Jag strejkar sedan något år tillbaka

Känner igen mig mycket i din beskrivning TS. (Är f.ö. nyfiken på vilken bokserie av Iggulden du diggar mest. Själv är jag ett stort fan av Caesar-böckerna.)

Somliga som svarar här inne är extremt tvärsäkra när de svarar. De verkar ha exakt, vetenskaplig kännedom om kvinnors och mäns respektive sexlust. En del, män, anser att alla kvinnor enbart är med män för pengar (något som förmodligen säger mer om inläggsförfattarnas egen självkänsla än om kvinnor i allmänhet). Andra, kvinnor, tycker att du ska sluta upp med att vara en sådan barnunge, växa upp och inse att livet efter 30 faktiskt innebär att INGEN kommer att vilja ha sex med dig längre, eller att du är äcklig som vill ha sex med din fru, som inte vill. 

Jag fattar var du kommer ifrån, tror jag. Jag älskar och respekterar min fru, precis som du verkar göra. Min fru har i stort sett tappat lusten, även om vi jobbar på det. Men man kan hur som helst säga att vi lever i ett sexlöst förhållande sedan 9 år tillbaka. Den terapeutiska definitionen av ett "sexlöst" förhållande eller "Dead Bedroom Syndrome" varierar lite beroende på vilken skola av terapeuter man vänder sig till, men de flesta säger att har man sex mindre än tio ggr per år så har man inte ett aktivt sexliv. 

Många människor verkar vara väldigt rädda för terapi. Känns lite underligt såhär 2023. De som avvisar alla former av terapi tycks också oftast ha väldigt enkla lösningar på detta ofta ganska komplicerade problem: "Det är ENBART hormoner!" eller "Lämna kärringen och skaffa en våtare fi**a" eller "Sluta vara så barnslig och ersätt bara sex med ett vuxnare intresse istället" ...
   Jag kan bara säga att terapi, i alla dess former funkat väldigt bra, både för mig individuellt och för oss som par. Många verkar tro att terapin är ett ställa man går till för att ställas till svars eller liknande. För mig har det helt enkelt varit ett ställa jag gått till och fått hjälp av utbildade proffs, som har koll på aktuell forskning, så att jag slipper gå den långa vägen och lära mig allting på egen hand.
   Men terapi blir förstås aldrig mer än vad man själv gör den till. Går man dit utan att våga vara fullkomligt hänsynslöst ärlig mot sig själv så ära det ju bara att kasta pengarna i sjön.  

Nu råkar det trots allt vara så att jag är väldigt intresserad av frågor som denna, som rör sex och relationer, och därför har jag kollat upp en del. Forskningen pekar i riktning mot att det som är livsviktigt i alla relationer är en delad känsla av intimitet, och att folk helt enkelt är lite olika när det kommer till hur vi upplever intimitet. Somliga känner sig intima när de gör saker tillsammans (reser, renoverar etc.), andra när de samtalar på ett djupare sätt och knyter an mer intellektuellt, medan ytterligare några - som jag - upplever intimitet i det sexuella. Poängen här är att, även om jag har lyckats lära mig själv att känna en viss intimitet i t.ex. samtal så kommer jag sannolikt aldrig att uppleva det lika djupt som vid sex - oavsett hur mycket jag försöker förändra mig själv. Det finns alltså ingenting barnsligt eller patetiskt med att vilja ha sex, om det är så man upplever närhet, precis som att det inte finns något fel med att andra upplever närhet på andra sätt. Det är ett välkänt psykologiskt faktum att människor som önskar ha ett aktivt sexliv men inte har det lätt hamnar i depressionsliknande tillstånd, känner sig tomma och meningslösa, att deras hormonsystem kan få rubbningar, självkänslan sjunker, de känner sig ensammaoch isolerade i sig själva ... Själv är jag ibland djupt bitter, vilket är en väldigt svår känsla att härbärgera eftersom orsaken till bitterheten är att den människa jag älskar mest av alla inte vill ha mig på samma sätt som jag vill ha henne. Jag har ärligt talat aldrig träffat en klokare, bättre person än min fru, så jag har tusen orsaker att inte vilja lämna henne - och bara EN väldigt stor orsak att vilja göra det. Det är en svår situation. Men vad jag vill säga är att jag inte als tror att du är onormal, barnslig, översexuell, eller nåt i den stilen. Att inte få ha sex när man känner ett behov av det kan faktiskt påverka blodtryck och en mängd andra faktorer. Känslan av ensamhet är kanske det allra värsta. Denna kan förstärkas ytterligare av att man lever i ett förhållande men ändå känner sig fullkomligt isolerad. Har inte hört några svenska siffror, men i USA uppskattar man att ensamhet är en större anledning till ohälsa och för tidig död än både rökning, fetma och överdriven alkoholkonsumtion. 

