Borderline - hur har ni killar bemött era partnerns/dejt om ni får reda på att de har haft borderline???

någon som uttrycker sig sådär om något är inte en mogen man för fem öre
lika bra att slippa

Jag menar att all attraktion hade försvunnit pga hans idiotiska beteende.

Svek är något annat än en diagnos. Helt sant.

Ja, hon jag var tillsammans med i min ungdom blev som förbytt. Det fanns två människor i henne. En väldigt fin tjej. Sen en helt annan tjej som var ganska otäck. Tyvärr slet det där sönder henne till sist.

Alltså... De orden ditt ex skrev var ganska omogna... Och elaka. Det fanns ingen orsak till att uttrycka sig så.

Är det någon tröst så var det kanske lika bra att den sidan av honom kröp fram tidigare än senare.

Haha, vet inte. Jag sitter nog på de fördömdas avbytarbänk. Men det är okej. Är nyskild, har bra jobb, många barn, älskar mitt boende. Trivs med livet kort och gott. Letar inget.

Anonym (q) 
aha nu är jag med. Håller med dig. Tyvärr är borderline för många tab/hemskt och människan som ?bär? det är typ lika med noll har jag förstått. 

 

FRIGER: 
Ja jag har förstått att en del med borderline blir som förbytta, jag tror att man behöver vilja jobba med sig själv, gör man det så tror jag att man kan leva på ett mer ?normalt? sätt än ha de många och stora diffarna. Man lär sig mer om diagnosen, man lär sig hur man inte ska agera i vissa situationer och vad jag läst så kan borderline försvinna med hårt jobb. 

Ja jag tyckte de var rätt hårt själv, har varit rätt knäckt sen dess. Men jag inser oxå att han har något i sig själv som gör han e så, jag tror att när man lätt dömmer andra då är det oftast något i sig själv som man stör sig på/har problem med. Du har faktiskt rätt, skönt de kom nu. 

Haha sorry, fördömdas bänk? Så ska du inte tänka. Jag hr märkt att ju äldre man blir ju svårare blir det att hitta nån och leva med nån. 

 

Amen!

Har du barn? 

Ja en son på snart 12 med en annan man. Vadå då? 

Då borde han få slippa att även utstå nedanstående:Sätt ditt barn framför detta. 

Japp och det har han. Jag ställde ett ultimatum den helgen för snart två veckor sen, hade inte min son den veckan, men sa till killen att sånt här vill jag inte ha i mitt liv eller min sons, fixar inte du dricker så mycket, varit MYCKET OCH MÅNGA URSÄKTER till att dricka men där sa jag stopp. Han sa?det är lika bra du vänjer dig om du ska vara i ett förhållande med mig, jag tänker dricka vid varje tillfälle som ges. Då åkte jag. Men på något sjukt sätt  jag tillbaks. 

Tack, ska göra de, eller rättare sagt redan gjort. 

Jag har det men eftersom jag gått i behandling cirka 10 år och nu ska slussas ut anses jag friskförklarad. MEN, det är den mest stigmatiserade diagnosen som finns i Sverige. Säg aldrig någonsin det, inte om du kommer in på Akuten eller något någonsin. Det är en mycket missförstådd diagnos och studier visar att t.o.m. vården på Akuten blir sämre om de i vården som inte är väldigt insatta i psykiati får reda på diagnosen, tyvärr. 

Partners, folk, kollegor, vänner springer om de får höra talas om diagnosen. Tills man berättar diagnosen kan allt ha funkat fin-fint utan problem. Det är en ytterst stigmatiserad och mycket otroligt, väldigt missförstådd diagnos. 

Jag berättar bara om det är nödvändigt för ens överlevnad av någon orsak typ. Typ till Försäkringskassan och arbetsgivaren m.fl. eftersom det varit absolut nödvändigt. Till partner berättar jag om symtom t ex ångest och om att jag går i behandling - men namnger ingen diagnos. Då funkar det fint i relationen. Jättebra. Är gift sedan flera år tillbaka och vi båda är lyckliga och har det jättebra. Men jag är i princip friskförklarad från diagnosen men kommer ju alltid vara extra skör.

