• Thu 11 Aug 2022 10:29
    1921 visningar
    9 svar
    9
    1921

    Stanna kvar eller gå?

    Hej! 


    Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 2,5 år (inga barn tillsammans men i fasen att börja försöka). När vi träffades mådde vi båda väldigt dåligt psykiskt och vi fann varandra som en tröst och förstår varandra på djupet som jag aldrig upplevt med någon annan tidigare. Det emotionella bandet är viktigt för mig i en relation. Under ett par år gick han dock igenom en stressig period i skolan där han slöt sig själv alltmer, han fick panikångest i perioder och hade depressiva symptom (han har tidigare varit deprimerad). Värt att tillägga är att hans självkänsla är väldigt låg och han tar prestationer väldigt hårt. Jag har stöttat honom hela tiden men inte sett att han direkt gjort något för att han själv ska må bra. Min självkänsla är inte heller den bästa, även om jag jobbat upp den en del nu och mår mycket bättre i mig själv nu, vilket även gör att det känns som att vi har vuxit ifrån varandra och att han stoppar min utveckling ibland.

    Till följd av hans dåliga mående nekade han mig all form av närhet (skyllde dock på att det var varmt, trångt i soffan t.ex.). Nu i efterhand säger han att det var för att han mådde psykiskt dåligt och att han därför inte kände någon lust/attraktion eller var kapabel att vara fysisk. Har aldrig pressat honom och jag fanns där som stöd under dessa två år. Dock slutade jag ta initiativ då jag blev avvisad så länge och väntade helt enkelt ut honom.  


    För några månader sen var det som att jag vaknade upp ur min bubbla och insåg att jag inte alls mår bra i detta. Att jag ger allt för att få honom att må bra men att det inte hjälper. Började känna efter hur jag kände och insåg då att jag är ju faktiskt inte attraherad av honom längre.


    Han säger att det ska bli bättre nu när han tagit examen och får jobb. Jag är dock orolig att det redan är försent att kunna få någon slags attraktion. Vi har inte haft sex på säkert över ett halvår och innan dess likaså. Det känns inte naturligt eller attraktivt att vara intim med honom då han är så otrygg i sig själv. Sedan jag började känna så här för 3 månader sen har jag bett honom om space, och nu har vi hamnat i en ond spiral där ingen gör någon ansträngning och knappt ses. Han vågar inte eftersom jag bett om utrymmet och jag känner mig känslomässigt död och drar mig undan. 


    Vad tror ni, är det värt att hålla kvar vid honom för att han är min största trygghet och att vi har ett sånt emotionellt band men att jag inte är attraherad pga olika saker? Tror ni att attraktionen kan väckas till liv, i så fall hur? Jag har nästintill bestämt att jag ska göra slut men det känns nästan omöjligt, känner mig så hemsk som lämnar någon som har psykisk ohälsa och jag går runt och har dåligt samvete hela tiden. Vi är fortfarande ganska unga men jag vill inte slösa vår tid.

  • Svar på tråden Stanna kvar eller gå?
  • Thu 11 Aug 2022 10:38
    #1

    Hur är närheten nu utanför det sexuella?

    Sitter ni aldrig och myser i soffan, kramas och så vidare? Finns inte det ens och inte funnits på väldigt länge så är det svårt.

  • Thu 11 Aug 2022 10:44
    #2

    Sen jag började känna så här för några månader sen har vi inte ens rört varandra, inte ens kramats. Men jag har väl låst mig och stänger honom ute helt och hållet för att skydda mig själv kanske eller för att hitta en väg ut. Innan ?krisen? var det väl inte direkt någon närhet heller, någon kram och hejdå-/godnattpuss men inte att vi låg och myste i soffan direkt. Det tyckte han också var jobbigt. Tror att jag är mer fysisk än honom men han ?skyller? hela tiden på hans dåliga mående. Det kan jag förstå men då väntar jag mig att han tar initiativen när han sen mår bättre, vilket jag inte märkt även fast han sagt att han mår bättre. 

  • Thu 11 Aug 2022 10:46
    #3
    DominantPoly skrev 2022-08-11 10:38:17 följande:

    Hur är närheten nu utanför det sexuella?

    Sitter ni aldrig och myser i soffan, kramas och så vidare? Finns inte det ens och inte funnits på väldigt länge så är det svårt.