Kanske kan du inte just nu få din partner intresserad av sex, eftersom situationen säkert har så många låsningar i alla ändar, men om du förklarade för henne att hon är viktig, att Ni är viktiga och att du inte vill att ert förhållande tar slut, så kanske hon kunde gå med på att gå till en terapeut eller liknande. Jag menar inte att du ska hitta ett sätt att "lura" henne till att ställa upp på sex, utan att det kanske ändå finns en väg fram till en förståelse hos henne av vad sex betyder för dig. Och min erfarenhet säger mig att när en tredje part, som t.ex. en terapeut, träder in och bekräftar att ditt behov är verkligt och viktigare (utan att vara verkligare eller viktigare än hennes) så tar det bättre skruv. 

Ja, ja... jävlar viken rant det blev. Sorry. 

Bestäm mer, bli alfa och säg bara om 10 min blir det en tur i daim-x

Herregud vilken igenkänning!!!!

Jag började undra om det här var en tråd som jag själv startat. Den stämmer i princip på pricken på min situation.

Skillnaden möjligen är att jag har helt gett upp sexlivet med henne. Jag väntar inte eller hoppas inte att hon skall förändras eller ta tag i det. Och inte nog med det. Jag har helt gett upp sexlivet överhuvudtaget. Det är ett rationellt resultat efter så många år med frustration och negativa tankar och känslor runt mitt sexliv.

Och det känns så skönt skall ni veta. Alla skyndar ju fram och säger att man missar så mycket. Att sex är en naturlig del av livet. Att det är en naturlig drift och så vidare. Visst visst visst. Men när man enbart har negativa erfarenheter?
Man föds med en blindtarm också. Och blir den inflamerad så opererar man bort den utan att tänka desto mer på det.

Det går att kväva sin sexlust. Om man vill.

Jag ville det - och har gjort det.

Tack och lov

Fråga till "antik man". Vad har terapin gett dig/er om ni inte fått igång sexlivet? Handlar det bara om att få dig att acceptera ett sexlöst liv?

Jag känner igen mig väldigt mycket i trådstartarens beskrivning. Nästan exakt så var det i vår relation också.

Jag övervägde att ge upp relationen på grund av min frus ointresse trots mycket lång tid tillsammans och barn och hus allt det.

Som nästan en blixt från klarblå himmel vändes allt. Min fru ville helt plötsligt utveckla sin sexualitet, experimentera med olika saker, göra saker som hon absolut inte kunnat tänka sig osv..... 
När jag pratar med henne nu säger hon att hon själv inte känner igen sig, och är själv överraskad över detta.

Hon berättade att hon givit sig själv ett löfte att inom ett år öppna sig själv och utforska sin sexualitet mer. Det tog nästan ett år men nu är hon verkligen passionerad vid sex på ett sätt som aldrig förr. Vi har börjat ägna oss åt bdsm, nåt som var helt främmande för henne förut.

Hon säger att hon inte kan förklara vad som händer, men vi båda njuter såklart. Jag funderar hur länge detta ska hålla i sig. 
Att vi numer är så passionerade mot varandra har fört oss närmare varandra på flera plan, fått närmare relation på flera plan.

Ville bara berätta vår historia och var vi är just nu. Framtiden får utvisa vad som händer sen. Även om detta bara håller i sig nåt år är det så otroligt härligt just nu. Och ärligt tror jag vi kommer fortsätta utforska detta inom bdsm även framåt. 
Den som lever får se....

