Vill inte göra abort

Hur har det gått?

Det går inte alls bra. Jag har velat och velat och velat om huruvida jag ska ge med mig eller inte. Han vägrar förstå mig trots besök hos kurator eller liknande. Jag bokade en abort till men klarade inte av att gå dit. Jag ville verkligen försöka ta bort de mot min vilja men jag klarade de inte. Jag känner mig så ensam. Vi pratar knappt om de för vi kommer hela tiden fram till samma sak att han vill ta bort och jag vill inte göra abort. 

Går fortfarande i tankar att göra Han till viljes för jag klarar inte av att vara ensam i detta 

Var i en liknande situation förra året, hade satt i en spiral som åkte ut utan min vetskap och blev oplanerat gravid. Vi hade 2 barn sen tidigare och var klara med barn för gott, båda velade fram och tillbaka, framförallt maken kände att nej, detta vill han inte, han var färdig. 

Slutade med abort efter en längre period fram och tillbaka. Sorgen efter var extrem, bland det värsta jag upplevt. Blev så förbannad och började hata min man så jag tog ut skilsmässa till slut, klarade inte av att se på honom mer. Nu löste det sig i slutändan, han insåg sitt misstag och är idag gravid i vecka 40 med en liten flicka som vi aldrig trodde vi skulle få, äktenskapet är starkare än någonsin och han längtar så efter bebisen. 

Kan inte säga vad du ska göra, beklagar verkligen att du är i den här situationen. Kan bara delge av min egna upplevelse. 

Värst efter aborten för mig var tankarna, att jag har dödat mitt barn, undran om det var en flicka eller pojke. Och sen tankarna om barnbarn och barnbarnsbarn som aldrig får bli till heller. Kort sagt, det kändes verkligen som att jag skulle bli galen. Ta hand om dig. 

Känner med dig.
Sitter i likande situation. Är i v13 och har aborttid nu på fredag, är så kluven. Velat behålla en längre tid men inte min partner, men han stöttar mig oavsett, säger han... men det har varit väldigt hätska diskussioner och tårar... ska prata en sväng till imorgon kväll, känner inte att något alternativ är optimalt, men hans tidigare barn (ej med mig) ville han också ta bort, det älskar han, så vad skulle bli annorlunda nu.... åh sån ågren.

Vårat största problem är ju att min sambo INTR stöttar mig oavsett, iallafall inte som han säger nu, visst kan de ändras såklart men det är NU jag hade behövt stöt från min bästa vän ???? hade han gett mig minsta vink att han skulle stötta eller kunna någonting acceptera hade jag inte tvekat alls. 

Men just nu gråter jag flera gånger om dagen för jag älskar du han och jag vill verkligen inte göra såhär mot han men samtidigt är det värre att inte tänka på mig själv. Varför får han vara ego i detta men inte jag? 

Jag är just nu i veckan 11 

Skriv gärna hur det går ????????

Följer

Varför ska hans vilja vara starkare än din? 

jag hade inte gjort abort om jag var du eftersom du verkligen inte vill. jag är för friabort men om man inte vill göra det så känns det nog ännu värre ju längre man gått för nu ser det ju ut som en liten bebis om man för kub

om ni nu brukar bli gravid när du använder preventivmedel, varför har han då inte också använt kondom för att säkra upp ännu mer? Han har ju ett ansvar med, eller varför har han inte steriliserat sig? 

jag ville ha tre barn och maken två, han gick med på tre för att det var min dröm och varför skulle hans önskan om två väga tyngre än min? Inte precis som om att man inte älskar sitt barn, även om graviditeten kan vara mentalt jobbig. När barnet väl är där så älskar man ju det oavsett. Vi ska inte ha fler barn men skulle jag bli gravid tror jag inte att jag hade kunnat göra abort just för jag vet vad man får, ett underbart liv att älska.

gör det du vill! lycka till 

Du ska göra abort trots att du vill ha barnet, för att han har ingen lust att skydda sig?

Vilka ärkekräk till män ni har lyckats hitta, vad fan är det för förlust för er om ni skulle mista aset? Sen läser jag "är rädd för att vara ensam"... Vad i helvete? Så du väljer hellre att vara men en idiot som är helt likgiltig inför hur du känner och behandlar dig som en jävla matta än att vara ensam tillsammans med dina barn..? Jadu... Tycker synd om dig.

Men... du var ju gravid redan i april? Hittade en av dina andra trådar.
Då kan du ju inte vara i v11, abort borde redan vara för sent?

Ja du har rätt, hela situationen är lite knepig.. jag blev gravid och plussade, sen började jag blöda som tusan och tänkte ju missfall vilket det nog var enligt gyn, jag blödde några veckor. Därefter började jag få smärtor i livmodern och blödde från och till länge. 
Jag sökte till gyn och tänkte det var fel på mina piller, men dom uppmanade mig att komma in akut för dom misstänkte utankvedshavandeskap, och vid ultraljudet fick jag istället veta att jag var normalt gravid i vecka 6.

Vet knappt själv vad som hänt men antagligen blivit gravid absolut direkt igen efter missfallet, de är den ända förklaring jag fått som låter troligt.

Det värsta med detta är att jag gick igenom en mardröm i april, sen skötte naturen de så chocken blev stor när det var plus även i juli.... 

Hur går det? Blivit något klokare? 

Här går jag strax in i v15, känns inte bra något alternativ och partnern har tydliggjort att han känner ingen glädje för det, inte jag heller. Men tror vi behöver tid att landa i vårt beslut, då abort känns ännu värre. En abort såhär sent dessutom hade inneburit en påkallad förlossning, och barnet är så vitt vi kan se helt frisk så känns alldeles för inhumant.

En tid hade vi för kirurgisk abort, trodde vi, men det visade sig i själva verket vara möte med läkare inför sen abort, den tiden hade vi någonstans förlikat oss med, då skulle jag fått vara sövd, men nu är det inget alternativ längre.

Inte klokare, bara rundare. allt är fortfarande jobbigt, har tagit blodprov för kubb och så nu för de vill jag ha gjort om vi ska behålla. Men sambon säger att han "hoppas" det är något fel för då kommer jag göra abort. Så känslorna är desamma, jag känner ingen direkt glädje mer än att jag känner att jag inte vill göra abort. Men glädje är svårt att känna när vi är i denna situation, den jag allra mest vill ventilera med beter sig som en idiot och jag känner mig så Fruktansvärt jävla ensam. Nu är det väl snart dags att börja berätta för folk med och det är extra jobbigt för jag vill inte att folk ska tycka att jag gör såhär mot han. För han lär ju inte jubla direkt om man pratar med någon . Jag har såklart sagt de till närmaste för annars hade jag gått under om jag skulle gå runt och må såhär dåligt utan att då berätta för någon. 

Att det har gått långt och aborten skulle bli värre nu än tidigare skulle min sambo på mig att jag skulle tagit bort de när det var tidigt... 

Fan va livet är tufft ibland. 

hittade din tråd nu. Hur har det gått? Vad slutade det med?