Ännu en tråd om god ton

Jag kanske tänker för mycket ibland på att få det rätt, inte alltid dock, så att det blir lite märkligt. Men visst, jag kanske tänker lite udda också. Ja just det, finsk-ugriska språk, där i ingår finska och estniska bland annat, men lettiska som inte tillhör den språkgruppen är ganska påverkad av finsk-ugriska språk, intonationen är väldigt lik och vissa ord påminner om finska och estniska, det lilla jag känner till  de språken. Kanske för att liviska har talats i Lettland, kanske tals det fortfarande där någonstans, jag vet inte säkert, men det är också ett finsk-ugriskt språk.

Tyvärr är det så, istället för att försöka förstå varandra och sedan om man inte håller med, då kan man och ska givetvis argumentera emot, fast helst sakligt.

Jag argumenterar sakligt så länge det går, oftast är det inte så länge det går. På grund av provokationer, på grund av medvetna missförstånd och lika medveten förnedring och ett ackompanjemang, förminskande av frågan jag vill lyfta: god ton. 

Vem är jag att lyfta denna fråga? Jag lyfter vad jag önskar, det är ett forum. 

Tråden handlade från början om god ton offentligheten, politiken och media och all skit som rinner i dessa flodomlopp. Dags att bli ännu mer långrandig. 

Ofta skyller journalister och politiker ifrån sig: det är inte deras fel hur de uttrycker sig på nätet och om folk på nätet, det är folk på nätet som får dem att uttrycka sig på samma sätt som dem de anklagar.

Är Familjeliv offentligheten? Något kallas semioffentligheten, forum kanske ingår där. Vad räknas anonyma konton som?

Offentligheten har insjuknat, som jag ser det. Samtidigt som människor säkert är varma och fina mot varandra i sina familjekonstellationer och vänskapsrelationer skriver och säger de horribla saker på nätet och i offentliga rum.

Hur ska offentligheten bli frisk? Alex Schulman skrev i DN om att vi lever i den obekymrade lögnens tidevarv och drog några exempel samt förklarade hur lögnen fungerar för Ebba Busch:

"Jag vet knappt vad hon försöker göra, jag vet bara att hon ljuger, försöker rädda sin lögn med en lögn, och det är generande inte bara för henne, utan också för mig, jag måste titta åt andra hållet när hon säger de här sakerna, önskar att hon vore färdig snart".

Det är ju intressant eftersom självaste Alex Schulman så ofta ljuger, eller "berättar" i sin podd regelbundet. Det tog ett par avsnitt innan jag insåg det. Han om någon borde veta hur lögner fungerar.

Det är generande att just han pekar på lögnen, jag har så ofta försökt titta åt andra hållet när jag ser människor säga och skriva saker som de själva inte lever upp till, sett bort när de försöker rädda ett dåligt beteende med ett värre beteende för öppen ridå.

Jag önskar att det blir färdigt snart. 

Å ena sidan frodas individualismen inom kollektivismens trygga ramar. Jag gjorde si eller så på grund av det eller det. Visst är man en produkt av sin omgivning, i stor grad, men inte till den graden att det egna ansvaret försvinner.

Å andra sidan överläggs en del kollektivistiska problem på individen, så som i form av så kallad medveten närvaro. Som att man exempelvis inte ska bry sig om att andra skriver elaka saker, att man ska ta tillvara på nuet för att det är det enda som finns. Risken är att det till slut mynnar ut i en känslomässig nihilism.

Allt jag kan tänka såhär sent är: hur ska jag få folk att svära med mig, och inte åt mig samtidigt som fittjävlarna måste bort för i helvete? 

Det vill säga, även den grövsta sammansvärjning tappar sina tänder utan tuggmotstånd och då väntar gammelgäddan i vassen. 

Idag lyssnade jag på en podd, som heter Månens sällskap. Det var poddens sista avsnitt. Kvinnan i podden skrek att hon hatade ord och behövde ta sig ut ur samtiden. Mannen i podden sa att hon måste lära sig smutsa ner sig. De pratade om att hon var en amöba, eller kanske en kaststjärna, eller kanske en amöba ändå.

Hon hatade ord för att hon litade på deras betydelse. Därför hade hon blivit bibelforskare. Men så en dag hade hon gått på Expressens julfest och pratat om att gå in i skogen med mannen. Därefter startade de podden. Sen slutade de med podden efter 21 avsnitt. Mannen lät besviken över deras dynamik i podden. Han berättade att även om de två vill varandra väl utanför podden så hade han velat gå in i skogen med henne i podden. Men han hade känt att hon var kvinna och därmed skör. Hon vidhöll att hon kunde vara både grov och brutal, men inte ville vara det inför publik. Dessutom avskydde hon att få mail med publikens projiceringar om deras könsstereotypa dynamik. Hon ville återgå till bibelforskning och att tyda fragment. Han tyckte att hon inte skulle ge upp offentligheten, utan skaffa sig ett skydd. 

