag var mer orolig än de flesta är när de får första barnet. Visst kollade jag att han andades och liknande, men det gör nog många. Jag gick inte runt med katastroftankar. Det beror nog på min grundläggande personlighet. Jag tar dag för dag jämt. Framtiden tar man när den kommer.

Jag har försökt ha ett mindset att jag inte tar ut sorg eller oro i förskott innan något har hänt, men det är så otroligt svårt nu när man gått igenom så mycket skit och bär på så mycket sorg. Tror det blir någon sorts försvarsmekanism att förvänta mig det värsta så man inte blir lika sårad när skit händer igen.

Gällande prednisolon så har jag fått det utskrivet och ska få testa det vid nästa FET i augusti. Ska bli så spännande att se om det kan hjälpa mot MF för min del. Vilken dos funkade för dig och fick du biverkningar av det? Har läst en hel del otäckt om kortison, men det kanske är kopplat till hur länge man tar det. Verkar som att jag endast ska ta det i 4-5 veckor max vid positivt test.

Jag har också tänkt nattsvart ibland, jag är ingen överhurtig person alls. Men åren och alla motgångar har väl kanske lärt mig att det blir som det blir ändå. Vi kan bara leva idag och ta morrondagen när den kommer. Dock planera som om den kommer. 

Vad bra att du ska få Prednisolon! Tror jag stenhårt på. Jag fick det pga ED, men uppenbarligen för låg dos för jag fick 2 m.f efter ED också. Felet var inte mina usla ägg alltså utan min kropp. Jag tog 5 mg först som höjdes till 10 per dag och det räckte. Inga biverkningar, men jag mådde ju pest ändå som gravid så jag märkte det kanske inte. Största beviset att det funkade var mitt andra barn. Sista embryot öht och det sista kvar från totalt 5 jag fått av de donatorerna. Jag hade fått m.f med minst 3 kanske 4 av de embryona, men det sista och vår enda chans till syskon blev ett barn till! 

Så det finns absolut hopp för dig!  

Tack för att du skrev och att du hade en så positiv story! Det känns som att jag konstant hamnar i bäcksvart mörker vad jag än gör. Helt plötsligt går det ett par dagar där man mår bra och så tänker man ?nu kanske det vänder?, men sen är man tillbaka där på botten och försöker ta sig upp ur sängen och påminna sig om varför man ens ska leva vidare. 

De vänner man har runt sig orkar knappt bry sig längre, de tycker väl att man borde ta sitt fjärde missfall med en klackspark nu när man gått igenom det så många gånger, plus haft ett sent missfallet där jag fick gå igenom en förlossning. Jag trodde att jag var en stark person innan allt detta hände men inser nu att jag troligtvis inte varit med om så mycket skit bara, nu inser man hur svag man egentligen är som knappt orkar med nåt längre. 

Jag är glad att det slutade lyckligt för dig, jag vet inte om framtida barn kommer hjälpa att ta sig ur den depression man hamnat i nu i och med allt man gått igenom. Jag hoppas jag också kan leva för dagen så småningom och åtminstone ha neutrala dagar, bara jag slipper denna konstanta sorg och ångest som drar ner mig nu.

Jag kommer börja med 10mg Prednisolon, hoppas jag slipper jobbiga biverkningar bara, mest rädd för viktuppgång och håravfall, som att man inte redan gått igenom massa skit och så ska man få sånt läskigt som kanske sker, känns inte helt kul.

Jag mådde oerhört psykiskt dåligt de år vi kämpade för att få barn. Jag bytte kö på ICA om kassörskan var gravid, jag umgicks inte öht med gravida eller småbarnsföräldrar för det gjorde så vansinnigt ont! Men jag gav aldrig upp. Vi bara skulle ha barn. Kosta vad det ville. Den inställningen gjorde att vi orkade kämpa. Det var absolut inte lätt! Ingen fattar som inte varit där, så enkelt är det bara. Jag tog dag för dag, steg för steg. Även som gravid. 
Att bli deprimerad av barnlöshet, missfall och motgångar är inget konstigt alls. Men vet du vad- den sortens depression är borta samma sekund man får barn. För orsaken var så konkret. Försvinner orsaken försvinner depressionen. Tills man hamnar där får man må hur man vill. Ilska, sorg, uppgivenhet. Det är inte att vara svag- det är att vara mänsklig.
10 mg är en rätt låg dos så några direkta biverkningar kommer du nog inte få. Viktuppgång får man som gravid och håravfall efter man fött barn. Jag tappade häften av håret efter andra barnet. Men det är det värt! Man kan ta allt om man får barn. Det är värt att kämpa vidare! 

Du anar inte hur mycket jag behövde det här inlägget idag, har verkligen mått extra dåligt idag. Så tack tack tack för att tar dig tiden att dela med dig, det hjälper verkligen att höra om någon som gått igenom liknande och kommit ut på andra sidan.

Jag känner som dig, mår fruktansvärt dåligt, särskilt jobbigt då jag måste låtsas som ingenting till vardags för ingen på jobbet vet något, så man ska fortsätta fungera och leverera trots sitt mående. Men barn ska det fan bli, på ett eller annat sätt, där kämpar vi vidare och tar en dag i taget. När jag blev gravid tredje gången och det höll sig till tredje trimestern så försvann verkligen all depression och det var som att man aldrig hade upplevt det, så jag vet vad du menar, men sen när jag förlorade det barnet så kom allt tillbaka men gånger 1000. Vet inte om det kommer bli lika lätt att släppa depressionen nästa gång men jag hoppas verkligen det. Tack igen för att du skrev!

Vet du vad- att få dela med mig av mina erfarenheter till nån som uppskattar vad jag försöker förmedla gör min dag också. Blir nån enda hjälpt av nåt jag säger betyder det jättemycket.
Vi slutade berätta för folk om allt vi gick igenom för de förstod inte och kunde inte stötta. Endast en nära vän visste. Och sen hade jag stöd här också. Det var här jag fick tips om ED, min klinik och mediciner. Här folk fattade som också haft flera m.f. Mitt senaste var v.14. Inte alls jämförbart med ditt sena, men ändå asjobbigt. Jag hann få upp ett litet hopp. Den berömda v.12 du vet som alla tjatar om. Just därför blev v.14 mitt första delmål. Det var strax efter det vi berättade för makens familj. Mer offentligt långt senare däremot.
Jag finns alltid här om du vill skriva. Nu måste jag ju hålla tummarna för nästa försök!   Jag har alltid tro och hopp för andra.