Lycka till!

Terapi handlar aldrig om att få en part att acceptera något den inte vill - om det inte är en jäkligt kass terapeut.

När du ställer din fråga så inser jag att jag gjort en miss när jag skrev. Det framstår som att vi gick i terapi för vår sexlöshet, men så var det inte. Vi gick i terapi för att vi hade en massa andra, på många sätt mer akuta problem. Dem fixade vi. Inte enbart tack vare terapin, men den hjälpte som fan. Detta var många år sedan.

När det gäller sexlösheten så ska vi nu börja gå i terapi för det också. Vad jag menade med mitt skitlånga inlägg var att om man inte är beredd att ge terapi ett ärligt försök, så kanske inte förhållandet var värt så mycket för en som man inbillade sig. 
   Sexlöshet är trots allt ett av de allra vanligaste problemen som folk går till terapeuten för, så det är inte som att terapeuten inte kommer att ha några tips. Finns också mycket forskning på området som terapeuten kan luta sig mot. Och en av de grejerna som jag tänkte att det kunde vara gôtt för TS att få bekräftelse på från en tredje part är att hans känslor är fullt legitima. Det är nämligen ganska vanligt att den parten som inte vill ha sex inte inser vilket stort känslomässigt problem detta är för den parten som vill ha sex. Det är också vanligt att man betraktar den som vill ha sex som lite barnslig, eller rent av patetisk. Som att han/hon väl bara får ta och skaffa andra intressen, typ. Men i slutänden handlar det om sättet man upplever intimitet på, och här är vi helt enkelt olika kopplade. De flesta kan naturligtvis lära sig att uppleva intimitet på fler sätt än bara ett, men chanserna att t.ex. en person som vill ha sex för intimitet ska kunna lära sig att helt ersätta detta behov med andra former av intimitet är väldigt små. En bra terapeut känner till de här grejerna. 

Vi karlar är inte mentalt förberedda på att graviditet och barn ger kvinnan en hormon revolt.
När livsverket kommit är det 99% på skapelsen, 0,5% sig själv och 0,5% på sin partner. Och här börjar vi fråga om och när vi ska köra igång sexlekarna igen. Med 0,5% kommer vi inte särskilt långt. Vi fortsätter med våra frågor, frågorna kommer allt mer frekvent med en viss ton, här snart klassas frågorna som tjat. Och tjafset drar igång och vi karlar tappar självkänslan och slänger på oss offerkappan. Även vi har gjort denna resa.
Barn för en kvinna är något alldeles extra som iaf jag inte kunde förstå mig på. Med tiden har jag läst och pratat otroligt mycket kring denna heta potatis.
I vårt hem är det väldigt jämställt och så har det varit från första början MEN detta innebär definitivt inte ett generöst sexliv. 

Grejen är att vi tar varandra för givet, vardagen blir den andra lik.
Nämn något i vardagen som du anser attraktivt!?
Jag som kille ser densamma sexuella attraktion som för 12år sedan men om vi vänder ser från kvinnans sida med 0,5% minus 3-4år med tjat om sex så ligger vi närmare 0% attraktivitet.
Dessutom har vi karlar (flesta av oss) en inprogrammerad naturlig drift för fortplantning.

Vad tror ni händer om jag fräschar upp mina buggtalanger igen, tar en sväng på dansbanan där min fru väl vet att det är glada damer jag svänger runt med, kommer hem glad och nöjd efter dansen, berättar att jag ser fram emot nästa danstillfälle. Vad tror ni händer i hjärnan på frun nu?

OM hon älskar mig av hela sitt hjärta.
Då börjar det nu hända saker i fruns hjärna, jag kommer hem och utstrålar glädje, jag ser en kvinna som börjar attraheras, jag märker att hon bryr sig ju, hon visar att hon rädd att förlora mig, hon visar kärlek, hon börjar erotiskt ta på mig.