Jag vet inte vad jag vill med att berätta detta för dig. Kanske hoppas jag att du skulle förstå och tolka det obegripliga, för mig var det obegripligt. Varför ville hon säga att hon kan vara grov och brutal om hon inte ville visa det? Varför ville hon påstå att hon var en kaststjärna? Var det ett slags psykologiskt försvar? Hon sa också att hon var en skojare och hade många sidor. Överhuvudtaget användes ordet jag väldigt ofta, men så är det nog i poddar. 

Avsnittet hette Grand final i skojarbranchen efter Kerstin Ekmans bok. 

En kaststjärna har taggarna utåt, liksom den som är grov och brutal. De tilldelade förväntningar hon hade på sig, att vara skör, överensstämde inte med hennes bild av sig själv. Ett litet dilemma uppstod, hon hävdade sin självständighet fri från de med hennes bild ej överensstämmande förväntningarna. Samtidigt är det inte helt lätt att göra sig av med just förväntningar, lägger man fram andra sidor av sig själv kanske de inte tas på allvar, kanske känns det krystat och i sammanhanget malplacerat. På så vis riskerar man att presentera en än svagare självbild. Det är åtminstone en tolkning.

Så här är jag, enligt mig. Så här är jag, enligt andra. Ibland överensstämmer inte upplevelserna. Vilken ska då få företräde? Bägge, menar jag. För att lägga till ytterligare en aspekt till det hela: Min självbild upplevs av mig själv. Andras självbild av mig upplevs också av mig själv. Det går att resonera vidare om det om man vill.

Ord ja, kommunikation. Försök att inbilla dig ett ord som du aldrig hört. Det kommer att lyckas. Försök att inbilla dig en färg som du aldrig har sett förut. Det kommer inte att lyckas. Vad beskriver vad? Vi utgår ofta från att det finns en orubblig materiell verklighet utanför oss som språket beskriver. Jag tror inte hjärnan eller språket beskriver någon sorts ultimat sanning. På datorskärmen ser jag ikoner, men jag ser inte hur programmen ser ut, som representeras av ikonerna. Hur ser ett operativsystem ut? Det kanske inte har något utseende. Ord och begrepp grundar sig på tankestrukturer som vi uppfunnit, var skulle annars språket finnas om inte i biologiska varelser? Samtidigt är vi beroende av det, det är ett axiom att den här texten inte kan förmedlas utan någon form av språk.

Jag visste att du skulle kunna förklara. Tack! 

Det var så lite så, ibland så går det.

Det var både en fin text och en bra förklaring av en del av det mänskliga, som jag kommer att ha nytta av. 

Tack, jag är glad att jag kunde leverera något matnyttigt.

www.aftonbladet.se/kultur/a/bgLgOe/kristofer-andersson-om-vi-och-jag-i-debatten

Det här med att alla säger Vi i tidningen har Jag tänkt på ett tag.
Men Jag undrar om det inte är så att Vi blivit dialogskadade av Våra ständiga meningsutbyten på nätet, och därför fått ett behov av att tillhöra ett Vi, som Vi tänker oss tillhöra. Så även om Jag skrev igår att poddar innehåller många Jag, så håller jag med om att tidningstexter innehåller många Vi. Tidningstexter som Jag älskar att läsa, för att de går så fort att tugga i sig, till skillnad från den boken Du tipsade mig om Emilija. Jag tror att Du är en person som också älskar att läsa? Kristofer tror att mängdträning är detsamma som att älska att läsa. Det kan han få tro.
Men vad som skrivs påverkas av vad Vi läser. Och tror han att det på något sätt är uppfriskande, att röra om i grytan, att gå på en trycksak som är för trevlig för att han ska vilja utmana sin berörimgsskräck med att vara för gammal för att vara relevant?
Jag tror att Kristofer önskar sig en brutalitet i sida efter sida. Då finns något för honom som Jag rekommenderar att lägga på nattygsbordet framöver. En telefon med appen Twitter. 

Läsning är nästintill oumbärligt, inte hela tiden, men i perioder. Vi och jag och ni. Ni kanske vill läsa kan åsyfta plural eller ålderdomlig singular. Att nia någon, åtminstone i svenskan, låter lite malplacerat. Och nu vill vi väl läsa lite kan åsyfta singular i någon sorts utsmetad variant av du, eller plural som innefattar jag och minst en person till. Det låter nästan som att man vill tala något sorts bebisspråk till mottagaren. Man kan tala och skriva artigt ändå.

Ni är föredömligt artig. 

Tack för Ert inlägg.

Haha! Jag är ägd av EmilijaPetrosiunaite. 

Ibland får jag till det! Man kan komma långt med god ton.

Jag tycker att du har bevisat det, gestaltat det. Och flera gånger om. Tråden har därmed fyllt sitt syfte. 

Jag har inte ensam bevisat det, men jag har haft nöjet att delta i tråden.