Jag har inget att leva för. Vet inte hur jag ska göra...

Hej!

Jag mår inte bra, mitt liv är en katastrof och jag vet inte hur jag ska göra riktigt för att känna att livet är värt att leva.

Jag är en kille på snart 30 år. 

Jag blev mobbad i grundskolan. Bodde på behandlingshem på grund av att jag skolkade mycket. Jag har aldrig haft en riktig vän, för jag ser inte ut som alla andra. Folk ger mig taskiga kommentarer om mitt utseende för jag har någon form av missbildning i ansiktet.

Jag är homosexuell, att hitta en partner är redan svårt då utbudet är litet. Men eftersom jag har mitt ansikte är chanserna obefintliga.

Jag har autism. Jag har socialfobi. Jag har lidit av depression hela livet.

Jag har inget socialt liv förutom min familj. Jag har inga vänner, har aldrig haft vänner heller.

Jag har blivit tjock på grund av att jag isolerar mig. Försöker gå ner i vikt, men samtidigt känner jag att det inte är värt det.

Jag har blivit misshandlad flera gånger, vågar inte gå ut själv så jag är helt beroende av mina föräldrar.

Jag har svårt att lära mig saker, så att utbilda sig är svårt. Finns inga jobb jag känner att jag hade klarat av. Sen är det svårt att bli anställd när man ser ut såhär.

Har försökt utbilda mig på distans, men blivit utskrattad och förlöjligad när andra sett mig i webkamera eller hört min röst för min missbildning påverkar min röst också.

Det känns inte kul alls att försöka göra något för jag blir alltid ledsen.

Jag har blivit störtförälskad i en svensk youtuber, det gör så ont för jag vet att jag inte har någon chans på honom då han är hetero. Hade inte ens haft en chans på honom om han vore bög. Varför detta är relevant är för att han är den enda jag någonsin känt att jag kan relatera till, han så vettiga tankar och åsikter liksom. Han har liksom blivit som mitt "umgänge", alltså jag sitter och kollar på hans videor varje dag för jag har ingen och han får mig att känna mig mindre ensam.

Om han skaffar ett förhållande så kommer jag bli så ledsen, alltså förstår att det låter helt sjukt men... det är ju något fel på min hjärna eftersom jag känner såhär för en person jag aldrig träffat eller ens har en chans på.

Jag är så ensam så jag skapar kompisar i fantasin som jag konverserar med också...

Det gör så ont att se andra människor leva sina liv, ha ett jobb, kompisar, förhållanden, inga problem som jag har. Jag vill också vara en del av samhället, men jag fixar inte det och känner mig inte välkommen någonstans på grund av mina diagnoser, min läggning, mina inlärningssvårigheter och missbildningen i ansiktet.

Jag har försökt få hjälp av psykiatrin flera gånger men de kan inte hjälpa mig. Det är liksom hopplöst allting.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår inte bra, jag är så full av avundsjuka, deppiga tankar, känslor av meningslöshet och att jag är totalt värdelös.

Jag har försökt göra upp planer på hur jag ska kunna se normal ut och bara få ett bättre liv till exempel plastikoperationer. Men har inga pengar. Har också funderat på att göra en mask och ha på mig när jag är utomhus för att se mer normal ut i ansiktet.

Alltså så konstiga tankar, men samhället är så jävla ytligt.

Jag funderar ofta på att bara avsluta mitt liv för jag trivs inte såhär...

Ser ingen utväg... det är verkligen hemskt att leva såhär och känna såhär, att bli behandlad såhär.

Höjdpunkten i mitt liv har de senaste 14 åren varit att träffa mina föräldrar och umgås med de. Det är inte vidare kul när andras höjdpunkter är att gå på fest, resa osv.

När de går bort så är jag helt ensam, jag hade inte klarat av sorgen om de gick bort. Jag klarar inte mig själv...

Om inte ens vården och psykiatrin kan hjälpa mig så känns det ju väldigt svårt, men undrar om ni har några tips här eller så?... förstår att det är svårt.. men jag är så desperat och vill bara ha en lösning så mitt liv blir meningsfullt