Hjälp! Min bror har fastnat hemma i 15 år… livet rinner honom mellan fingrarna.

Jag har bara läst TS. Så länge era föräldrar betalar mat och hem till honom, så måste han inte rycka upp sig. Era föräldrar måste säga till honom att ?Nu kan vi inte betala mer. Vi betalar för tre månader till och sen måste du ha fixat annan inkomst?. Jag tänker att det första är att han måste söka soc. Sen måste han kanske söka vården för att reda ut sina problem. Era föräldrar har gjort honom en björntjänst genom att ha försörjt en vuxen karl. Han har fått lov att dra sig undan. Att bli lite konstig, då han inte har haft större krav på sig. Förhoppningsvis är han mottaglig för hjälp. Det funkar inte att han inte har några krav på sig. Så?.han måste börja ta tag i sitt liv. Era föräldrar får bita ihop och sluta betala för honom, även om det kanske blir svårt.

Ärligt låter det som hög begåvning i kombination med en i grund och botten npf diagnos. Det kan väldigt lätt hamna fel då, trotts att personen har så mycket potential och uppfattas som egentligen väldigt intelligent och klipsk. Omgivningen förstår ingenting, hen som är så smart? Personen själv, förstår inte heller - varför blev det såhär? och varför reder jag inte ut att ha ett helt vanligt, normalt liv? Jag är ju inte korkad, men ändå så går det inte. Ganska vanligt att man kan hamna i psykisk ohälsa, som förstärker hela problemet. Social fobi. Ångest. Depressioner osv. 

Jag talar en hel del ur egen erfarenhet i detta. Så det kan vara att jag möjligtvis projicerar, men det är vissa egenheter som sticker ut. Som gör att jag fattar misstankar. Om npf. Var själv 34 när jag fick min diagnos. I efterhand självklart att man haft det hela livet, men jag var ju en smart och lugn unge. Så mycket avskrevs som, hon är lite egen bara. Men ju äldre man blir, desto svårare kan det bli att försöka kompensera för dom problemen man försöker dölja. Både inför andra, men också inför sig själv. Tillslut blir det katastrof. 

Är det överhuvudtaget någon av er som han har en nära relation till? Som han inte har problem att öppna upp sig inför? Där det kan gå att få koll på hur han resonerar kring det här själv, bortom att han tycker att det är för sent? Där man kan fått pratat om att detta måste hanteras, och en bättre lösning hittas. 

Rätt väg att gå om han själv ändå har insikt i att detta kan vara något som behöver utredas. Så brukar det räcka att man vänder sig till sin hälsocentral, och att dom skickar remiss till vuxenpsykiatrin om neuropsykiatrisk utredning. Eller om han haft kontakt med vuxenpsykiatrin ganska nyligen, att man kan vända sig direkt till dom. Har han svårt för den typen av kontakter, kan man ta hjälp av ett personligt ombud om ingen av er närstående orkar.

En sak i taget här kan nog vara smart. Prio ett är att få honom att ställa sig i kö - men var medveten. Som vuxen kan man få vänta år.. Så har ni råd, och han verkligen visar engagemang att ta tag i det här. Överväg att betala för en privat utredning, då handlar det i regel bara om ett par veckor innan utredningen påbörjas. Jag hade tur, som blev kallad inom 1 år. 

Att fått prata med socialen är ytterligare en grej. Det kan ni som anhöriga göra redan nu, utan hans medverkan. Så ni kan få vägledning och råd, kring hur man ska gå tillväga för att få in honom i systemet. Så samhället kan stötta, men även finnas där när föräldrarna går bort. 

Men precis som någon annan redan varit inne på. Era föräldrar måste vara med på strategin, så dom inte viker sig. Hans ekonomiska behov behöver skötas av socialen, inte föräldrarna. Fokus behöver ligga på att stötta emotionellt, inte stjälpa hans möjligheter till att dels ta tag i sitt liv och ta hjälp av samhället för att göra det, via att ge honom pengar. 

