Sambos hur gör ni med ekonomin?

Jag svarade på TS fråga. Menar du att man inte får göra det om man inte vill bli kritiserad för egna personliga val, som på inget sätt berör andra och allra minst dig? 

Varför kan du inte respektera att andra gör på annat sätt än du, utan att försöka trycka ner? Jag förstår att du inte kanske inte är helt nöjd över ditt sätt att leva. Ändra det, istället för att kritisera andra!

Känner sambopar som har separerad ekonomi och det har mer eller mindre räddat förhållandet. Grundprobelemt är väldigt olika syn på pengar och hur de ska använads. I ett exempel är han en slösa och hon en spara. De löser det hela genom att lägga in pengar för gemensamt som bostad, mat, barn. Resten av pengarna väljer det helt själv. Han köper elektronikprylar och hon sparar samt heminreder. Innan hade de ständig diskussioner om onödiga köp mm.

Också i lägen när det finns särkullsbarn vet jag de som löser den ekonomiska probelmatiken genom separerad ekonomi. Var och en väljer helt fritt hur de vill spendera pengar och prioritera barnen.

Vi har ganska lika inkomster så vi delar lika på de gemensamma utgifterna/gemensamt sparande och behåller resten på våra egna konton. Sen hjälps vi förstås åt om den ena behöver mer pengar någon gång, och om vi t.ex äter ute så betalar den som för tillfället känner sig rikast.

Det systemet funkar bäst för oss eftersom jag föredrar att spara det mesta av pengarna som blir över och sen kanske köper något dyrare till mig själv eller en resa mer sällan, medan min man har en hobby som han lägger pengar på varje månad. 

Hade vi haft större skillnad i inkomst hade jag nog föredragit att räkna baklänges och sett till att vi hade ungefär lika mycket fickpengar, och sen lagt resten i den gemensamma potten. 

Delar allt gemensamt 50/50. Den stora fördelen är att jag slipper betala för hans svindyra hobby!

Vi är en familj, med ett gemensamt boende och  gemensamma barn, kör lite av en sorts gemensam företagsekonomi.
Båda löningarna (tidigare csn och lön) in på samma sambokonto, sen automatiska överföringar till flera olika konton som t.ex. bilkostnader, bolån, barnaktiviteter och kläder, semesterresor, barnspar för framtida körkort och varsitt hobbykonto som vi gör vad vi vill med. Pengarna som blir kvar går till "allt vanligt" som elräkningar, mat, tv, renoveringar, internet, mobiler m.m.
Allt uträknat och justerat vid behov.

Båda jobbar heltid, gör sitt bästa för att dra in pengar och höja inkomsterna, skulle kännas fel om jag då badar i pengar medan frun vänder på kronorna. Nu lever vi riktigt gott och har aldrig haft ett ekonomiskt bråk.
Inkomstfördelningen ligger på en 35/65% fördel mig och har nog gjort det i 15år.

Jag känner mig inte ett dugg träffad. Jag och min partner är helt överens om ekonomin. 

Du och Separerad ekonomi är å andra sidan väldigt passivt aggressiva i era svar. Ni verkar triggade av att människor vill ha gemensam ekonomi. Vi gillar olika.

Gemensam 

Älskar att ha separat ekonomi. Båda tjänar bra- bra mycket mer än vi behöver för att täcka kostnaderna för hem och hus. Så vi delar 50/50 på alla gemensamma kostnader. Pengarna som blir över behåller man själv. Ibland har jag tjänat 40,000 mer än min man i månaden. Just nu tjänar han nog mer än 25,000 kr än mig i månaden. Men eftersom vi tjänar mer än vad vi behöver så känns det som det kvittar. På mitt personliga sparkonto har jag 1 miljon. Vad han har har jag ingen aning om, kanske mer, kanske mindre. Spelar ingen roll eftersom det inte är mina pengar. 

yes, vi har gemensamma barn. Deras kostnader delar vi också rakt av på. Vi har också haft möjlighet att investera lika stora delar i vårt hus, så det äger vi också 50/50. 