Tänk på den! Den uppnår vi aldrig hur än många matlådor vi fixar, hur än många blommor vi köper, hur än många gånger vi visar jäkla duktiga familjefäder vi är.
Vi måste sträva efter att bli intressant och spännande igen!

Du har respekt för din fru, men hon har inte respekt för dig.

Hade hon respekterat dig så skulle du fått ligga hur mycket som helst.

När ska vi män förstå att kvinnors avtagagande sexlust enbart har att göra med att hon inte tänder på mannen längre.
Har inget att göra med tvätt, disk, städning, hämtning av barnen osv.
Det är bara ett spel de sysslar med, för att själva hamna i någon slags offerroll.

Den dagen hon träffar en ny så är det full fart i bingen igen.
Och då helt utan att ta hänsyn till tvätt, disk och städning.

The truth hurts.

Att sexvägra som man är jättedumt. Vill hon bara sällan så passa på när hon väl vill, och säg inte nej även om du inte är på humör. 

Det räcker med att bli ratad väldigt få gånger för henne för att hon skall känna sig helt ratad och därför helt sluta ta initiativ. Så fortsätt ta initiativ och försöka visa att du tycker hon är sexig och att du vill ha sex med henne (inte dagligen, men då och då och helt ok med halvhjärtade försök) tacka aldrig nej när hon försöker.

Om det är någon slags försök till att få henne att inse något genom att avvisa när hon försöker kommer hon inte inse något av det, bara bli besviken.

 

Bumpar tråden för att ge en uppdatering. Mitt sexstrejkande har inte givit någon större aptit för sex hos min partner (no shit, Sherlock). Jag skulle beskriva att hennes kärlek till mig är oförändrat eller möjligen lite större. Det känns som att hon börjat inse att vi verkligen aldrig har sex längre och att jag inte har nämnt något om det på väldigt länge. Jag saknar sex, men tycker att ändå livet har blivit bättre för min del. Jag skulle säga att jag ger mindre av mig själv. 

Har ju tidigare skrivit i tråden att min fru önskade närhet och ömhet från mig och att jag tröttnat på att vara den som ska göra det där lilla extra hela tiden. dvs tända ljus, massage etc. Tänker att det hela låter ganska kärlekslöst? Men jag tröttnade helt enkelt på att ge och ge. Det handlar givetvis inte bara om sex, inte alls, men det var det tråden handlade om.

Vi har barn tillsammans, och jag tycker att hon är en bra människa som jag litar på och en bra mamma. Hade vi inte haft barn hade jag separerat. 

Det jag vill få fram i denna tråden är riktat mot de män som befinner sig i en liknande situation som jag själv. Att vill du verkligen inte skilja dig och trots att du känner att du verkligen har försökt lyssna på din partner men hon inte vill lyssna på dig och dina önskemål. Jag skulle Inte säga att min fru är rädd för att jag ska lämna henne, men mitt sexstrejkande får henne att inte ta mig för givet. Det är sällan att vi bråkar längre för mycket handlade om att jag var trött på att ge och förvänta mig något liknande tillbaka. Nu ger jag endast när jag får ett infall och förväntar mig inget tillbaka. 

Jag hoppas att det här stänger tråden, ville bara ge en uppdatering.

Du ger henne allt hon vill ha utan att få något själv. Väldigt altruistiskt... Inte konstigt att hon älskar dig mer.

Jag kanske tycker att det är att dra det till sin spets. Jag är inte på något sätt en perfekt människa och hon Har många fina sidor som ger mig mycket tillbaka.

+1

Mitt ex kände så som du, han gav en massa närhet och hoppades på att det skulle öppna min lust.

jag kan bara svara att jag hade ingen lust, allt annat i livet la den på is. Det blev inte bättre av att jag inte trivdes i förhållandet och att han konstant lät mig ta allt ansvar över barn, hem och gemensamt liv. Oattraktivt helt enkelt, då jag bar på en besvikelse över att han inte ansträngde sig för oss.

vi skilde oss senare och jag mår mycket bättre nu och lusten är på topp.

Även fast vi kör 50/50 så stannar kyssarna och kärleken i köket, i stort sett.