Blir allting inkopplat. Socialen. Psykiatrin. Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan. Vuxenhabiliteringen om/när han får diagnos. Rör det på sig lite lättare, och han får även möjlighet att tillslut känna sig lite mer som en egen person. En som inte är beroende av sina föräldrar.

Att slutföra ingenjörsutbildning bör han definitivt försöka göra när allting är utrett. Det är inte omöjligt att få ett jobb även om han aldrig arbetat, och han lär hitta ett sätt att lyckas på. Men han behöver få tillgång till dom rätta verktygen först. Få klarhet i vad som är problemen, som lett till det som nu skett. Förstå sig själv, och få chansen att utvecklas till en person som klarar står på sina egna ben. 

Jag tror det kan slå ut värre än vad det behöver om man börjar med att tvinga till vårdcentralen istället för socialen. Kontakten med att få egen försörjning kommer att vara väldigt jobbig och antagligen kommer de att ha en del krav vilket absolut kan innehålla besök hos vårdcentralen. Att direkt prata om utredning kommer att få honom att må ännu sämre så de spekulationerna får man överlåta till vården.

Här finns det en del initiativ för hemmasittare, billiga cafeer som många daglediga väljer (ofta på ställen där det även erbjuds arbetsträning).

Han är vuxen. Och tro eller ej, hans liv passar honom, annars hade han valt annorlunda. 
Den enda lösningen är att dina föräldrar slutar betala hans hyra. Det borde de ha gjort för 20 år sedan. Förr eller senare kommer han att behöva ta ett vuxet ansvar. 

Gör en anonym orosanmälan hos socialen (går det för en vuxen människa?).
Han måste till vården och få en utredning. Vill han inte det är det inte så mycket man kan göra. Tvångsvård är ju inte tillämpligt.
Det kan gå fortare ner mot botten om föräldrarna slutar och sponsra. När botten är nådd kanske nåt händer.  Nu befinner han sig ju i nån twilight zone. Det är synd om både han och er anhöriga. Det där tär på alla. 

Hur fungerade din bror socialt under barndom,  tonår och ung vuxen? 

Har du öht pratat med dina föräldrar om vad som kommer att hända när de dör? Eftersom de försörjt din bror så länge antar jag att han inte får så mycket i arv att han kan leva på det tills han själv dör.

Han behöver alltså en annan försörjning. Antingen ett jobb (kanske lönebidragsjobb) eller sjukersättning (det som förr kallades förtidspension). Men för att få sjukersättning behöver han först en diagnos. 

Att din bror inte svarar i telefon är också illavarslande. Han skulle kunna drabbas av stroke eller hjärtinfarkt eller något annat och ligga och dö i sin lägenhet och inte bli upptäckt på lång tid. Kan du prata med honom att du är orolig för honom eftersom han lever så isolerat? Fråga varför han inte svarar i telefon, han borde förstå att dina föräldrar blir oroliga då?

Tala med honom om möjligheten att få kontaktperson (via en biståndshandläggare på kommunen), någon att t ex kunna gå ut och promenera med.

Dina föräldrar har gjort honom en björntjänst genom att ge honom pengar. Pengar som han varken behövt arbeta för eller betala tillbaka.

Din bror reagerar troligen negativt på alla försök att få honom att ändra sig, få en diagnos, ta kontakt med socialen etc. Vad man kan hoppas på är att han tar till sig vad du säger i efterhand.

Det är dags för både dina föräldrar och din bror att sluta stoppa huvudet i sanden. Och den enda som kan göra något är du. Du får inte dra dig för jobbiga samtal, inte ens om dina föräldrar börjar gråta.

Alltså för att han inte kan få ett jobb som motsvarar hans kvalifikationer, så vill han inte ha något jobb alls? Har han öht svårt att kompromissa?

