Min sambo vill inte leva pga mig

Ja snälla fortsätt tänka igenom din relation. Sök information om psykisk misshandel och destruktiva relationer. Prata med någon. Tids nog kommer du då vakna till, och förstå. På riktigt. Att det inte är sådär en relation ska vara, och att du inte förtjänar att bli behandlad så som du blir. Det är inte kärlek det du får uppleva. 

Tack  är lyckligt nog, ett sedan gammalt avslutat kapitel av livet nu. Den erfarenheten gör att man lätt känner igen tecknen, dom röda flaggen så att säga. 

Glad för din skull! ❤️ Om man ska se det positiva så kan du ju se tecken och förhoppningsvis kunna avbryta  ifall det skulle hända igen. ☺️

En sak bara som händer i realtid nu. Vi är hos henne svärföräldrar och hennes mamma behövde hjälp med att skriva till hennes läkare. Sambon sa att jag skulle skriva eftersom jag tycker det är kul och skrev vad dom sa. När sambon sen läste så börjar hon skriva egen text på sin telefon så att hennes mamma bara kan klistra in. Vilket jävla svepskäl. Är så trött på detta och har stängt till hjärtat lite. Jag tänkte ringa åt hennes mamma för att hjälpa henne hur hon ska gå vidare med väntetiden i vården, men jag skiter fan i det. Vet inte hur många ggr jag säger hur man kan göra och sen bryr dom sig inte. Senare kan sambon tipsa om samma sak. Reagerar nog lite mycket eftersom jag alltid tycker jag blir ett irritationsmoment för henne varje gång vi är här. Är så trött på detta men är inte redo att gå vidare utan henne. Känner mig så jävla undantryckt och ingen lyssnar. Jag är den som alltid vill hjälpa och lösa andras problem. Hade jag kunnat hade jag löst alla världens problem. 

En annan sak som hände 1h innan. Vi frågade vår hunds gamla ägare kunde träffas idag ist för imoefon och jag skrev till honom. Fem minuter senare kom hon på att hon ville åka förbi en bekants barn till dom och gratta med tårta. Jag sa att hunden ägare kanske svarar och då tycker hon att ?det går snabbt? vi kn komma lite efter. 

I min mening är hon gränslös och respektlös. I början av vår relation sökte hon jobb åt mig utan min vetskap. Hon gör vad hon vill själv på sitt jobb och kan gå emot sin chef i vissa saker. Vad fan händer? Reagerar så snabbt nu eftersom det har varit så här i 8 år. Sen jag skrev första inlägget här har hon blivit mer kärleksfull och gullig. Undrar ibland om hon vet vad jag gör? 

Behövde bara skriva av mig och sysselsätta mig för jag blir upprörd. Varför bryr jag mig när ingen uppskattr det. Hon lägger över sina dåliga sidor som att jag har dom, upplever jag det. Eller så är vi bara så lika så att vi har samma dåliga sidor.

Helvete vad matt jag är på detta. 

Kom på en till sak som jag blev så irriterad på. Jag är sjuk i fler sjukdomar bla psykisk ohälsa som jag skrev. När det gäller mig tycker hon det är jobbigt, men inte t.ex. hennes mamma för hon slipper höra det. Så fort jat säger ngt så lyssnar hon knappt eller så får jag säga att ?Jag vet att du inte orkar lyssna?? osv. Min mamma t.ex. skadade sig eller var trött efter corona. Hon tycker SYND om mig för att jag får kämpa så med hälsan. Och jag tycker inte synd om mig själv, men det är klart, det ÄR jobbigt att ha problem. Säg min trötthet? jag är trött i princip konstant. När sambon är trött en dag t.ex. klagar hon som fan. Varför klaga om du tycker jag är så jobbig? Jag ber om ursäkt för att jag går sakta när jag har en inflammation i hälsenan. Hade det varit tvärtom hade jag sagt att det inte alls är ett problem. 

När hon körde ner i diket så började jag gråta när jag såg henne eftersom jag är så fukking sympatisk och är rädd om henne. What ever, när jag kramar henne pch börjar gråta så säger hon högt ?Varför grinar duuu?? och blev typ sur. Frågade henne om det och hon svarar med att det blir hon som får trösta mig istället då ifall jag gråter. För det första behöver hon inte göra en grej av att jag gråter för det är inte första gången hon gör och för det FUKKING andra behöver hon inte trösta mig för att jag bryr mig. 

