Har precis tagit steget och bestämt mig för att skilja mig från min man sedan 8år tillbaka. Jag har ett barn sedan tidigare förhållande och ett gemensamt med mannen. Har varit upp och ner länge då han har ett alkoholmissbruk som tyvärr aldrig blir bättre.
Är det inte fler som ska separera som kan peppa varandra? Det känns förjävligt rent ut sagt då jag både är ledsen, besviken, känner mig misslyckad, behöver byta jobb för att kunna gå runt m.m.
Jag är i lite samma sits, men ändå inte.
Min man berättade ikväll att han vill skiljas. Han är kär i en kollega, vet inte om det är äkta eller inte men vill inte lura mig.
8 år tillsammans, gifta i 9 månader. 3 barn, yngsta inte ens 8 månader. Går sönder på alla tänkbara sätt, vill inte finnas typ.
Separerar på prov i 1-3 månader (1 när vi bor tillsammans men inte är tillsammans, eventuellt 2 helt isär). Han säger att han fortfarande är kär i mig men inte vill förlora henne.
Vi har alltid varit det paret som andra sett upp till och velat vara. Jag vill bara ha honom tillbaka...
Jag är i lite samma sits, men ändå inte.
Min man berättade ikväll att han vill skiljas. Han är kär i en kollega, vet inte om det är äkta eller inte men vill inte lura mig.
8 år tillsammans, gifta i 9 månader. 3 barn, yngsta inte ens 8 månader. Går sönder på alla tänkbara sätt, vill inte finnas typ.
Separerar på prov i 1-3 månader (1 när vi bor tillsammans men inte är tillsammans, eventuellt 2 helt isär). Han säger att han fortfarande är kär i mig men inte vill förlora henne.
Vi har alltid varit det paret som andra sett upp till och velat vara. Jag vill bara ha honom tillbaka...
Skickar styrkekramar. Jag förstår att det är mkt just nu men det blir bättre. Han behöver välja mellan er. Men vill du ha honom? Be honom flytta ut Så du hinner tänka och fundera. Gå aldrig med på att bara vara en sidospelare.
det kommer att bli bra. Bifogar länk till min egna tråd jag skrev när jag separerade för en månad sen. det vänder, det blir bättre
https://www.familjeliv.se/forum/thread/81895735-gar-i-bitar/3
Jag är i lite samma sits, men ändå inte.
Min man berättade ikväll att han vill skiljas. Han är kär i en kollega, vet inte om det är äkta eller inte men vill inte lura mig.
8 år tillsammans, gifta i 9 månader. 3 barn, yngsta inte ens 8 månader. Går sönder på alla tänkbara sätt, vill inte finnas typ.
Separerar på prov i 1-3 månader (1 när vi bor tillsammans men inte är tillsammans, eventuellt 2 helt isär). Han säger att han fortfarande är kär i mig men inte vill förlora henne.
Vi har alltid varit det paret som andra sett upp till och velat vara. Jag vill bara ha honom tillbaka...
Kan inte citera dig, Gå i bitar, men tack för styrkekramar. Ja, jag vill ha honom, även fast mer har kommit fram (som kan klassas som emotionell otrohet). Om det kommer till den punkten så flyttar han den 30e september, sen har vi två månaders betänketid till. Han trodde inte att han skulle vara så ledsen när jag sa att det var slut, och han vet verkligen inte vad han vill.
Ont gör det, men man får ju härda ut för barnen.
Kan inte citera dig, Gå i bitar, men tack för styrkekramar. Ja, jag vill ha honom, även fast mer har kommit fram (som kan klassas som emotionell otrohet). Om det kommer till den punkten så flyttar han den 30e september, sen har vi två månaders betänketid till. Han trodde inte att han skulle vara så ledsen när jag sa att det var slut, och han vet verkligen inte vad han vill.
Ont gör det, men man får ju härda ut för barnen.
