Utbränd kollega- är det verkligen jobbets ansvar??

Är i samma sits med en kollega som varit utbränd och nu ska arbetsträna. 

Personen har alltid varit sån att hon pratat mycket om sitt mående, att man måste visa hänsyn till varandra osv. 

Dvs, vi andra ska visa hänsyn till henne och hennes behov. Förvisso är hon hänsynsfull mot andra som är i behov av lugn och ro och andningspauser under jobbtid, för det är vad hon behöver. 

Men hennes behov får alla andra att må skit för hon är ständigt  'skör' och omhuldas av familjen hemma. Även de närmsta kollegorna omhuldar henne, de är ungefär som medberoende i hennes mående.

Helt vanvettigt och inte blir det bättre av att personen i fråga, samt kollegorna, hyllar sig själva ofta för att de är så bra. 

Grejen är att arbetsplatsen är på en särskola där många av eleverna har autism förutom den intellektuella nedsättningen så även de påverkas negativt av detta. en del av eleverna har dessutom andra, ganska stora psykiska besvär. 

Personen i fråga bör byta arbetsplats, men säger själv att detta är den bästa som hon haft någonsin. Givetvis, eftersom ju inga krav ställs på henne, så fort det kommer krav eller saker utöver det vanliga som ska göras så sjukskriver hon sig. Kortare sjukskrivningar gör att ingen vikarie tillsätts så vi andra får jobba ännu mer. 

Tiden då hon var sjukskriven i tre månader sattes inte heller en vikarie in, det blev en assistent som tog lärarrollen istället och det var en otrolig förbättring. 

Tyvärr är det jobbets ansvar. Jag tycker också det är jättefel och det tycker jag om det gäller fysiska sjukdomar som inte handlar om arbetsplatsolyckor också. Arbetsgivaren har inget med det att göra och det skapas ett A och B lag där de som har fast arbete får massor av hjälp och vi som inte har det inte bara står utan den hjälpen utan dessutom blir oanställningsbara efter sjukskrivningen är över. 

Jag är mycket tacksam att jag efter utbrändhet, 9 månaders sjukskrivning, fick successivt komma tillbaka till jobbet. Det här är ca 10 år sen och jag jobbar heltid sedan dess och allt har gått bra. Jag är inte sån som ni verkar tro att alla sjukskrivna är -  "dåliga gener" var det någon som skrev - fräsch människosyn. 

Hade min arbetsgivare kunnat bara säga upp mig så vet jag inte riktigt hur det gått för mig. Jag hade troligen sökt annat jobb så småningom, men kanske inte lika snabbt, och jag hade saknat min arbetsplats som jag verkligen trivdes på. Ja, det hände saker i livet utanför arbetet som blev en övermäktig kombination för just mig, men det kan hända alla. 

Ja, det är så det är. Precis som om hon fått cancer, en psykos, hjärnskakning eller någon annan sjukdom som inte har med jobbet att göra. Annars skulle sjuka människor få sparken. Det vore ju förfärligt. 

Samhället vinner mycket på att få folk i arbete igen. Det är därför vi har det här systemet. 

Ja, tekniskt sätt så blir det jobbets ansvar eftersom man som arbetsgivare har ett rehabansvar. 

Dessutom kan jobbet fortfarande vara en bidragande orsak till att utbrändhet kom. 

Jag kan tycka att begreppet -utbrändhet- är svårt om det inte handlar om att man bränt ut sig i tjänsten. Såklart bolaget ska belastas om man har en arbetsmiljö som inte är sund men när det gäller sjukdomar och psykisk ohälsa så borde det finnas olika kategorier och att samhället (skattebetalarna) mer får belastas av detta. 

Jag fattar ju att detta är jättesvårt såklart.

Men tänk alla kvinnor som går in i väggen pga av hemmasituationen med barn och hem och sociala förevändningar där mannen valt att inte ta likvärdigt ansvar för deras gemensamma liv. Borde ju vara samhället då som borde få plikta huvudsakligen för detta genom att vi har en jämställdhet som inte håller måttet än att bolaget (som kanske varit superflexibla och bra) straffas för något som inte är jobbrelaterat Utan ett samhällsproblem.

Ja men i min kollegas fall var jobbet en frizon enligt henne själv. Det var när hon kom hem det tunga arbetet började. 

Kan tycka det är märkligt då att ett bolag med sund arbetskultur får ta så mycket ansvar för det privata..

Det finns tydliga regler och rutiner gällande detta. Exempelvis möten med FK, läkare, medarbetare, chef m.fl. Arbetsgivaren är skyldiga att upprätta en rehabplan, även om det inte beror på jobbet. 

Något jag stör mig på dock är att jobbet är en oas men hon vill inte jobba heltid..? Vore ju suveränt att komma hemifrån om det är där det är skit.