Känslan att inte orka vara mamma

 

Vilket av det? Hjälpa till har han aldrig gjort, men senaste tiden har gnället ökat mer och mer och han är passivt aggressiv och dryg för jämnan... Han förväntar sig alltid perfektion och att jag ska veta vad han vill innan han bett om det. Det har blivit så mycket på sistone att jag får andnöd bara av att tänka på det... Han var bortrest med jobbet några dagar och när han kom hem blev jag jättedeppig i flera dagar... Skillnaden blev så stor på hur det är när han är hemma och inte.

Men lämna fanskapet! Det är ju uppebart att han är ditt barn och inte dina barn. 

 

Jag vet inte hur. Jag söker lägenheter med jämna mellanrum för att se hur det ligger till, men det enda jag kan få är så långt bort att det aldrig skulle fungera med barnens skolgång. Jag får inte köra bil för mina ögon och han skulle aldrig göra något för att underlätta en separation. Det skulle bli flera timmar kommunalt varje dag med flera byten, det kommer inte hålla.

Barnen får byta skola.
Eller så kan de bo hos pappan på veckorna och hos dig på helgen/varannan helg.

Hur ska pappan klara av det? 

Att han inte gör något nu beror ju inte på att han inte kan, utan att han trivs med att lägga allt på ts. Flyttar hon kommer han vara tvungen att göra saker själv, och är han en normalintelligent man så kommer han givetvis att klara av det.
Det är stor skillnad på att inte kunna, och att inte vilja.

 

Det här är en människa som kan servera sig själv, men säger åt barnen att de får vänta på mig.. När vi skulle grilla och jag bad honom sköta grillandet medan jag fixade resten blev han sur och gjorde bara sitt eget... Som mest liknade kol när han var klar... Han är så i allt. Senast i morse bad jag honom bre en macka till minsta barnet eftersom han ändå skulle äta frukost samtidigt.. När jag kom ner såg jag att allt barnet fått var en macka utan något på (inte ens smör) och ett glas cola... Så nej, jag vägrar låta honom ha barnen mest.

Han vill säkert inte ens ha dem om det är så jobbigt, flytta och byt skola som var mitt första förslag.

Baserat på TS beskrivning av sin man så skulle jag säga att även han har en NPF- diagnos… det är en sak om och jag säger om han skulle tröttnat på att TS inte gör sin del,hemma ( nu baserat på vad TS skriver så för hon det o långt mer..) men en normal intelligent man låter inte sin frustration över sin partner gå ut över barnen ! 

Att fixa sig man själv o säga till barnen att vänta på mamma ,att inte om man bestämt sig för att grilla , grilla allas mat medan partnern fixar tillbehören  etc är inte normalt !

NPF - diagnoserna är ärftliga i de flesta fall har en eller båda föräldrarna själva en npf- diagnos / skulle fått en om de utretts idag / har en förälder / syskon med en npf- diagnos/ avvikande beteende..

Som vuxen är det inte alltid säkert att man får en diagnos..inte för att man inte har det utan för att man under åren lärt sig strategier som gör att man hamnar utanför skalan ..

 

Den enda diagnos jag tror starkt att han har är narcissism. Vi övriga har både adhd och autism.

Folk som kommer hem till oss kommenterar ofta att det alltid är så rent och fint här.. Efter de gått säger han att de bara säger så för att vara snälla. Han jämför ständigt nivån med två av sina vänner.. Som har städhjälp flera gånger i veckan...

Kan du inte stanna kvar i nuvarande boende och han flytta?

Men här har du ju en ide; anlita samma städhjälp som dessa vänner. Du kan ju ha dem att komma 2 ggr i veckan?

 

Det går han inte med på, jag har önskat det flera gånger.

Är det verkligen barnen du är trött på och inte din man och er situation. Har ni ingen hjälp alls från habiliteringen eller kommunen? Jag tycker du ska söka hjälp för barnen far illa av situationen som du beskriver. Ta tag i detta nu innan det blir ännu sämre och barnen får skador för livet. Det finns hjälp att få och ni har rätt att få hjälp. 

Då får du sluta städa då. Du måste ju borja kräva att han borjar hjälpa till. Att han aldrig hjälpt till och ändå har ni tre barn är bortom vad jag kan forstå, så kanske dags du slutar gora allt nu? Bättre sent än aldrig heter det ju.

Men att byta skola för tre barn med diagnoser- fattar du ens vad du föreslår här eller?

Ja, vad är problemet? Varför skulle de INTE kunna byta skola med bra förberedelser och stöttning? 

Alternativen är att stanna hos en pappa som vägrar hjälpa dem med minsta lilla eller pendla flera timmar om dagen.

Att linda in barns världar i bomull även om de har diagnoser är att göra dem en björntjänst. Livet förändras ibland, och det får man lära dem att fixa.

Jag har själv ett barn med autism som fått byta skola 4 ggr och det har inte varit något större problem med förberedelser.

Ta det gånger tre. Och har du också varit sjukskriven i flera år innan du ska orka med det? Jag tror inte det är så enkelt för TS.

Är det enklare att stanna med en man som inte lyfter ett finger menar du?

Ett barn börjar 7an och byter troligen skola nu ändå, det är stor skillnad på mellanstadiet och högstadiet.

Ett barn börjar 1an och börjar alltså skolan.

För dessa två borde skolbyte knappt göra någon skillnad alls.

Det bästa vore väl om mannen flyttade men en egoist lär inte göra det, han underlättar inte för ts i dagsläget, tvärtom.

Att få det bättre på hemmaplan kommer ju få både ts och barnen att må mycket bättre. Ts orkar ju inte vara mamma pga mannen och mannen brister i allt ansvar.
En flytt innebär att hon slipper ta hand om en vuxen egoist som gör att hela familjen far illa.

Jag kan inte se hur ett skolbyte skulle vara det värsta här, eller det värsta som kan hända bara för att barnen har diagnoser.
De kommer behöva byta skola minst två gånger var oavsett till högstadie och senare gymnasiet. De kommer en dag vara vuxna och det blir svårt att lära sig hantera förändringar då om man inte lär dem hantera det redan som barn.
Det krävs lite av föräldern, ja. Kommer säkert bli skitjobbigt i början för ts. Men sedan kommer det bli lättare istället. Att stanna hos mannen i läget som är nu när han inte ens tänker bre smör på en macka borde vara otänkbart.