Hur vara lugn under ny graviditet efter 4 missfall?

Jag hade 4 missfall med 5 barn före första barnet. Det tog drygt 10 år att få barn och krävdes 14 IVF.er vara 7 ED. Jag hade inget hopp som tidigt gravid. Inte blev det bättre av att jag blödde ganska mycket v.7. Då blev jag övertygad om ett m.f till. Så övertygad att jag vägrade göra VUL. Jag hade sett ett dött foster på VUL en gång (första graviditeten) och ville inte se det igen.
Jag skrev dock in mig på Mvc igen. Hade hunnit det 4:e graviditeten också, men fick MA v.14. Hade kontakt med min privata gynläkare som hjälpt mig under alla behandlingar och han tyckte jag skulle göra VUL i alla fall. Sista veckan man kunde se bra var v.13 så då åkte jag dit. Värre ångest har jag nog aldrig haft! Men till min oerhörda chock levde barnet!   Och föddes levande som du förstår. Men vägen dit var inte lätt. Jag satte upp delmål, tog en dag i taget, fick lite hopp gradvis allt eftersom tiden gick. Men helt trodde jag inte på det förrän han föddes.

Att jag ens fick barn berodde på medicin. Nämligen Prednisolon. Jag fick dubbla dosen för att det skulle gå. Det är svårt få utskrivet i Sverige, men det finns åtminstone några andra mediciner man kan få. Levaxin, Trombyl, Fragmin och progesteron. Du borde verkligen hitta en läkare som kan skriva ut det åt dig nästa gång. De allra flesta som kan bli gravida kan även få barn, men ibland behövs mediciner.

Nån "mysig" graviditet hade jag inte haft även utan oron för jag hade mängder med krämpor, bla graviditetsmigrän. Att vara gravid i sig var aldrig nåt jag direkt drömde om utan det var just att verkligen få barn. Ju fler år det tog desto viktigare blev det. Hade gärna hoppat över att vara gravid och adopterat, men det fick vi inte.
Ett delmål var v.25 när de allra flesta som föds både överlever och inte får men. Efter det började jag så smått köpa saker. Vi berättade bara för folk om det första och tredje missfallet och fick väl inte direkt nån sympati. Makens släkt har alla fått barn utan m.f eller andra bekymmer så de fattade inte. Så är det ju alltid. det man inte upplevt själv går inte sätta sig in i. Man får bara vara tacksam om folk inte vräker ur sig vad som helst. Av det skälet slutade vi berätta om nånting. De flesta trodde nog vi hade gett upp när jag väl väntade den första.

Jag tror inte jag var mer orolig än de flesta är när de får första barnet. Visst kollade jag att han andades och liknande, men det gör nog många. Jag gick inte runt med katastroftankar. Det beror nog på min grundläggande personlighet. Jag tar dag för dag jämt. Framtiden tar man när den kommer.

Jag mådde oerhört psykiskt dåligt de år vi kämpade för att få barn. Jag bytte kö på ICA om kassörskan var gravid, jag umgicks inte öht med gravida eller småbarnsföräldrar för det gjorde så vansinnigt ont! Men jag gav aldrig upp. Vi bara skulle ha barn. Kosta vad det ville. Den inställningen gjorde att vi orkade kämpa. Det var absolut inte lätt! Ingen fattar som inte varit där, så enkelt är det bara. Jag tog dag för dag, steg för steg. Även som gravid. 
Att bli deprimerad av barnlöshet, missfall och motgångar är inget konstigt alls. Men vet du vad- den sortens depression är borta samma sekund man får barn. För orsaken var så konkret. Försvinner orsaken försvinner depressionen. Tills man hamnar där får man må hur man vill. Ilska, sorg, uppgivenhet. Det är inte att vara svag- det är att vara mänsklig.
10 mg är en rätt låg dos så några direkta biverkningar kommer du nog inte få. Viktuppgång får man som gravid och håravfall efter man fött barn. Jag tappade häften av håret efter andra barnet. Men det är det värt! Man kan ta allt om man får barn. Det är värt att kämpa vidare!