Hon som har utvecklat DBT avråder alla med diagnosen att någonsin berätta det i andra sammanhang än till sin behandlare, och till de vars ens liv hänger på att de får veta, eftersom det är så missförstått och ger enbart nackdelar för den som har diagnosen i alla sammanhang alltid, vilket tyvärr är vetenskaplig oberoende forskning inom ämnet visat för de som forskar för vår terapi.

Jag berättade det första gången jag och min nuvarande kille träffades tror jag , innan det var något mellan oss.. en gemensam vän som jag hade dejtat lite presenterade oss för varandra. Han var väldigt förstående då faktiskt.

 Sen började jag och min kille träffas, jag blev oplanerat gravid nästan direkt , fick tidigt missfall och mådde inte så bra , vi bråkade mycket men så blev jag gravid igen 2 månader senare och nu har vi en son som är 6 månader gammal (jag har 2 barn sen innan också) .. Det har inte varit lätt, tycker humörsvängningarna blev ännu värre när jag var gravid .. grät nästan varje dag. Och ofta när vi bråkar använder min kille det mot mig, säger att han kan använda det mot mig i en vårdnadstvist osv..

Brukar säga att han visste ju det från början.. och jag är inte heller direkt någon kaninkokerska men har lätt att gråta och han tycker ofta att jag söker bråk .
Tråkigt att din kille reagerade så .. personer med Borderline kan ju vara så olika.. och det är ofta vi själva som lider mest. Hoppas nästa kille du träffar är mer förstående! Har förresten en bra killkompis med Borderline också och han har inga problem att få tjejer iallafall .,

Ser det både som positivt och negativt, första två åren tillsammans med en tjej med bland annat den diagnosen var helt underbara. 

Varför skulle det någonsin vara positivt? Att det finns en fin person bakom innebär inte att diagnosen är till någon fördel.
Man kan absolut arbeta och lära sig hantera sin diagnos men det är fortfarande ett gamble. Jag som vill ha barn hade aldrig velat gambla om deras trygghet om jag tedan i ett tidigt skede kan välja bort det. Har en Nära släkting med liknande diagnos och skulle aldrig någonsin vilja att mina barn växer upp med en sådan om jag kan välja bort det. Och det samma gäller en missbrukare, alkoholist eller någon annan hård diagnos. Visst kan det bli bra men det innebär ofta mer jobb än med någon utan, och det står var och en fritt att välja personer de vill leva med, så jag hade valt bort det. Detta kommer säkert sticka i ögonen på folk men så tänker jag. 

Aså gud lever såna människor med den insikten du har? Jag blir rädd. 

Du vet att jag har en son på snart 12 år och jag får höra av så många vilken underbar mamma jag e till honom, lite komiskt men denna killen jag precis skrivit om är nog det enda positiva han sagt om mig?att jag är världens bästa mamma till min son, att han är imponerad av hur jag är mot min son och jag uppfostrar honom, världens goaste kille som är glad och skolan ser en pigg och alert kille som har så mycket att ge och jag har alltid uppfostrat honom att gå sin egen väg och aldrig lyssna på människor som försöker trycka ner honom. Aså alla som har borderline är långt ifrån att ha den starka varianten och då kan jag tänka mig det blir tufft om man har det. Jag tror faktiskt många bör läsa på om det för det är skrämmande hur du och många andra i princip död förklarar människor med borderline. Vi e inte mindre värda än va alla andra e. Har du barn och du har den inställningen så är jag ledsen för deras skull, för de får växa upp med en förälder som har dålig inställning och dömmer nog lätt folk tyvärr. 

Har haft kollega med diagnosen och det var riktigt hemskt stundtals. Chefen har sagt det flera år efteråt, att det var oerhört jobbiga diskussioner med hen hela tiden. kunde liksom aldrig ge sig och var tvungen att ha sista ordet. 

