Fler med barn med diagnos som blir utfryst?

Min erfarenhet (inte bara från mina egna barn) är att det finns två "huvudgrupper" av barn och ungdomar som hamnar utanför pga svårigheter kopplade till npf. 

Dels har vi dem som stör eller skadar andra (i värsta fall). Eller har svårt med givande och tagande i lek eller annan samvaro, varpå andra barn tröttnar eller inte vill umgås med barnet pga risk för utbrott och eventuellt våld.

Dels har vi gruppen som din son, som sällan gör en fluga förnär. De är inte utåtagerande, de stör inte, ofta är de tvärtom ganska introverta och osynliga. Huruvida de har svårt med givande och tagande i relationer varierar, men många är för snälla och lättlurade pga sina sociala svårigheter. Detta utnyttjar andra. Denna grupp blir alltså oftare utsatta för andras elakheter, än att de själva ger sig på någon. 

Att det blir problem med utagerande barn eller ungdomar är inte så konstigt, men när vi pratar om npf eller avvikande beteenden, glömmer vi ofta att sk "normala" barn och ungdomar inte alltid är några änglar. De kanske passar in socialt, men vissa kan ägna sig åt mycket passiv aggressivitet, mobbning eller utfrysning av någon som är lite annorlunda. Personer som din son blir hackkyckling trots att de inte har gjort det minsta för att "förtjäna" det.

Här har man verkligen misslyckats med att lära alla ungdomar - diagnos eller ej - grundläggande respekt och tolerans. Sen är vänskap inget som kan tvingas fram. Det måste vara frivilligt och ömsesidigt. Men det är något annat. 

Min mamma är medberoende och jag har också varit det.
Min bror har ett bra jobb, han kan om han vill, det handlar om motivation. En person med ADHD kan hyperfokusera och det gör de då de har hög motivation och då är de oftast väldigt produktiva och framgångsrika. 

Alla med ADHD har dock inte bra  jobb, många är tex i fängelse. Det handlar nog mycket både om  grad av intelligens och vilka förutsättningar man fått i i livet, vilken socialgrupp man till hör och hur mycket stöd man fått hemifrån. 

Jag försöker numera minimera min kontakt med min bror.

Jag tycker att många utnyttjar detta med diagnoser. Min son hade en klasskamrat som betedde sig som en vilde i klassrummet, men läraren sa att han har diagnos, vi måste acceptera det.

Jag tror att ADHD-barn behöver ännu tydligare gränser än neurotypiska barn. De behöver tydligare riktlinjer och mer uppfostran.

Själv var jag livrädd för barn som verkar vara likadana som ts son när jag gick i skolan. De var oberäkneliga, högljudda, störiga och ibland slogs de, knuffades eller försökte provocera genom att säga taskiga saker.

De var en stor anledning till att jag alltid var rädd och hade ångest i lågstadiet. Vågade aldrig skvallra för föräldrar eller lärare heller.

Förstår att barn inte vill umgås med andra barn som slåss, är små diktatorer eller inte lyssnar när man säger nej. Diagnos eller inte.

Nu verkar ju det inte vara fallet hos ts eftersom sonens skolkompisar tjatar om att få följa med hem och leka.
Finns det saker som hänt som ts inte är medveten om? Det är ju som sagt dålig personalkoll på skolgårdar. Barnen kan ha berättat för sina föräldrar om händelser utan att meddela läraren och alla föräldrar tar väl illa upp om ett barn har varit elakt mot deras barn?

Menar du allvar? Måste han vara stökigare än andra annars hade han inte fått en diagnos? Min sin har svår adhd. Han har aldrig hamnat i konflikt med något annat barn och han har aldrig stört på lektionen. När jag berättar att han har Adhd så får jag ofta höra men han som är så lugn. 

Det låter som att han har ADD. Att ha svår hyperaktivitet borde rimligtvis märkas. 

Nej, han har kombinerad form enligt utredningen. I skolan är det koncentrationen som han har problem med men hemma är det konflikter. De tyckte även att han var impulsiv under utredningen, bla för att han var snabb i testerna utan att tänka sig för, han pekade på första bästa bilden tex. Sedan påpekade de att han hade svårt att sitta stilla på stolen, han satt hela timmen på stolen men vred och vände på sig.

Aldrig någonsin att en förälder var med och "lekte" när jag kom hem till en lekiskamrat eller tom hem någon. Föräldrarna hämtade när vi lekt klart. Vi ville ju leka med varandra, inte leka med en vuxen. Det fanns väl några få som hade jätteroliga föräldrar som var med korta stunder för att busa lite när man var hemma hos dem.

