Restid med barn

Nej, det tror jag inte.
Antar att du menar att det gjorts orosanmälningar för barnens skull? Man kan liksom inte anmäla kreti och pleti för ett missbruk som man eg vet existerar bara för att någon har sagt det.
Sen fabulerar och överdriver ungar inte sällan.

Menar att min son har pratat hos skol kuratorn om att hans mamma dricker och skolan i  sin tur gjort orosanmälan på detta.

Så som jag menar är att jag i stort sätt sedan barnen har fötts tills nu dragit det stora lasset. 
Sen kan jag tycka att om man har bosatt sig i en kommun och varit överens om att barnen  ska gå i en viss skola och allt finns i närheten. 
Att om ena föräldern flyttar till en ny kommun. I det här fallet på andra sidan stan och restiden med bil är 40 min om det inte är trafik. 
Att den föräldern inte kan kräva att den föräldern som bor kvar där enligt vad man kom överens om från början. Att den föräldern ska börja köra den sträckan. Att den föräldern som flyttat måste ts sitt ansvar att köra.

Mitt ex flyttade så körtiden blev ungefär som din, vi delade på det. Jag körde sonen dit och han körde sonen hem.
Det var inget jag ens ägnade en tanke.

Du har helt rätt i sak om livet vore rättvist och du skaffat barn med en vettig person. Nu verkar ditt ex vara missbrukare och troligtvis kommer det drabba barnen om du slutar skjutsa. Så att ha rätt är en sak vad som är bäst för barnen en annan. Nu går hennes beteende ut över dig men hur drabbad du än är så blir barnen mer lidande. Du hjälper inte henne utan du hjälper dina barn om du fortsätter ställa upp. (Men klart Du kan försöka få henne att ta ansvar men förmodligen är det ett ändlöst krig)

Jag tror att det är lätt att känna att det ska vara rätt från båda håll och det kan också kännas som att det är viktigt att få ha rätt då den andre inte förmår att göra det som rimligtvis kunde förväntas.

Då jag själv har barn med en kvinna som till och med soc bett mig göra en orosanmälan har jag släppt allt som har med att ha rätt att göra - det enda jag kunnat göra är att se till att det för barnet blir rätt. 

Ibland har det där med att det blir rätt för barnet betytt att jag variit boendeförälder _och_ betalat underhåll till mamman som knappt varit deltagande på de helger barnet varit hos henne,

Ibland har det där med att det blir rätt för barnet betytt att jag och barnet endast setts helger eller inte ens alla helger. 

Ibland har det där med att det blir rätt för barnet betytt att jag under ett par år körde 20 mil dagligen för skola och arbete.

Ibland har det där med att det blir rätt för tbetytt att jag bytt arbetsgivare för att komma närmare barnet när omständigheterna och boende hos mamman förändrats

Ibland har det där med att det ska bli rätt för barnet betytt att jag stått och lagat mat till barnen hos mamman.

Ibland har det där med att det ska bli rätt för barnet betytt att hens tillgång till sin  mamma har varit viktigare än att ha rätt och att var och en gör rätt.

Ibland har det där med att det ska bli rätt för barnet betytt att jag nära nog gått under och att jag behövt ha stöd av psykolog, att vi besökt BUP, att vi pratat med soc.   

Det handlade totalt om 15 år av det andra kallat galenskap, barnet är nu så stort att hen är klar med skolor och hen har under alla år känt att det alltid funnits någon som finns där för hen och hen känner sig otroligt trygg och älskad av både sin pappa och sin mamma trots de uppenbara brister i omvårdnad mamman haft och den relativt smutsiga skilsmässa/separation i skapade.

Vi har alla olika förmågor och mammans oförmågor har hon hanterat på ett sätt som satt barnen i otrolig kläm genom att helt enkelt säga att det inte är hennes sak att ta hand om barnen ens då de var små och då de bott hos henne..

Vad behöver du göra för att det ska bli rätt för dina barn, vilka förmågor har och saknar barnens mamma, vad betyder det för vad du behöver göra som hon har förmåga att bistå med?

