Dejting, ekonomi och kultur - vad tycker kvinnor?

Jag har aldrig träffat en arbetslös eller långtidssjukskriven person som inte haft ambitioner i livet, och då har jag träffat ganska många. Däremot brukar dessa bli osynligjorda efter ett tag då människor slutar tro att det ska hända något: deras drömmar ses som orealistiska. Drömmarna blir också orealistiska eftersom människor ser på dem nästan som ett annat, det finns barn, gamla och så finns det "socfall/psyk fall". Hur skulle du kunna få något av det du vill ha, det är ditt eget fel, du som saknar ambitioner.

Jag tolkar TS som att han har ambitionen att träffa någon. Behövs det verkligen fler snarlika inlägg i tråden som går ut på att han måste ha pengar till villa, restaurang och utlandssemester, samtidigt som han inte behöver tjäna så mycket?

Man måste tjäna rätt så bra för att ha råd med allt detta och TS gör uppenbarligen inte det samt söker någon "från en annan kultur", förmodligen med förhoppning om att hon ska vilja ta hand om honom lite.

Jag tänker att man måste ta hand om varandra båda två och att om man vill ha någon som är hemma mycket måste man samtidigt acceptera att denna person kanske inte har mer ambitioner än att ha ett jobb för att kunna ha en fritid. 

Kanske behövs en tråd för 40 plus-kvinnor som söker en man de kan betala villa och semester ihop med. Om det som någon skrev inte finns tillräckligt med sådana män i Sverige kanske man får följa TS spår och söka bland utrikes födda frånskilda män?

Försöker bara vara lite problemlösare här. 

TS "kulturarv om fördelat ansvar mellan man och kvinna"?

Igår skrev jag ett långt svar som försvann så jag försöker igen.

Jag får känslan av att du TS bär på drömmar om kärlek och att funktionsnedsättning och fattigdom satt käppar i hjulet för dig. 

Mitt råd är att ge kärlek och omsorg till någon. Om du inte kan städa hemma hos en kvinna kanske du kan laga mat till henne, planera dejter som inte kostar så mycket utifrån vad hon och du tycker om att göra tillsammans. 

Som arbetslös och funktionsnedsatt är det ofta lättare att umgås med de som förstår situationen utan att se ner på den. De människorna finns och såklart även bland utrikes födda. 

De flesta normalfungerande med jobb söker sig till människor i samma situation som de själva, men det betyder inte att du inte kan ha bra relationer som fattig och funktionsnedsatt: du behöver bara vara lite mer selektiv och välja bort de som tycker att de är bättre än du. 

För mig handlar det inte om ekonomisk generositet, men om jag får välja vem jag förälskar mig i så ska han givetvis ha ett bra jobb, ekonomi och bostad, då det matchar hur jag lever. Det blir liksom lättare då att göra alla de saker ihop som jag längtar efter.
då jag själv har bra jobb och inkomst så hade det varit skittrist och träffa någon som inte har råd med weekend i Paris eller en barnledig vecka i Karibien.

sen har jag svårt att se att jag skulle finna någon som är långtidsarbetslös eller sjukskriven attraktiv, ambitioner att uppnå saker i livet måste åtminstone finnas

Alla mörkar sina svårigheter och tidigare synder dock. Det är inte säkert att ts tjänar på att vara öppen med sina om han vill träffa någon över sin egen sociala status. 

Loke: Vad är en bra personlighet?