Ska småbarn uppmuntras till att vilja vinna tävlingar?

Jag tänker att huvudfokus ska vara att man har kul tillsammans. Tex vid kortspel, allt måste inte alltid vara en uppenbar tävling. Dock bör det inte undvikas till den grad att man inte kan kommentera det.. utan ibland vinner man. Ibland förlorar man. Det är viktigt att barn också får känna sig duktiga vs kan använda det som motivation att utvecklas. 
Nu tex när vissa PK skolor infört att tävlingar ska undvikas för att allt ska vara ?jämnlikt? tycker jag det blir ännu viktigare att uppmuntra som förälder. Ute i det verkliga livet är det sällan jämnlikt. Det kommer alltid finnas någon som är bättre än en själv på något och tvärtom. Det måste barnen lära sig för att sen överleva. Hur man sen som förälder väljer att lära ut dessa saker är upp till var och en. Jag säger som det faktiskt är.. man behöver inte alltid vara överdrivet pedagogisk. 

Jag tycker inte jag lär mina barn att det är viktigt att vinna (till stor del tänker jag snarare tvärtom pga min egen prestationsångest). Men ja, vi räknar par i memory, konstaterar vem som vinner i kubb och sällskapsspel... Spelar de själva frågar jag inte dock. 
Sparkar vi boll, spelar badminton osv räknas inga poäng, hälften av gångerna utan mål... De sporterna är ingen stor del av våra liv.

Dels ser jag det som en naturlig del av spelet, dels behöver de lära sig hur man hanterar både vinst och förlust. 

Sonen tränar en sport där de är noga med att poängtera att det mesta INTE är en tävling (barnen hetsar emellanåt vem som gör en övning snabbast tex). De gånger poäng räknas är det ingen stor grej.

Barn behöver lära sig att hantera att inte alltid komma först. Det innebär inte att jag sänder signalen att det är viktigt att räkna poäng alltid, viktigt att vinna, utan vi kunde definitivt spela något med våra barn när de var i förskoleåldern utan att räkna poäng eller göra någon stor grej om vem som kom först. När de berättade att de spelat spel eller någon sport så frågade vi nog aldrig vem som vann, om jag minns rätt. Förmodligen för att varken jag eller maken är några tävlingsmänniskor och vi tycker det är viktigare att barnet har roligt än att det vinner.  Men vi stack heller aldrig under stol med att man kunde både vinna och förlora.

Memory är ju ett av de spelen där barn har en sportslig chans gentemot en vuxen, så det spelade vi mycket, och där kände jag aldrig att jag behövde förlora med flit för att barnet skulle få vinna, barnet vann ändå ibland.

En annan sak som sport och spel lär barnen är att följa regler. I början mycket enkla sådana, som att man får vänta på sin tur för att kasta tärningen eller att man man bara kan röra sin pjäs på ett visst sätt.

Spel och sport lär alltså barnen:

-Att alla behöver följa samma regler för att det ska bli bra
-Att man inte alltid vinner
-Att hantera när spelet går dåligt eller man förlorar
-Hur man beter sig som en bra förlorare, likväl som en bra vinnare

Som tävlingsmänniska tycker jag det är viktigt att få vinna o räkna poäng.
Vi bruka ha skoltävlingar mot andra skolor, det gav en ordentlig boost på självkänslan när man fick gå upp i Aulan o hämta pris, självkänslan följer sedan hela livet, jag tappa min blyghet på grund av att jag fick acceptera komplimanger, man vet sitt egna värde, det underlätta även arbetslivet att bara tro på sig själv, man kan söka arbeten som inte ens är inom sitt utbildningsområde.

Idrottsfolk får oftast bättre arbeten än vad dom är utbildade till, genom att ofta vinna ges det en boost till det mesta i livet.
Sedan måste man även veta om sina begränsningar, kunna förlora.
Men i helhet anser jag att tävla o få vinna är viktig del av livet, man vet aldrig när man får användning av en vinnarskalle i livet, men finns den där, då kan man ta sig ur dom flesta situationer i livet, man får lättare att se lösningar, samt att bara finna lösningarna.

Jag är uppväxt med mycket av tävlande. Det uppmuntrades hemma, man spelade spel, man var ute och lirade boll med ungarna på gatan o.s.v.
Jag tror det till viss del är bra i fostrande syfte. Men jag anser samtidigt att "vinna" i det sammanhanget inte nödvändigtvis är att komma först eller att få fler poäng än andra, utan det viktiga är att göra sitt bästa och sträva efter utveckling. Det är den biten i tävlandet som jag tror är viktig för livet i stort. Dock är detta svårt att mäta och vi vill gärna se resultat eftersom det motiverar och sporrar oss.