Tyvärr var min karl emotionellt otrogen också. Inte bara en gång. Hade också livskriser. Men som min psykolog sa var att man har ändå ett ansvar jämt emot sin partner. Han sa att ngn som är deprimerad får inte upp ögonen för ngn annan och blir kär. Det tillhör inte bilden av depression. Det gör ont att höra och det sårade mig mkt men efter lite distans (4 veckor isär) så kunde jag se på hela problemet ur en annan synvinkel. Jag ville så gärna hålla ihop kärnfamiljen och jag tänkte precis som du att det går upp och ner så nu får man kämpa, innerligt trodde jag också att han aldrig skulle svika mig.
Något som har sårat mig är att min man inte kämpade för vår relation och vår familj. Man kan inte ha kakan och äta den. Min man ville inte heller gå på rådgivning och det har inget att göra med att det inte kommer att hjälpa, han vill bara inte gå och höra från en utomstående att han gjort fel, slippa skammen.
Du sitter även i en båt där han ärligt sagt att han är intresserad av ngn annan, men hon kommer inte att lämna sin man. Vad hade din man gjort om hon valde att lämna? Problemet är att har han gjort det en gång så kommer han förmodligen göra så igen.
Du har skapat tre underbara barn tillsammans med din man, det räckte inte för hnm för att visa dig den respekten du förtjänar.
I början kravlade jag på marken och var helt förstörd, det var overkligt. Men tillsammans med barnen och fina vänner och familj så har jag kunnat fokusera på att bygga upp mitt liv igen. Jag är inte längre sårad, knappt arg längre, jag jobbar istället på att förlåta honom för det han har gjort. Inte för hans skull utanför min egen, jag blir lyckligare av att själv må bra.
läste ett citat som var så tänkvärt och givande, inte där och då när marken inte längre fanns under fötterna, utan på senare tid. Det berör mig men och är spot on
? And I can?t just imagine how you could be so okay now that I?m gone.?
Du förtjänar bättre, du förtjänar att få sättas i första rummet. Inget du kunde ha gjort hade undvikit din situation. Varken trotsålder, förlossningsdepression etc. Valet var sin mans, man rår inte för att man blir kär men stå för det.
Omge dig med andra som separerat, prata med vänner och familj, skriv här. Du vet vad som är bäst för dig, men jag tror att du underskattar vad du är värd.
Stor kram
Tyvärr var min karl emotionellt otrogen också. Inte bara en gång. Hade också livskriser. Men som min psykolog sa var att man har ändå ett ansvar jämt emot sin partner. Han sa att ngn som är deprimerad får inte upp ögonen för ngn annan och blir kär. Det tillhör inte bilden av depression. Det gör ont att höra och det sårade mig mkt men efter lite distans (4 veckor isär) så kunde jag se på hela problemet ur en annan synvinkel. Jag ville så gärna hålla ihop kärnfamiljen och jag tänkte precis som du att det går upp och ner så nu får man kämpa, innerligt trodde jag också att han aldrig skulle svika mig.
Något som har sårat mig är att min man inte kämpade för vår relation och vår familj. Man kan inte ha kakan och äta den. Min man ville inte heller gå på rådgivning och det har inget att göra med att det inte kommer att hjälpa, han vill bara inte gå och höra från en utomstående att han gjort fel, slippa skammen.
Du sitter även i en båt där han ärligt sagt att han är intresserad av ngn annan, men hon kommer inte att lämna sin man. Vad hade din man gjort om hon valde att lämna? Problemet är att har han gjort det en gång så kommer han förmodligen göra så igen.
Du har skapat tre underbara barn tillsammans med din man, det räckte inte för hnm för att visa dig den respekten du förtjänar.