Ok, ja då verkar jag ha tolkat din trådstart rätt. Du är inte ängslig för att barnen far illa utan du tycker att mamman ska steppa upp, ta sitt ansvar och köra barnen. 

Godmorgon, 
Precis,
Ingen är ju felfri men man måste ju försöka ta ansvar för barnen. 
Den ena föräldern kan ju inte anpassa sig efter den andra hela tiden. Spelar ju ingen roll om man fortfarande lever ihop eller om man är skilda.
Som läget är nu och har varit så har jag fått anpassa mig efte är barnens mammas önskemål och man kan ju på något sätt säga att jag skyddat henne från att göra bort sig för mycket för barnen. Dvs att jag alltid kör till aktiviteter och är den föräldern som alltid är den som kommer till skolan om det är något, är den som betalar för allt även om jag och mamman har ungefär lika löner.
Någonstans måste man ju säga stopp. 

Ja, allt har väl en gräns. Men vad menar du med att hon gör bort sig inför barnen? 

Kanske fel uttryck men att man skyddar den andra föräldern när den föräldern inte vill ställa upp på att ev ta barnen till deras aktiviteter på de veckor som de ska vara hos den föräldern. Att man själv då ser till att barnen kommer till aktiviterna istället och alltid finns i bakgrunden för att ställa upp när den andra föräldern inte orkar eller vill ta det ansvar som man har som förälder. 
Det gör ju att den ena föräldern som i mitt fall barnens mamma alltid vet att jag finns där och kör eller tar barnen när hon inte orkar. Det blir som att man passar upp på henne också. 

Jag gick till mig från familjerätten att det minsann var mitt ansvar som boendeförälder att se till att umgänget med den andra föräldern blev av. Även om det skulle innebära att jag både skulle hämta och lämna i en stad tio mil bort.

Förstår.
Jag har varit hos familjerådgivningen och de säger samma sak. Sen har jag även varit hos psykologer och relations experter som jobbar med skilda föräldrar och barn. De säger att jag inte ska skydda mamman genom att köra och ställa upp när hon inte klarar av saker för då blir det som ett medberoende.

Förstår din frustration, men att ha olika ambitionsnivå på sitt föräldraengagemang är tyvärr ett problem för många skilda föräldrar. Det finns många trådar på det temat.

Antingen får du ju släppa det helt de veckor  barnen är hos henne. Då får du acceptera att barnen körs till aktiviteterna om din exfru har tid och lust, och att det inte kommer göras om hon är trött eller omotiverad. Barnen är de som drabbas om du slutar curla din exfru.

På din beskrivning låter det osannolikt att din exfru steppar upp. Å andra sidan kanske barnen inte far illa av att vara hemma varannan vecka och surfa istället för att gå på sin fotboll, eller vad det nu är. Om du nu helt sonika slutar skjutsa. Det beror ju på hur viktig aktiviteterna är för barnen.

Det är svårt att ge dig råd, men som du beskriver situationen så är det väl här någonstans ditt val ligger.

Vad är det bästa för barnen? Du kan aldrig ändra en annan vuxen människa men du kan göra det bästa för sina barn. Ha det som utgångspunkt. Du verkar ha fastnat i att det du hjälper mamman. Skit i henne barnen är ditt prio.

Tack för din input :)

Jag förstår din tanke och det är så jag har gjort so far men det blir så att jag tackar nej till jobb och umgänge med vänner då det är hennes vecka med barnen för att jag ska vara beredd att kunna ta över vilket händer.
Dvs jag blir som en betjänt till henne och barnen när jag behövs.

Ja man kan ju inte låsa hela livet för sina barn men som jag ser det blir du betjänt till dina barn och inte henne. Henne kan du inte förändra. Jag som gift är också av egen fri vilja betjänt till mina heltidsbarn. Dvs planerar hela mitt liv kring deras aktiviteter. Vilket jag tycker själv blir lite fel. Det kan man ju ändra och prioritera sig själv ibland är ju sunt. Däremot om mamman är kass får du se det som att du har ett helhetsansvar. 100% förälder. Sen betyder inte det att barnen behöver gå på alla träningar osv om du måste jobba. Men det betyder att det är ditt ansvar för den andre föräldern brister och du kan inte räkna in henne.