Stanna kvar eller gå?
Hej!
Jag och min sambo har varit tillsammans i ca 2,5 år (inga barn tillsammans men i fasen att börja försöka). När vi träffades mådde vi båda väldigt dåligt psykiskt och vi fann varandra som en tröst och förstår varandra på djupet som jag aldrig upplevt med någon annan tidigare. Det emotionella bandet är viktigt för mig i en relation. Under ett par år gick han dock igenom en stressig period i skolan där han slöt sig själv alltmer, han fick panikångest i perioder och hade depressiva symptom (han har tidigare varit deprimerad). Värt att tillägga är att hans självkänsla är väldigt låg och han tar prestationer väldigt hårt. Jag har stöttat honom hela tiden men inte sett att han direkt gjort något för att han själv ska må bra. Min självkänsla är inte heller den bästa, även om jag jobbat upp den en del nu och mår mycket bättre i mig själv nu, vilket även gör att det känns som att vi har vuxit ifrån varandra och att han stoppar min utveckling ibland.
Till följd av hans dåliga mående nekade han mig all form av närhet (skyllde dock på att det var varmt, trångt i soffan t.ex.). Nu i efterhand säger han att det var för att han mådde psykiskt dåligt och att han därför inte kände någon lust/attraktion eller var kapabel att vara fysisk. Har aldrig pressat honom och jag fanns där som stöd under dessa två år. Dock slutade jag ta initiativ då jag blev avvisad så länge och väntade helt enkelt ut honom.
För några månader sen var det som att jag vaknade upp ur min bubbla och insåg att jag inte alls mår bra i detta. Att jag ger allt för att få honom att må bra men att det inte hjälper. Började känna efter hur jag kände och insåg då att jag är ju faktiskt inte attraherad av honom längre.
Han säger att det ska bli bättre nu när han tagit examen och får jobb. Jag är dock orolig att det redan är försent att kunna få någon slags attraktion. Vi har inte haft sex på säkert över ett halvår och innan dess likaså. Det känns inte naturligt eller attraktivt att vara intim med honom då han är så otrygg i sig själv. Sedan jag började känna så här för 3 månader sen har jag bett honom om space, och nu har vi hamnat i en ond spiral där ingen gör någon ansträngning och knappt ses. Han vågar inte eftersom jag bett om utrymmet och jag känner mig känslomässigt död och drar mig undan.
Vad tror ni, är det värt att hålla kvar vid honom för att han är min största trygghet och att vi har ett sånt emotionellt band men att jag inte är attraherad pga olika saker? Tror ni att attraktionen kan väckas till liv, i så fall hur? Jag har nästintill bestämt att jag ska göra slut men det känns nästan omöjligt, känner mig så hemsk som lämnar någon som har psykisk ohälsa och jag går runt och har dåligt samvete hela tiden. Vi är fortfarande ganska unga men jag vill inte slösa vår tid.