Du kan påpeka att t ex en flykting med ett hög utbildnining och högstatusjobb typ jurist i hemlandet kan få försörja sig som buss- eller taxiförare här i Sverige. När livet inte blir som man tänkt sig får man ha en plan B.

En arbetsgivare bryr sig inte om hur intelligent man är och hur hög utbildning man har om man inte har någon arbetslivserfarenhet alls trots att man är 40 år. Eller om man totalt saknar social kompetens och inte fungerar med kollegor, kunder etc. Och sitter man bara hemma får man ingen träning på det. Vilket arbete som helst är bättre än det.

Han har förstås social fobi efter alla dessa år, han vågar inte ens försöka. Där skulle t ex Af kunna hjälpa till med praktikplats. De kan också göra en arbetsförmågebedömning.

Hej! Som tidigare skrivit tar mitt liv all tankeverksamhet från detta och plötsligt har jag missat era svar i flera dagar... jag skäms.

Det du skriver här känns väldigt intresant att läsa och det känns som vi skriver om samma situation. Så svårt att i några inlägg beskriva en person och situation så att det blir klart och tydligt.

Jag skulle tro att så gott som alla som träffar min bror aldrig skulle tro att han har dom problem han har.

Jag måste googla npf. Vet inget om det.

Tyvär skulle jag säga att varken jag eller våra föräldrar har en nära relation till min bror. Vi har aldrig varit en familj som pratar med varandra på ett nära sätt om våra problem. Min mor var tydligen deprimerad under några år under våran uppväxta och hade då stora problem att sova. Det var bara sömnproblemen som vi talade om alls. Fick veta det av min mor för några år sedan när min fru berättade helt öppet om hur hon mår.

Jag skulle påstå att han funkade bra under uppväxten som min lillebror i våran lilla familj. Vi har inga flera syskon. Han har nog med ögonen utifrån sett alltid behandlats som lillebror. Han har nog fått hjälp och inte riktigt setts "som vuxen" om man överdriver lire.

Kompisar har han haft under skolåren och ett par fortfarande om jag ska tro på vad han säger. Dock har jag inte träffat de kompisar han har nu och det han hadde tidigare som jag kände verkar han inte träffa längre... Har nog inte hört vad det nuvarande kompisarna heter om jag ska vara ärlig... Ibland kan man fundera om de finns alls...

Tidigare kompisar  (gymnasietiden) gillade honom vet jag. Men de verkar inte träffas längre. Alla skaffar ju jobb, liv familjer... jag misstänker att det blir konstigt med relationerna då.

Tack för bra svar!!

Vi har pratat om lite om framtiden och det är bekymmrande i högsta grad för föräldrarna.
Dom har sagt att om den ena av dom går bort kan dom inte betala längre för hans lägenhet. Då är deras alternativ att han flyttar hem igen och bor med den kvarstående Arv blir det säkert på någon miljon  när huset säljs men det skjuter ju bara problemet några år på framtiden. Jag oroar ju mig för hur hans ålderdom ska bli oxå... 

Att han oftast inte svara i telefon på flera dagar vet jag att det beror på att han tycker det är svårt att pratat med pappa när han ringer. Det finns ju inte mycket att prata om när man mer eller mindre undviker detta ämne.

Jag tror han medvetet låter bli att svara ett par dagar för han vet nu att pappa är van och försöker igen nästa dag. sen efter ett par dagar tar han det där samtalet för att inte hålla pappa på halster för länge. 

Även jag har svårt att nå honom via telefon och det oroar mig inför en situation där jag ska försöka "hjälpa" honom att komma iväg på olika i tråden föreslana instanser. Tyvärr kommer man ju inte in i trapphuset utan att ringa på porttelefonen som är kopplad till hans mobil... Vill han inte bli nådd eller kontaktad är det ju omöjligt...

