mina föräldrar äger mig..

Du måste flytta hemifrån och långt bort och bryta kontakten med dina föräldrar. Du får inget ut av att ha kontakt med dom och då kan det kvitta. Jag har en knäpp mamma. Jag flyttade 125 mil bort när jag var 17. Fick för mig att flytta hem till samma ort igen, men det blev ohållbart. Flyttade igen en bra bit bort. Och har fortsatt bo långt bort och ha liten kontakt med mamma. Jag slänger helt enkelt på luren om hon börjar gå på igen.

Sen måste du bygga på självkänslan. Det kanske går lite automatiskt om du bara kommer ifrån deras kontroll. Men lite hjälp på traven kanske vore bra. Nån att prata med. Måste inte vara psykvården, det kan vara andra instanser eller personer. 

Sent på kvällen och natten brukar man kunna nå jourhavande kurator / medmänniska / präst via 112 om du vill prata med någon

Jag lider med dig ts. Du har fått många bra svar, men tänkte ta upp din rädsla inför att berätta för vården om dina självskadeproblem. Självskadeproblem som förhoppningsvis försvinner av sig själva när du kommer bort från
 den destruktiva miljö som är ditt föräldrahem.
Som många redan skrivit så är kuratorer, psykologer, psykiatriker osv vana vid att höra om sånt.
Har själv haft ett rejält självskadebeteende i flera år. Tyckte själv att det var helt sjukt det jag höll på med, fast gjorde det samtidigt för att det skapade lugn på något konstigt sätt. Nu är det bättre. Men ärren sitter kvar, hällde salt och citron i sår. Skapade sår genom att blanda till en lätt frätande lösning som jag droppade på huden. Visst låter det rätt galet?
Inte en enda inom sjukvården har sett mig som knäpp eller som en typ som bör läggas in eller tvångsbehandlas.
Man får inte läggas in med tvång hursomhelst i Sverige.
Ingen kommer att tycka att du är knäpp. De ser skillnad på en normalt fungerande person i övrigt men med självskadebeteende eller ätstörning och en person med akut psykos som inte kan ta hand om sig själv. Jag lovar! Så var inte rädd för att kontakta vården. De finns där för att hjälpa.
Det enda som kan bli problem är att du inte kan bli antagen till ett fåtal utbildningar eller arbeten där det krävs genomgång av sjukjournaler. Tex högre militära utbildningar/yrken eller polis, jobb inom säpo, livvakt. Alltså väldigt få yrkeskategorier inom säkerhet.
Men du är ung, har massor av tid att både läka och komma fram till vad du vill göra. Vill du jobba inom säkerhet så kan du säkert göra det ändå. Vänta några år bara. Ditt självskadebeteende kanske avtar helt när du bytt miljö? Det är stor skillnad på att skada sig själv varje dag enligt schematisk modell pga en fixering som tagit över en helt och att skada sig själv ibland för att uttrycka stor frustration och maktlöshet över sin situation. Men det senare kan leda till det första i vissa fall om man inte söker hjälp i tid.
Jag hoppas verkligen att ditt självskadebeteende tillhör det senare och att det blir bättre av regelbundna samtal med vården samt flytta för att studera på folkhögskola, YH, eller universitet, eller att jobba.

Har du och dina föräldrar någon gång pratat om att det börjar bli dags för dig att flytta hemifrån. Hur ställer de sig till det isf?

Sjukhuset? Du ska kontakta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning inte åka in till psykakuten. 

Jag säger som alla andra, du behöver flytta hemifrån ju förr bestå bättre.

Hej TS!
Jag hoppas du kan ha kontakt med dina föräldrar där ni kan mötas på ett vuxet plan. Men för det behöver dina föräldrar respektera dig vilket de ju inte gör idag. Det är bra att du tar tag i din bodndesituation, även om det inte heller är ett beslut som dina föräldrar kommer respektera. De kommer säker ha åsikter om ditt en och datten och det är väl framförallt det du behöver hjälp att hantera. Hur du ska kunna styra ditt eget liv och säga ifrån till dina föräldrar. Det är ännu svårare för dig när ni bor under samma tak. Du får kanske vända dig till soc eller så som kanske kan råda dig i hur du kan göra för att gåvidare med din boendesituation.
Som någon annan skrev till dig så nämn inte dina planer för din far och mor. Att du gör det här på egen hand, försöker ordna bostad så kommer du ha ett projekt som du tar tag i själv. Sök arbete på annan ort och om du får ett jobb så kan du visa upp intyg på att du har en tjänst och därmed kan börja söka bostad på den orten. Soc borde kunna hjälpa dig med boende på den ort du fått arbete. Du kan också få andrahandskontrakt eller söka via privata bolag. Kolla utbildningar och flytta som student är också jätte bra, som fler andra också var inne på.
Jag vet inte hur det funkar i alla städer men som i Uppsala har man möjlighet att stå i kö för en studentbostad bara om man är student och man kan stå i nationsbostädernas köer. Har man möjlighet att stå i kö och bo exempelvis inneboende eller hemma eller något så kan man sen få en bostad ganska lätt,. Du kan ju söka utbildning och i värsta fall får du väl tacka nej till utbildningen om du inte hittar något boende. Låt det bli ditt projekt att flytta hemifrån så kan du glädjas i att det är något du själv bestämmer över.

Men vad i hela friden, jag känner igen mig väldigt mycket i det här Ts, eftersom mina föräldrar var på liknande sätt!  Tyvärr. Nu vet inte jag varför du inte sökt så mycket jobb, men en förklaring kan förstås vara ditt mående? Som andra skrivit:  1. Sök vård, gör en sk egenremiss till psykiatrin dvs ring dom o anmäl dig. Jag kanske kan ge råd om vad du kan säga (om du inte redan ringt).  2.  Flytta, så fort som möjligt. Själv flydde jag o hyrde ett rum. 

Har dom insyn i/kontrollerar din ekonomi också, ger/tar dina pengar? Får du ha nånting ifred? Vet inte om du gått gymnasiet o hur dom var då. O hur du får pengar idag (månadspeng av föräldrarna?). 

Sen undrar jag hur storebrodern hanterar detta. 

Hursomhelst, fråga gärna mig om vad som, jag är såpass mycket äldre än du att jag kanske kan vara till hjälp. Känner för dig.

Sätt igång och sök jobb! Vad har du gått för program på gymnasiet? Vad har du för intressen? Vad gillar du att göra? Var bor du? Storstad/liten byhåla? Sök jobb precis överallt! Bensinstation, butiker, restauranger, hemtjänsten, vikarie på förskola, Står du som arbetssökande hos arbetsförmedlingen? För att kunna få ett lägenheteskontrakt är det jätteviktigt att du har ett jobb med fast inkomst. Strunta i att prata med dina vänner för dom kan inte förstå. Däremot undrar jag över din relation med din äldre bror. Kan du prata med honom? Har han samma upplevelse som dig? Kan du nämna för honom att du tycker att det är jobbigt med hur mamma och pappa behandlar dig? Vänd dig till din vårdcentral och be om en samtalskontakt, Ofta kan man få kontakt med en kurator och sedan via denna bli hänvisad till rätt sorts hjälp. Om du kan och vill kanske du kan ta kontakt med din närmaste ungdomsmottagning, där brukar man också kunna få stöd och hjälp av kurator. Du kommer att fixa detta! Kram och lycka till!