Sorry. Det har verkligen blåst upp till ytan och jag är så irriterad på henne nu dom senaste dagarna. Minsta lilla så stänger jag helt. Förlåt men tack för stöd. 

Ingen behöver svara. Skriver bara av mig! Jag är inte Guds bästa barn själv men jag skriver utifrån det jag upplever och skyller inte allt på henne.

TS det är så ledsamt att höra hur du har det men samtidigt bra och positivt att du har börjat reflektera och ledsna på situationen! 

Det finns en roligare och mer harmonisk tillvaro för dig! Du måste inte ha det såhär.  Du behöver bara processa ett tag till, inse hur dum hon är mot dig så du blir lite arg och får energi att orka lämna. 

Vad har du för stöd i din egen familj, vänner, kollegor, bekanta? 

Anförtro dig till någon i din närhet som kan stötta dig. Berätta precis hur det är. Det är ett välodgt bra första steg. 

Har
sjööv varit inne relation med psykisk misshandel för längesen så jag vet hur skämmigt det är. Det känns ju som att det är ens eget fel. Men det är det inte! Det gäller att börja se var skulden hör hemma.

Öppna upp dig till en nära vän, och försök att inte se det som skitsnack. Utan vad det faktiskt är, att ventilera och få en utomstående persons perspektiv på det hela. Känner du att du inte har någon att öppna upp dig till, ta kontakt med vården TS. Du kan börja med att vända dig till närvården, så vårdcentralen. Dom har terapeuter där. 

För mig är det uppenbart att du är i ett skadlig förhållande, med inslag av psykisk misshandel i varierande grad. Du måste bara få upp ögonen för det där själv, att det är det som sker. Att öppna upp sig här är ett första steg, och att du börjar reflektera är ytterligare ett. Men det är viktigt att prata med någon också. 

Att hon oftare är snällare och trevligare nu igen, och märker säkert av att du börjat ändra din inställning till hennes beteende. Så då tonar hon ner, och försöker få dig till att slappna av och återgå till den tidigare dynamiken. 

Det är så som psykisk misshandel funkar, att dom är ömsom varm ömsom kall, för att knyta personen till sig.....att hon är elak mot dig för att u gråter, att hon säger att hon ska ta livet av sig pga dig.... det är psykisk misshandel, det ger skador, som inte syns men finns där....

Aah, det var så innan. Jag sa att jag inte fixade att det var ett kompisförhållande och då blev hon mysig - sen tillbaka. Och nu mysig igen då? Jag låg och vred och vände mig i ångest över att hon är inte bekräftar mig och jag tror hon utnyttjar. Hon vaknade och frågade vad det var, genuint orolig och då säger jag vad. Hon suckar, vänder sig och somnar om. Varför aldrig säga att det inte är så eller något annat stärkande?  Verkar vara totalt oförmöget. 

Hon spontankramade mig häromdagen och jag blev överlycklig, hahah. När sånt borde vara normalt. 

Skäms inte för att be om hjälp, skäms inte för att berätta för ngn du har förtroende för om hennes beteende emot dig. Det är hon som ska skämmas inte du....
Hon kan inte lägga all skuld på dig i förhållandet. Man är två om ett förhållande. 
Ja hon har säkert positiva sidor och hon mår säkert inte bra men hennes beteende löser inget. Så fokusera på ditt mående nu, att du är värdefull, viktig och förtjänar respekt. Du förtjänar träffa vänner, hitta på aktiviteter som du gillar, din trötthet kanske skulle bli bättre om du slapp psykisk misshandel. Tyvärr så kan man hamna i normaliseringsprincipen man ser inte själv hur illa det är för det har blivit s.k. normalt en del av vardagen. Ett sätt att överleva. Men att säga att man vill ta livet av sig p.g.a. dig det är verkligen typ ex på psykisk misshandel och att skuldbelägga dig för olika saker och inte visa empati är också misshandel.... skadar lika mkt eller mer än fysisk misshandel. Man blir väldigt hjärntvättad av såna relationer....så inte lätt och se klart därför du behöver prata om det....lycka till och ta hand om dig""

och skäms inte för att du råkade bli tillsammans med henne, det var ett misstag men alla kan göra mistag kärleken är blind i bland tyvärr... och man kan inte veta jämt men ofta blundar man för de röda flaggorna och sen är det för sent, men det är inte ditt fel att hon misshandlar dig...