Det kanske i tråden framstår som att han aldrig rör sig utanför lägenheten men riktigt så långt har det inte kommit. Men träffar man en kompis, vad gissar jag? 1-3 ggr i månaden kanske och inte jobbar och lever på extremt lite pengar kan man ju inte annat göra. Han kan absolut vid behov ta sig ut på stan för att handla mat eller fixa något annat. Men det blir ju inte så mycket. 

Under åren efter gymnasiet var det en del festivalliv och resande för honom men det har minskat och det är ju inte konstigt med tanke på ekonomin. Jag har bjudit med honom på ett par hårdrocksspelningar då det är ett intresse vi iaf delar.  

Han verkar nöjd med det liv han lever och med den mun-mot-mun metod ni ger honom. Frågan är bara hur länge ni ska orka. 
Kanske måste släppa nångång...

Jag håller inte med dem som skyller på hans föräldrar. Eller jo, till viss del. I någon mån är det ju deras uppfostran som har fallerat, plus att de naturligtvis borde ha slutat försörja honom för länge sen.

Men han är vuxen. Han har själv haft ett ansvar att förändra sin situation och inte fortsätta ligga föräldrarna till last. TS skriver att han är intelligent, har potential mm. Det klart att TS är partisk samt att man kan fråga sig hur mycket potential han har som 40-årig hemmasittare utan vare arbetslivserfarenhet eller någon större livserfarenhet öht. Men han är uppenbarligen inte förståndshandikappad eller har den typen av svårigheter. Han verkar heller inte ha jättestora sociala svårigheter, däremot verkar han inte kunna hantera de krav ett normalt vuxenliv och ett normalt arbetsliv ställer på honom. 

Av det TS har skrivit, misstänker jag att han har högfungerande autism, men det befriar honom inte från eget ansvar. I grunden låter han tillräckligt välfungerande för att det inte ska kunna skyllas på omgivningen. Klarade skolan, hade kompisar mm.

Många högfungerande autister lever vanliga, ibland framgångsrika liv med rätt stöd. Men TS bror har inte fått rätt stöd och han har heller inte tagit ansvar för sitt liv eller sökt hjälp. I stället har han flytt och gömt sig i alla år. Det ligger på honom. Hans föräldrar har betett sig som medberoende möjliggörare genom att försörja honom och inte sätta gränser. Det ligger på dem.

Sen tror jag som flera andra att han har blivit bekväm med åren, men det är inte samma sak som att han trivs med sitt liv. Innerst inne mår han säkert dåligt och skäms över att vara familjens börda. Han låter inte elak eller som att han inte bryr sig, eller samvetslöst utnyttjar andra. Han vet att nuvarande upplägg är fel och inte hållbart i längden, han vet bara inte hur han ska ta sig ur det.

Du har fått många bra tips i tråden TS. Egentligen har ni inget ansvar alls utan det är din bror som ska ta tag i detta. Men det låter inte som det kommer att ske om han inte får en spark i baken, samt stöd på vägen. Samt rätt diagnos om han behöver det.

Det är galet, det är helt galet! Dina föräldrar möjliggör detta, de håller din bror i detta beroende, i denna osjälvständigheten. Om de dör så kommer han att gå under. Jag har det när det hände min syster. Så fort föräldrarna vara döda/dementa, så satt hon bara i sin lägenhet och dog. Om du vill hjälpa din bror - gör något! Ni verkar inte prata ut öppet om det i er familj! Var lite rakt på! 

Jag vet inte om myndigheter/socialtjänst gör något om man kontaktar dem. Socialpsykiatrin är ansvarig där. Jag säger inte att det är lätt. Min syster bodde inte i Sverige, men jag kontaktade där också motsvarande myndigheter - som också var på henne, knackade på hennes dörrr, skickade brev, erbjöd hjälp. Men det räckte inte för att hon skulle ta emot hjälp. Och så kommer det säkert också att vara med din bror. Det har gått så långt att det kommer att ta tid. Men då måste man börja snart, och man måste vara tydlig. Annars flyter det bara på som det har gjort hittills.