Nej, jag har inte åsikter om andras val. Jag förklarar varför JAG föredrar separat ekonomi. Jag förklarar varför JAG inte vill ha gemensam ekonomi. Däremot får jag många kommentarer om att jag offrar barnen, att jag är självisk och att det bästa för en familj minsann är att göra på annat sätt. Är det då märkligt att jag besvarar det?

Ända sedan vi träffades för 11 år sen har vi haft en syn på pengar att ?mina pengar är dina pengar?. vi behövde knappt prata om saken. 

Men det hade givetvis inte funkat om man hade haft olika syn på det hela, för oss kom det bara naturligt. Vi har nog aldrig tjafsat om pengar. 

I början av vårt förhållande tjänade min man mer. Sen tjänade jag mer nån omgång, sen rätt lika när han bytte jobb. Han pluggade en sväng och fick inte csn på ett tag och då försörjde jag oss. Sen fick han mer i lön än mig. Efter ett bra antal år blev han sjukskriven och efter det året började han studera vidare igen och då hade jag mer. Nu när han är klar tjänar han mer än mig. Jag pluggade när han var sjukskriven så då levde vi lite tajt igen. 

hade varit jättejobbigt för oss båda om en av oss hade haft det bättre ställt, ingen av oss hade trivts med att känna så då vi lever livet tillsammans. Men jag förstår såklart att det inte funkar så för alla, det beror nog verkligen på! 

 Större inköp diskuterar vi alltid. 
idag tjänar vi båda ganska bra, men när vi träffades var ekonomin betydligt mer ostabil för båda. 

finns inga rätt eller fel så länge man inte behandlar varandra dåligt tänker jag. Ska kännas rätt för båda för att må bra tillsammans!                  

 

Vuxna människor får ta konsekvenserna av de val de gör. Väljer man ett lågavlönat yrke får det konsekvenser. Väljer man att ta huvuddelen av föräldraledigheten får det konsekvenser. Väljer man att ta mest vab får det konsekvenser. Väljer man att sätta sig i beroende av en partner får det konsekvenser.

Det man förundras över är varför dessa unga människor helt tycks sakna ekonomisk uppfostran hemifrån, varför pratar man inte med sina barn om vikten av att ha en god ekonomi och att vara rädd om den? Uppenbarligen har deras föräldrar misslyckats med detta.

Vad är det för fel på fotboll, hyresrätt och cykelutflykter då? Väljer man ett lågavlönat yrke får man ta konsekvensen av det. Det är ju inte heller så lyckat om man istället anpassar sig efter den som tjänar mest. Vad händer då vid en separation? Eller om partnern dör. Då måste man klara sig själv.

Enklast är antagligen att välja en partner med liknande ekonomiska förutsättningar som en själv. Lika barn leka bäst.

Vad som är lågavlönat beror ju på vem du frågar. Jag tycker som exempel att jag skulle tjäna väldigt dåligt om jag tjänade 35000.

Vad menar du med att välja någon med samma lön? När ,an träffas som ung så har ju alla ungefär samma löner +/- 5000, men det är ju ingen löneskillnad., Men efter 10-15 år då kan det vara skillnader på 50-100 tusen månaden och ännu mer. Ska man då ta ut skilsmässa för att söka någon med en passande lön?

Vi kör semidelat. 

Jag betalar vissa grejer, hon betalar andra grejer, och ett gemensamt konto vi sparar till för buffert.

Har balanserat det så vi har ungefär lika mycket kvar som är egna pengar. Jag har lite mer då jag tjänar lite mer, men betalar också mer än 50% av de gensamma utgifterna. Vi lägger alltså ungefär lika stor % av våra respektive inkomster till det gemensamma. Men skiljer inte så mycket i lön mellan oss heller. 

Funkar klockrent och inga diskussioner om respektives inköp osv. 

Andra har en andra lösningar, har inga som helst åsikter om det.

Vi har haft gemensam ekonomi sen dag 1 som sambos. Har en dotter sen tidigare också. Vi har fortfarande gemensam efter 17 år ytterligare 3 barn. Jag tog upp frågan när vi flyttade ihop eftersom jag har ett barn sen tidigare men min man tyckte det inte spelade någon roll utan vi skulle köra på gemensam.