Är era 10-åringar lika stökiga?

Våra snart 10-åringar är av förklarliga skäl vana vid att dela. Både godis, uppmärksamhet och annat. Inte heller beter de sig som TS bonusdotter, för vi skulle aldrig tillåta det. Inget ätande i bilen, varsin mindre godispåse, varsin liten skål chips i soffan i stället för en hel påse osv. Men visst kladdas det och stökas en del. Samt tjuras och gnälls ibland. Så är det, barn är barn. Men de är inte ?extrema? på något sätt. Generellt uppför de sig också väl hos andra. Det är också ganska typiskt för barn.

TS, detta låter som något som pappan bör ta tag i. Hur mycket ansvar tar du? Är du ännu en i raden av bonusmorsor som fått föräldraansvar medan pappan abdikerar? 

Det låter för mig mest som ouppfostrat. Kanske ev kan finnas något mer bakom men i så fall krävs det ju en utredning. Jag undrar också över hur aktiv pappan är i detta, man får bilden av att det mest är TS som tycker det här är jobbigt. 

Jag blir den elaka styvmodern som säger nej till chips och glass innan mat och säger till om alltifrån städa rummet och tacka för maten till att tjata om och hjälpa med läxan.
pappan tycker det är för höga krav att hon ska städa rummet en dag i veckan, samt plocka undan det hon lekt med om hon lekt i vardagsrummet tex. 
både han och mamman verkar ha det typiska dåliga samvetet för att hon bor varannan vecka Och vill att deras vecka ska bara vara kul och bra.

 

Tyvärr är det nog så med många bonusbarn. Ingen förälder vill att barnet ska föredra att vara hos den andra föräldern och så curlas barnet istället.

Iallfall, när min dotter var 10, (hon har adhd) så var hon precis som idag när hon är 13 väldigt stökig, men inte på det sättet TS beskriver. Min dotter glömde smöret framme om hon gjorde en smörgås, tog hon en glass låg pappret kvar på bänken, väldigt virrig med vart hon lagt sina saker osv. Men att skita ner så där som TS beskriver eller roffa åt sig massvis, har hon aldrig gjort. Inget barn gillar väl att städa men självklart ska de hjälpa till.

Förbjud tuggummin helt tills vidare. Äta får hon och även ni göra vid köksbordet. Det blir fel om det bara är hon som inte får äta i soffan. När ni ska äta kakor etc så lägg fram en var, säg innan att alla får ta en, eller två om det räcker. Är det godis i en skål så dela rättvist i en liten skål till alla. Detta utan att skälla och bråka med tjejen, var tydlig bara. 

Min dotter får till exempel inte ta med sig mat osv ner till sitt rum då hon äter i sängen som blir skitig och aldrig tar up tallrikarna efter sig. Lite chips eller så kan hon få ta men då ska skålarna upp innan hon lägger sig. Har hon inte tagit upp dom får hon inte ta ner något annat innan de är uppe igen.

Tydliga klara regler hjälper bra för de flest barn.

Set du beskriver TS låter mest som ett barn som fått göra som hon själv vill. Reglerna hos mamman spelar ingen roll, barn är inte dumma och vet vad som gäller hos respektive förälder.

Det viktigaste av allt är egentligen att du och pappan kommer överens om vad som ska gälla, så slipper du bli den elaka styvmamman.

Ouppfostrade, de handlar de troligen inte om. 

Hur gick separationen till mellan mamman och pappan? 
Har bonusdottern några sjukdomar eller andra svårigheter? 

Känner igen en del på dottern som är 12 år men iof har epilepsi och en skilsmässa där mamman vände barnen ryggen. 
Känner igen hur stökigt det blir med kläder, rum, smulor o lite sånt. Men inte tuggummin över allt.

Har bonusdottern varit så stökig innan ni träffades?
Hur går det i skolan, kompisar mm? 

Sen endel barn är röriga och tjejer är mer röriga än killar med tex kläder. 
Grabben har aldrig stökat ner med kläder o saker men dottern har alltid varit hopplös.

Ja hon var stökig innan vi träffades.
vi funderar ju på om det finns ev adhd eller trotssyndrom, hon har fått lite hjälp i skolan nyligen så förhoppningsvis kan det leda till fler diskussioner och ev utredning.

fliselisan: känner igen det med att smöret/mjölken står framme, glasspapper läggs där glassen öppnas och man måste påminna om att slänga det varje gång. Och hon vet aldrig var hon har sina saker, och verkar inte bry sig heller.

godis som hälls upp i en skål tenderar att på nåt sätt ändå hamna under en kudde i soffan. Hon sätter sig oftast bakom ryggkuddarna så soffan är kaos. Hon ställer sig upp i soffan och hoppar ner från den, hon hoppar upp i fåtöljer. hon känner inte av att hon stöter till färgburkar så hon får färg på kläderna.

diagnos eller ej så behöver nog reglerna vara väldigt tydliga och konsekventa. Men det blir så otroligt mycket tjat eftersom hon säger emot varje gång vi säger till om att tex mobilen inte får vara med vid matbordet. Och attityden är så tråkig hela tiden. Det räcker med att jag säger god morgon när jag ska väcka henne så suckar hon och säger ut ur mitt rum.

när vi började med att hon skulle ta bort sin egen tallrik efter maten kom hon tillbaka veckan efter och var jättesur för då hade mamman också börjat med det, så det var jätteorättvist för då var hon tvungen att göra det överallt.

jag har mest vänner med yngre barn så tycker det är svårt att veta vad som kan förväntas i den här åldern. Men det jag märker på deras barn är ju att de dukar undan efter sig, slänger glasspapper i soporna, eller lägger det åtminstone på ett bord. 
Min mamma reagerade även på att hon behöver lära sig att vänta på sin tur, något man lär sig på förskolan. Hon klarar bla inte av att hennes syskon får åka rutschkana en gång emellan hennes tio åk utan blir sur då och går därifrån.