I början kravlade jag på marken och var helt förstörd, det var overkligt. Men tillsammans med barnen och fina vänner och familj så har jag kunnat fokusera på att bygga upp mitt liv igen. Jag är inte längre sårad, knappt arg längre, jag jobbar istället på att förlåta honom för det han har gjort. Inte för hans skull utanför min egen, jag blir lyckligare av att själv må bra.
läste ett citat som var så tänkvärt och givande, inte där och då när marken inte längre fanns under fötterna, utan på senare tid. Det berör mig men och är spot on
? And I can?t just imagine how you could be so okay now that I?m gone.?
Du förtjänar bättre, du förtjänar att få sättas i första rummet. Inget du kunde ha gjort hade undvikit din situation. Varken trotsålder, förlossningsdepression etc. Valet var sin mans, man rår inte för att man blir kär men stå för det.
Omge dig med andra som separerat, prata med vänner och familj, skriv här. Du vet vad som är bäst för dig, men jag tror att du underskattar vad du är värd.
Stor kram
Han har nu sagt att han gjort ett misstag. Det tog tre dagar, och han har sagt till henne att han gjort ett misstag. Vi separerar inte än, utan han ska fokusera på att reda ut sitt och sen ser vi.
Jag har såklart också en del i detta, då jag inte varit så schysst mot honom under våren, och han är inte en dålig människa. Han är i kris. Han tyckte att allt var kämpigt och hittade någon att prata med, sen har han kommit fram till att det inte var kärlek han kände för henne, utan mer stöd/flykt.
Tack för stöd i att mina tankar inte var helt knasiga, utan att det faktiskt var situationen i mångt och mycket. Att han gör det igen tror jag faktiskt inte på, då jag känner min man väldigt väl. Han är en fin människa som saknar strategier för att ta sig igenom jobbiga saker. Så övriga kommentarer om det undanbedes. Hade han inte velat vara med mig hade han varit fysiskt otrogen, men det har han inte. Så vi jobbar på, slutar det ändå i skilsmässa så har vi ändå gett allt vi kan, för vår skull och för våra barn.
Han har nu sagt att han gjort ett misstag. Det tog tre dagar, och han har sagt till henne att han gjort ett misstag. Vi separerar inte än, utan han ska fokusera på att reda ut sitt och sen ser vi.
Jag har såklart också en del i detta, då jag inte varit så schysst mot honom under våren, och han är inte en dålig människa. Han är i kris. Han tyckte att allt var kämpigt och hittade någon att prata med, sen har han kommit fram till att det inte var kärlek han kände för henne, utan mer stöd/flykt.
Tack för stöd i att mina tankar inte var helt knasiga, utan att det faktiskt var situationen i mångt och mycket. Att han gör det igen tror jag faktiskt inte på, då jag känner min man väldigt väl. Han är en fin människa som saknar strategier för att ta sig igenom jobbiga saker. Så övriga kommentarer om det undanbedes. Hade han inte velat vara med mig hade han varit fysiskt otrogen, men det har han inte. Så vi jobbar på, slutar det ändå i skilsmässa så har vi ändå gett allt vi kan, för vår skull och för våra barn.
Han har nu sagt att han gjort ett misstag. Det tog tre dagar, och han har sagt till henne att han gjort ett misstag. Vi separerar inte än, utan han ska fokusera på att reda ut sitt och sen ser vi.
Jag har såklart också en del i detta, då jag inte varit så schysst mot honom under våren, och han är inte en dålig människa. Han är i kris. Han tyckte att allt var kämpigt och hittade någon att prata med, sen har han kommit fram till att det inte var kärlek han kände för henne, utan mer stöd/flykt.
Tack för stöd i att mina tankar inte var helt knasiga, utan att det faktiskt var situationen i mångt och mycket. Att han gör det igen tror jag faktiskt inte på, då jag känner min man väldigt väl. Han är en fin människa som saknar strategier för att ta sig igenom jobbiga saker. Så övriga kommentarer om det undanbedes. Hade han inte velat vara med mig hade han varit fysiskt otrogen, men det har han inte. Så vi jobbar på, slutar det ändå i skilsmässa så har vi ändå gett allt vi kan, för vår skull och för våra barn.