Bra idé med grillning och hembjudna föräldrar däremot!

Kom på nu att jag nog missförstod dig och trodde du menade förskoleklass. Vi som inte har barn blir ibland rätt förvirrade av förskola kontra förskoleklass..

Klantig formulering av mig, ber om ursäkt. Jag vet att det finns olika typer av diagnoskriterier.

Det låter dock inte som TS son har så stora svårigheter med just det sociala, om han "bara" är lite stökig och andra barn vill leka med honom. Även barn utan diagnoser är ju stökiga ibland och gör fel ibland. Men något måste ju ha lett till hans diagnos.

Det är de utagerande och sjövilda adhd-barnen som hörs och syns och märks. Många känner inte till att det finns andra kriterier, därför tror de inte att ett lugnt barn kan ha det.

Nej, och detta är ju även skälet till att min egen adhd aldrig blev diagnosticerad under min uppväxt, jag var 32 när jag fick diagnos. Jag har aldrig varit en vild eller hyperaktiv person, snarare den tysta flickan som såg ut att hänga med, och även hade bra betyg i alla ämnen utom ett (matematik, jag har även dyskalkyli).

Bra betyg fick jag inte för jag var närvarande i klassen, jag satt och dagdrömde och kunde absolut aldrig fokusera om det inte handlade om intressanta ämnen, jag fick plugga på kvällarna och nätterna istället.

Däremot kunde jag inte hålla ordning runt min skolbänk, glömde mina böcker hemma, glömde gympakläder, kom ibland försent för jag missat bussen, knöt inte skosnören eller gick omkring med jeansknappen uppknäppt så jag gav nog ett väldigt slarvigt intryck, vilket lärarna alltid sa, trots att det berodde på bristande exekutiv förmåga i grunden.

Elma: En timme? Testade de honom inte längre än så? Det låter som att han är feldiagnostikernad det är inte ovanligt när vården behöver göra tester på löpande band så snabbt så möjligt. 

Nej, det jag menar är att passen var ju 50-60 min långa. Sedan fick vi pauser mellan passen och var där flera dagar. Däremot kan jag tycka att 50-60 min är väldigt länge för en 6-åring att koncentrera sig.

Jag undrar lite varfor du smsar? Nu ar mina barn tonaringar, men pa tiden det begav sig sa ringde vi alltid foraldrarna. Da far man ju svar direkt.
Sjalv kollar jag knappast telefonen for meddelanden sa ofta. Finns sa mycket onodigt idag som plingar till i tid och otid, sa jag har mute'at alla What's App-grupper for att slippa allt plingandet, och far kanske tid att kolla precis innan jag lagger mig. Sms tror jag inte jag fatt pa minst 10 ar, forutom lakartider, postforsandelser och en massa reklamspam, sa sms ar det aldrig lont att kolla.
Kan det vara sa att foraldrarna ser smset for sent (t ex. sent pa kvallen nar fragan inte langre ar relevant)? Sjalv skulle jag forstass ha svarat att - "Ursakta, men sag smset forst nu...", men det kanske inte ar alla som gor sa, utan kanske tanker att det var synd att de missade det, men svarar inte eftersom fragan ju inte langre ar aktuell (dagen ar ju slut)?
Jag skulle rekommendera att ringa. Du kan ju sla en signal pa kvallen och saga att "deras barn garna hade velat folja med er hem, men att du inte fick tag i dem (vilket var synd), sa hur gor ni nasta gang?".

Detta är en lightversion av mig, förutom att jag sällan var blyg utan öppen och pratsam. Dock inte vild eller hyperaktiv. Men jag var känd som en liten drömmare som inte alltid hade koll på saker och min koncentrationsförmåga var kraftigt beroende av hur intresserad jag var. Detta tror jag dock är vanligt bland barn. Jag skötte mig dock för det mesta och hade lätt för många ämnen, vilket "räddade" mig. Jag behövde inte anstränga mig så hårt, utom i matte. Precis som du. Har inte dyskalkyli men kanske en släng av det.

Till viss del kan jag förstå varför dina svårigheter missades. Du var förhållandevis välfungerande. Samtidigt borde det ha uppmärksammats att du hade svårt att planera och organisera, på en sådan nivå att det ofta ställde till problem för dig. Men många tänker väl: "barn är barn" och senare tänker de: "slarvig tonåring, det hör till åldern."

Jag skrev fel i början. Menade att jag är var en lightversion av det du beskriver, inte tvärtom

Jag hade inte så stora svårigheter som du verkade ha, men jag känner igen dragen.