Han har under yngre år alltid setts som den som "kan bli vad han vill" Sen pluggade han på vid två olika högskolor men något inom skolvärlden slutade att fungera. Han fick problem med att hitta vilket specialarbeta han skulle göra och jag vet inte hur skolan stöttade där med den frågan. Där någonstans vid kanske 24 25 års ålder gled det nog mer över till att han tog några strökurser för att få studiebidrag och bostadsbidrag. Sen miskade studierna nog mer och mer utan att vi i familjen förstod det. Tanken var ju att föräldrarna skulle stötta med pengar under studietiden för att han skulle slippa ta studielån. Det blev svårt att avsluta det ekonomiska stodet när det inte riktigt förstod att studerandet hade upphört. Nu är han 37 så 10 år har gått till "spillo"

Jag ringde till biståndsenheten i hans kommun nu på morgonen och förklarade situationen lite övergripande. Det var ju inte några possitiva reaktioner direkt av helt naturliga skäl. Dom tyckte att en ansökan om ekonomiskt bistånd iaf är en start för att få det lite mera konkret vad som måste göras. Hon frågade efter om det finns noteringar i hans journaler och det gör det ju men inte någon diagnos vad jag vet. Det som står i jurnalerna är oxå ganska gamalt nu.

Med en diagnos skulle det vara lättare (förutsättning?) för bättre stödåtgärder från tex AF

Jag ska ta ett snack med mor och far om det som jag tagit till mig av här i tråden. Sen är nog pratet med bror min snart nästa steg. Men då måste nog ingången vara att försöka prata med honom om framtiden och att livet kan vara så mycket bättre.

Lyfter han själv att problemet är hans psykologiska problem kanske jag ska ta upp det här med att en diagnos skulle kunna förklara varför allt är som det är och att den lärdommen kan vara till nytta. 

Vad jag tycker vore optimalt är att han ska kunna bli aktuell för något lönebidragsjobb som säkert skulle visa honom att han kan klara av det. 

Jag hade ingen diagnos men fick ändå mer stöd av AF.

Skulle inte utgå från att han har en diagnos mer än "vanliga" psykiska problem t.ex socialfobi, ångest. Att ens nämna diagnos som ett vitt begrepp, att det kan förklara när du inte står nära skulle jag passa mig väldigt noga för.

Du har säkert rätt? ska ligga lågt med sådana tankar, har nog med att bara börja dra i detta ämne ett tag tror jag? fan det känns som det är så lätt att göra fel... men måste ju var från min sida det lyfts iaf för mina föräldrar har inte haft några framgångar i sina tafatta försök att prata med honom? Dom är så rädda att han ska ta större avstånd från dem och den tanken har ju jag oxå? 

Det är inte er sak att lyfta utan för soc, ams eller övriga kontakter på myndigheter om det behövs. Putta till soc för att lösa försörjningen. Resten tar de vidare.

Man ska inte dra slutsatsen autism, eller någon annan diagnos för den delen, utan en ordentlig utredning. Men många med högfungerande autism klarar studier bra. När de sedan ska ut i arbetslivet, med alla krav som ställs där, flexibilitet, sociala krav osv, så funkar det inte.

Allt välstrukturerat, som inte ställer så stora krav på social kompetens eller flexibilitet, fungerar ofta bättre än arbetslivet som det ser ut idag. Det gäller alltså att hitta rätt typ av sysselsättning. Men din bror har inte ens försökt och era föräldrar har inte förmått sätta gränser. Jag förstår att du, som syster som står bredvid, är frustrerad och orolig för framtiden.

Det första din bror behöver göra, är att ta ansvar för sin egen försörjning genom att söka ekonomiskt bistånd. Nästa steg är en samtalskontakt. Han verkar skylla sin oförmåga på psykiska svårigheter. Det finns hjälp att få mot sådant, samt anpassad arbetsträning, oavsett om han har en diagnos eller ej.