Känns som vi behöver kolla upp om det finns nån diagnos så vi vet hur vi ska lägga upp struktur och regler framöver. mamman och pappan har bra kommunikation men är nog båda dåliga på att hålla på regler i längden. Vi har struktur på läxläsningen men jag vet att den görs mer i sista stund hos mamman. Och precis som med andra regler så upplever jag inte att hon riktigt förstår att det är olika som gäller på olika ställen. Första gången hos mina föräldrar kastade hon ner alla soffkuddar på golvet när hon skulle se en film. Det finns liksom inte den känslan av att man är hos nån annan och ska bete sig.

Av allt du berättar så finns det ingenting som tyder på diagnos. Varför ge henne en sån etikett på grund av godis i soffan? Det är ju sjukt!!!

Säg bara till din man att nu är gränsen nådd. Inget mera godis i nån soffa. Sluta med chips. Inga tuggummin. Äta gör man vid bordet och det gäller alla. Alla är med och städar. Kom överens om vilken nivå städningen ska vara på. Lycka till.

Normalt? Nej, mest grisigt.

I vår familj äts inget i bilen, och dricks helst inte heller om det inte är vatten.

Men kvinnan som bodde i vår lägenhet innan hade ungar i den åldern som lämnade klibbade tuggummin under fasta hyllor på flera ställen (hon flyttstädade själv). De barnen mådde nog inte särskilt bra, deras far hade begått självmord året innan.

En flicka i släkten började gömma och sno godis väldigt, redan vid 3 år. Sprang alltid i skytteltrafik till godisskålen eller chipspåsarna när det var fest, hon hade liksom inget stopp och blev rätt rund. Vid 9 år tog föräldrarna hjälp av dietist och började motivera stenhårt till träning. Nu är hon 18 och är en smula knubbig men utan hjälp hade hon nog varit ohälsosamt rund redan.

Cox orange:
Tycker det är många saker som får en att misstänka adhd, även andra saker jag inte tagit upp här som sagt. 
Men som jag säger så behöver det ju inte vara det heller. Men vi hoppas på fortsatt stöd i skolan och då kanske det går att prata mer med dem om det.

Vissa här tycker att hon är grisig, ouppfostrad, andra att jag förväntar mig för mycket av en tioåring.
känns dock som att alla här är överens om att tydliga regler behövs, oavsett anledning till beteendet. Jag tror det hade varit bra med rutiner också och att reglerna är samma hos båda föräldrarna, eftersom hon inte förstår det där med att det är olika regler på olika ställen.
 Idag sa hon att det är bättre att vara hos andra för då kan man bara stöka ner och slipper städa... 

Min son är som sagt likadan bortsett från tuggummit  (men det är nog bara för att han inte äter det,  skulle säkert göra så om han tuggade tuggummi) och han har add. Och hans beteende kommer inte från att han är ouppfostrad utan han kan liksom bara inte lära sig. Och det är något vi pratat om med psykologen som också ser det som en del av diagnosen. 

Och visst, om han inte fick gå iväg med tallriken skulle inte disken hamna någon annanstans. Men vid middagstid är han ofta så slut att han behöver sitta och äta ifred för att alls få i sig maten.

Det låter som om hon har fått för mycket ansvar och frihet för tidigt och har lagt sig till med dåliga vanor. Jag tror att det är lätt hänt att man tror att alla barn bara lär sig hur man plockar efter sig själv och äter prydligt när de är själva - särskilt om de vuxna har mycket annat som pockar på deras uppmärksamhet och gärna ser att barnen klarar av saker på egen hand.

Backa några steg och förklara även varför ni gör det. Och så hjälper ni henne att lära om. Ja det kommer att kräva mer av er vuxna för ni behöver faktiskt vara med henne och se henne och ta det steg för steg, många, många gånger. Under tiden begränsar ni hennes möjligheter att göra fel och öva på dåliga vanor. Hon kommer inte längre att kunna klistra fast sina tuggummin på möbler, för hon tuggar inte tuggummi ensam, hon kommer inte att roffa åt sig allt godiset, för det finns en vuxen där som uppmuntrar henne att tänka på andra och dela med sig, ni hjälper henne med uppmuntrande ord och praktisk handräckning att hålla ordning och städa, osv, 

Det kommer inte att vara lätt för tjejen att bryta invanda mönster och hon kommer att behöva mycket förberedelse, stöd och beröm. Skälla och straffa kan ni glömma. Dels för att ni kommer att begränsa möjligheterna för henne att göra fel och dels för att det kommer att göra mer för att frustrera och provocera henne och mindre för att faktiskt lära henne vad ni vill att hon ska lära sig.