Barn med NPF diagnos som vuxna

Personer som varit sådär illa, nej, de är inte fungerande vuxna idag. Jag har själv en NPF-diagnos som har varit tuff för både mig och familjen/skolan emellanåt men jag var aldrig utåtagerande på det sättet, men hade väldigt svårt att sitta still och problem med uppmärksamheten. Däremot så klumpades ju vi bokstavsbarn ihop i klasser med lärare med lite extra skinn på näsan. I min klass var vi 3 "Dampungar", jag, ytterligare en tjej och en kille. Tjejen har efter många om och men diagnostiseras med Borderline och Autism och bor idag på ett gruppboende, verkar ändå trivas bra med det men har inte ett vanligt jobb utan går på daglig verksamhet. Killen sitter inne, för jag vet inte vilken gång i ordningen, för olika grejer, droger, misshandel, stölder etc. Jag som i slutändan fick diagnosen ADD är relativt högfungerande. Jag har jobb, en akademisk examen (som dock tog 3 gånger så lång tid att klara av) men dras med depressioner och annat. Har i vuxen ålder också diagnostiseras med GAD.

Tack för svar! Jag minns själv i min skolgång (född 1991) så hade vi en kille med AHDH som hade personlig assistent men han hade mest svårt att sitta still - han fungerar idag normalt med sambo, utbildning, jobb osv. Men som sagt han var inte i närheten av de barn jag tänker på, utan var mer som dig kan jag tänka mig. Tror du att det är en generell regel att barn som är väldigt utåtagerande aldrig blir fungerande vuxna?

Tråkigt att höra du dras med depressioner och annat. Anser du att dina och de andra barnen du gick i samma klass som kunde mått bättre idag om man planerade skolgången annorlunda för er?

Jag skulle tro att han du syftar på med dagens mått mätt nog hade diagnostiseras med ADD snarare än ADHD utifrån vad du berättar. 

Jag tycker att jag klarar mig bra, så här på äldre dar är det lättare att hantera, jag vet ju att det "bara" är ångest, kan identifiera känslorna och vet att det går i vågor och blir bättre och har verktyg att parera med när det är riktigt illa.

Jag tror att många gånger bemöts utåtagerande barn på ett sätt som ger en "självuppfyllande" profetia. Om vuxna i ens närhet tycker att man är helt jävla hopplös, så tycker man sen själv det och anser sig mindre värd, och ser ingen poäng med att sköta sig. Jag tror att min klasskamrat hade klarat sig bättre i livet med föräldrar som inte själva var högljudda, hade kort stubin, var anklagande och utåtagerande. Han slängdes liksom ut i livet helt utan guidning.
Idag tror jag det blivit bättre med lågaffektivt bemötande och samtal snarare än bestraffningar och exkluderande (dock ibland på klasskamraternas bekostnad har jag förstått).

Jag klarade mig väldigt bra i skolan så länge som jag bodde hemma och hade stöttning och under grundskolan var det mycket nytt och tempot var högt. I gymnasiet sen så var jag "för smart" för att få hjälp och det slutade istället med att jag slutade gå på lektionerna (jag bodde själv då) för att jag inte orkade med att repetera saker jag redan kunde och ingen fattade att jag behövde utmanas. jag uppfattades som lat och ointresserad av lärarna. Jag kan inte ens räkna gångerna jag hört "men du som är så smart, du borde ju..." (Undantag vissa ämnen där lärarna fattade att jag behövde gå vidare till annat för att bibehålla intresse) Jag gick dit och gjorde proven mer eller mindre, med resultatet att jag såklart blev underkänd i det mesta på grund av för låg närvaro. Ett jättevanligt problem tydligen för oss med ADD. Komvux blev räddningen, där fokuserade man på min kunskap, och inte min nnärvaro. Depressioner och sociala svårigheter satte käppar i hjulen för för högre studier och jag hoppade av inte mindre än 4 program innan jag hamnade på en skola där studierektorn själv hade ADD. Jag kände mig korkad som ingw bara kunde göra som alla andra, bara gå på de jäkla lektionerna liksom! Men det var tifft att ta sig it genom dörren. Rektorn såg till att jag fick jobba i skolbiblioteket, på så sätt hade jag en uppgift som gjorde att jag var tvungen att gå dig varje dag (låsa upp biblioteket). Problemet för mig hade ju varit att jag inte gick dit för min egen skull för att det var jobbigt socialt, men om någon räknade med att jag skulle göra nåt för någon annans skull så gjorde jag det, och var jag väl på plats så kunde jag ju lika gärna gå på lektionerna. Jag skaffade också i den vevan hund vilket hjälpte mig något oerhört rent socialt. Så i slutändan funkade det bra. 

Jag hade nog kunnat klara skolan bättre om man insett att jag inte behövde hjälp med studierna i sig, men tillåtelse att avancera i min takt, och förståelse för att man kan behöva annan typ av stöttning än just hjälp att förstå vad som stod i böckerna.