I mitt yrke kommer jag i kontakt med yngre människor och jag vet 2-3 stycken tjejer som fått diagnosen när de varit runt 20-års åldern. Då har det varit flera år av kämpande, krossade kompisrelationer och även kärleksrelationer, massor med ältande och jobbiga samtal med tex mig eller andra, för oss rent yrkesmässiga samtal. Jag tänker då att om det är så här att ha samtal med dessa i yrkesrollen så är det säkert mycket jobbigare för en partner, som kanske inte alls har den kunskapen och yrkeserfarenheten tex jag har, och kanske själv är ung. 

Jag tycker din diagnos lyser igenom hur du skriver snarare, hur mild du än påstår att den är, så jag hade inte behövt veta att du har en diagnos för att utesluta dig som partner. Du skriver dessutom själv om andra som har den hårdare varianten (vilket enligt dig är helt annorlunda). Hade någon sagt till mig att jag hade ett personlighetsdrag som inte passar med deras bild av en partner hade jag inte gått i taket som du verkar göra, utan tänkt att vi nog hade varit en dålig match helt enkelt. 

Det heter "Alltså" dessutom, finns inget ord "aså". Varför tog det slut med ditt ex då? Var det pga dina humörsväningar? 

En sådan diagnos får man normalt sett inte särskilt lättvindigt. Visst finns det olika svårighetsgrader, men för att över huvud taget uppfylla kriterierna för diagnosen behöver det ändå finnas betydande svårigheter. Svårigheter i interpersonella relationer, särskilt med närstående, och emotionella svängningar är ju centrala aspekter av den problembilden och det säger ju sig självt att det kan vara utmanande att leva med en människa som fungerar så. Personer med den diagnosen har nästan alltid svårigheter med att mentalisera, dvs. förstå vad som händer i en själv och att ta andras perspektiv, och de drivs ofta av en stor rädsla för att bli övergiven vilket kan ta sig uttryck på olika sätt, vanligen genom ständiga känsloutbrott. Det är helt enkelt svårt att ha en kärleksrelation, eller vilken nära relation som helst, med en person som har det sättet att fungera, och det är ju därför deras relationer tenderar att vara instabila.

Det handlar inte om att se ner på någon, att någon inte skulle vara lika mycket värd osv, men det blir svårt för andra. Och att personen som har problemen själv lider väldigt mycket av det gör det ju inte lättare för andra människor runt omkring.

Sen tycker jag att din kille, eller ex kanske då, uttryckte sig extremt okänsligt mot dig och han verkar ju inte heller ha varit en särskilt bra partner med tanke på det och hans drickande.

Man kan ju utvecklas som människa även om man har den diagnosen, och du verkar ju delvis ha gjort det. Men trots det har du ändå fått diagnosen, vilket ju säger en del om att man från vårdens sida bedömer att du fortfarande har ganska stora svårigheter. Du kommer säkert kunna jobba med dig själv så att du kanske inte längre behöver ha det som du haft det, och det är ju jättebra om du kan nå dit.

Om jag vore i din situation hade jag inte berättat om diagnosen. En psykiatrisk diagnos är ju egentligen bara ett sätt att benämna ett visst mönster av problem och svårigheter som en person har, och när du träffar en ny kille får han väl själv upptäcka hur du fungerar och då avgöra hur bra han tycker att relationen fungerar.

Det positiva var att jag blev väldigt älskad, intensivt på ett sätt jag själv inte är kapabel till att ge. Om vi säger att jag gav relationen 100% så gav hon den 200% 

Utan personlighetsstörningen kan man "bara" ge 100%

Hon fick mig att känna mig helt fantastisk. 

Och vad hände sedan?

Nu är jag inte man men svarar ändå.

Jag skulle utgå ifrån vem du var som person och hur du beter dig/har betett dig i vår relation. Och om du skulle bete dig som många med borderline gör, så skulle jag lägga benen på ryggen oavsett om du hade diagnos eller inte. 

Men om du hade normalt mycket humörsvängningar, som jag kände att jag kunde leva med, att jag uppfattade att du jobbar med dig själv och är en självreflekterande person, ja då skulle diagnosen inte spela så stor roll.