    Sen jag började känna så här för några månader sen har vi inte ens rört varandra, inte ens kramats. Men jag har väl låst mig och stänger honom ute helt och hållet för att skydda mig själv kanske eller för att hitta en väg ut. Innan ?krisen? var det väl inte direkt någon närhet heller, någon kram och hejdå-/godnattpuss men inte att vi låg och myste i soffan direkt. Det tyckte han också var jobbigt. Tror att jag är mer fysisk än honom men han ?skyller? hela tiden på hans dåliga mående. Det kan jag förstå men då väntar jag mig att han tar initiativen när han sen mår bättre, vilket jag inte märkt även fast han sagt att han mår bättre. 
  • Thu 11 Aug 2022 10:52
    #4
    Darkhorse2020 skrev 2022-08-11 10:46:37 följande:
    Sen jag började känna så här för några månader sen har vi inte ens rört varandra, inte ens kramats. Men jag har väl låst mig och stänger honom ute helt och hållet för att skydda mig själv kanske eller för att hitta en väg ut. Innan ?krisen? var det väl inte direkt någon närhet heller, någon kram och hejdå-/godnattpuss men inte att vi låg och myste i soffan direkt. Det tyckte han också var jobbigt. Tror att jag är mer fysisk än honom men han ?skyller? hela tiden på hans dåliga mående. Det kan jag förstå men då väntar jag mig att han tar initiativen när han sen mår bättre, vilket jag inte märkt även fast han sagt att han mår bättre. 
    Troligen är han en person som känner sig trängd när någon är för tätt inpå. Jag har själv råkat ut för sådana, vilket inte riktigt fungerar om man själv är person som fordrar mer närhet. 

    Det är osannolikt att det kommer ändras. Är det något du kan leva utan?
  • Thu 11 Aug 2022 10:59
    #5

    Jag tror man träffar människor av olika anledningar och behov. När den är klar går man vidare på varsitt håll eller tar relationen vidare till nästa steg.  Ni träffades kanske för att ni behövde varandra men nu är det dags att fortsätta. 
    Så tänker jag om mitt äktenskap. Det behövdes då men nu är det dags för nästa period i våra liv. 

  • Thu 11 Aug 2022 11:17
    #6
    +1
    DominantPoly skrev 2022-08-11 10:52:01 följande:
    Troligen är han en person som känner sig trängd när någon är för tätt inpå. Jag har själv råkat ut för sådana, vilket inte riktigt fungerar om man själv är person som fordrar mer närhet. 

    Det är osannolikt att det kommer ändras. Är det något du kan leva utan?

    Jag har alltid tänkt att jag inte har så mycket behov av närhet men när det nästintill uteblivit så har jag väl insett att jag behöver det för att attraktionen ska kunna hållas vid liv. Han säger att han återgått attraktionen nu när han mår bättre men jag har inte märkt någon skillnad i hans beteende gentemot mig vilket jag har sagt, då har han svarat att han inte vetat hur han ska visa att han är attraherad och att han känt sig osäker i sig själv. Det är väl också en del av det, att det inte känns naturligt och då kan jag inte slappna av eller njuta av det ändå. 


    Just nu skulle det kännas tråkigt att leva utan det helt, kanske hade varit annorlunda om jag var 50+ med äldre barn t.ex. Nu är jag i fasen att börja bilda familj och då känns det kanske instabilt att ha detta som utgångsläge, tänker att det bör komma senare i så fall. 

  • Thu 11 Aug 2022 11:19
    #7
    Guldnovan skrev 2022-08-11 10:59:57 följande:

    Jag tror man träffar människor av olika anledningar och behov. När den är klar går man vidare på varsitt håll eller tar relationen vidare till nästa steg.  Ni träffades kanske för att ni behövde varandra men nu är det dags att fortsätta. 
    Så tänker jag om mitt äktenskap. Det behövdes då men nu är det dags för nästa period i våra liv. 


    Ja så tänker jag nog också, ibland växer man åt olika håll helt enkelt. Tycker det är så svårt att ta steget bara och veta om det är rätt. Ibland tänker jag att det är mig det är fel på, att jag bara letar fel och aldrig nöjer mig. Men jag vet ju att jag mått väldigt dåligt av detta i flera månader. Vet bara inte hur jag ska ta mig ut det, men det kanske inte finns så många alternativ. 
  • Thu 11 Aug 2022 11:30
    #8
    Darkhorse2020 skrev 2022-08-11 11:19:44 följande:
    Ja så tänker jag nog också, ibland växer man åt olika håll helt enkelt. Tycker det är så svårt att ta steget bara och veta om det är rätt. Ibland tänker jag att det är mig det är fel på, att jag bara letar fel och aldrig nöjer mig. Men jag vet ju att jag mått väldigt dåligt av detta i flera månader. Vet bara inte hur jag ska ta mig ut det, men det kanske inte finns så många alternativ. 
    Visst är det svårt. Rädslan att man väljer fel blir en stoppkloss och så gör man kanske ingenting. 
    Jag tror du behöver gå vidare. Det är dags för ditt nästa steg  livet. {#emotions_dlg.flower}
  • Thu 11 Aug 2022 11:52
    #9
    +1
    Guldnovan skrev 2022-08-11 11:30:50 följande:
    Visst är det svårt. Rädslan att man väljer fel blir en stoppkloss och så gör man kanske ingenting. 
    Jag tror du behöver gå vidare. Det är dags för ditt nästa steg  livet.  // {#emotions_dlg.flower}
    Ja precis, det är väl så...jag mår ju inte så bra just nu i alla fall och ser nog ingen konkret lösning just nu. Frågan är hur länge man orkar vänta. Redan väntat i över 3 månader...

    Tack för stöd! Känner mig ändå lite taggad på vad nästa steg i livet har att erbjuda ???? 
Svar på tråden Stanna kvar eller gå?