När vi spelar spel i förskolan så har vi två olika sorters spel.. dels vanliga som memory, steka ägg, quips ett där när man spelar efter reglerna finns en vinnare och en  eller flera som kommer tvåa, trea etc..sedan  har vi spel som pronto Bronto, fruktträdgården etc där alla spelar tillsammans mot en gemensam fiende..i Pronto Bronto ska alla spelares gräsätande dinosaurier hunnit äta upp ett av var sorts träd som finns på fem olika platser på spelplanen innan t-Rex: en hunnit gå ett varv i ytterkant runt spelplanen, i fruktträdgården ska spelarna gemensamt hunnit plocka all frukt från träden innan alla pusselbitar till korpen är lagda ( en tärning där en sida visar bilden av en korp..när någon slår den måste spelarna lägga ut en pusselbit på spelplanen ) 

Vi pratar inte så mycket om vem som vinner..ofta spelar man ett spel flera gånger och vi pratar om att ibland vinner man och ibland förlorar man..men att det viktigaste är att man har kul..
när vi springer etc så pratar vi om att vi ska tävla mot oss själva( de gånger barnen vill tävla) vi pratar om att vi har olika långa ben ,att vi har haft olika lång tid på oss att växa och att träna ( när det är olika ålder på barnen) 
Det viktiga fokuset för oss är att kämpa på ,att göra sitt bästa och att inte ge upp..även om det verkar som om man ska förlora så spelar man klart ..för nästa gång är det kanske du som är den som är på väg att vinna ..Vi jobbar på att lära barnen att det är inte hela världen om man förlorar, man har haft en kul stund med en kompis och det är viktigare än vem som vann..
När vi spelar spel med barnen är det väldigt sällan vi fuskar så att vi förlorar..vi spelar för att vinna…
( enda gången vi medvetet förlorar är om vi spelat samma spel flera gånger med ett barn o det barnet förlorat flera gånger..då fuskar man lite så barnet får chans att vinna) 

Vi uppmuntra barnen att spela i lag o turas om att slå ..då är man fler som vinner o fler som förlorar om det är jobbigt ..
Sen… efter mer än 25 år som förskollärare…för att vinna över en 5-6 åring i memory…då krävs det att du kämpar allt du kan ..det är inte en lätt uppgift  
För oss är spel även ett sätt att öva taluppfattning,jämnföra höga med kort få in begrepp som högre, lägre , öva samspel och turtagning , lära sig känna igen och förstå sambandet mellan prickar på en tärning och räkna steg ..öva färger o former och såååå mycket mer…( vi gör mycket lite utan en baktanke…. )

Jag brukar fråga om mitt barn hade roligt och om det lärt sig något, inte i första hand vem som vann en aktivitet.

Jag lär ut att man ska lägga krutet där det spelar roll, och inte överprestera över hela brädet alltid utan spara högsta växeln till det som är svårt. 

Vem som vinner i brädspel eller kubb eller schack är inte särskilt viktigt även om det kan vara kul att vinna.

Att kunna läsa fort för att bara behöva lägga halva tiden på läxor jämfört med andra genom hela skoltiden anser jag är betydligt viktigare, liksom att bestämma sig för vilka betyg man behöver för att gå vidare med önskad utbildning, och lägga upp en plan för att få dem.

Vi är en rollspelsfamilj, där man fokuserar på samarbete med andra, hur man bäst kombinerar sina olika färdigheter och förmågor, problemlösning i oväntade situationer och att överleva/ komma igenom spelledarens äventyr med monster och olika spelledarpersoner som man måste hantera. Alla kan vinna/förlora som ett team, men man kan givetvis själv vara mer eller mindre nöjd med resultatet också. Dock går historien vidare.

Och det är väl något av det viktigaste att lära sig om livet: Hur mycket man än skulle misslyckas i ett visst sammanhang så går historien alltid vidare. 

Självklart ska man uppmuntra barnen att vinna! 

Risken här är om man alltid förlorar och barnet vänjer sig vid att det alltid vinner. Då blir förlust en otrolig grej det inte är van vid när det händer. Det blir inte heller bra sen när det börjar leka med andra barn, och inte kan förlora.

Jag tror på att man kan tävla mot barn  i saker som är tur, typ yatzy och ringkast (men med olika avstånd vuxna/barn). Och känna av läget. Att alltid låta amå barn vinna dock tror jag bäddar för problem dock.

Jag har tvillingar, så det där med tävlande finns redan i allt de gör. Allt som går att tävlas i ska man tävla i. I princip alla sällskapsspel vi spelar så finns det alltid en vinnare, spelar inte roll om det är Ticket to Ride, Den försvunna diamanten eller UNO (eller Bamsespelet där man skulle hitta guld som de spelade som små). 

Det viktiga är att lära barnen att inte bli vare sig en dålig förlorare eller en dålig vinnare. Man "hånar" inte de andra om man vinner och man bryter inte ihop om man förlorar (eller ger upp för att man ser ut att hålla på att förlora). Mitt ena barn har tendenser till att vara både en dålig förlorare och en dålig vinnare så detta jobbas det stenhårt på. 

Mina barn håller på med lagsport. De är 9 år så man räknar vare sig mål eller vinnare men ändå har de stenkoll på både antalet mål som gjorts och vilket lag i varje match som vunnit. Det rankas hela tiden om vilket lag som är bäst och vilket lag som är sämst. Inte en endaste vuxen ledare uppmuntrar detta eller pratar om det hela utan det sköter de så bra själva. Ledarna frågar däremot efter varje match om barnen haft kul, varit en bra lagkompis och om de lärt sig något nytt under matchen. 

Sen gör vi självklart saker som tex att spela badminton bara för att det är kul och utan att räkna poäng. 

+1

Självklart ska man kämpa för att vinna! Frågan är mer hur man hanterar förluster, det är mycket viktigare.