Klandra mina föräldrar för att jag kommer att dö ensam?

Känner igen mig i dig ts. Förlåt för att jag skrivit en lång text om mig själv nedan. Inte meningen att försöka ta över din tråd på något sätt, ville bara dela med mig och visa på egna erfarenheter. Hoppas du inte har något emot det.

Hade ganska lätt att få vänner som barn, eller rättare sagt jag valde aldrig någon men de valde mig. Det var ofta dominanta tjejer som gillade att ha en undergiven kompis de kunde visa makt över och veta alltid stod lojal vid deras sida.
Var alltid rädd i skolan som liten. Även för killar som var 2 år yngre. Andra barn lekte så konstigt, jag förstod inte dem. Det var skrämmande.

Hela livet har jag varit som ett dragplåster för människor med elaka och dominanta sidor. Vänner, pojkvänner..
Jag själv tycker inte att jag framstår som undergiven, är inte ens det och har fått höra att jag har talets gåva. Kan diskutera, men inte sätta gränser eller krav jämtemot andra. Andra kanske ser annat, de verkar kunna se att jag inte ser andras dåliga intentioner vilket gör mig till ett lätt offer.

Vid 20 fick jag diagnosen autism.

Nu sitter jag hemma och gömmer mig för omvärlden mer eller mindre, är alltid ensam. Är självvalt på ett sätt. Jag har så svårt att se människors negativa sidor och när jag märker att jag är fast med en person som inte vill mig väl så är jag redan så insyltad att det har varit väldigt svårt att ta sig därifrån.
Har haft bra vänner också och något förhållande där han var snäll. Har svårt att hålla kontakten med vänner däremot då jag går in i isolering och deppighet i perioder. Så det blir de människor som hänger sig fast som blir kvar oftast, fast det inte är dem jag helst velat ha kvar och det inte alltid slutat lyckligt.

Blivit övertalad att ta lån åt andra som yngre flera gånger, fast jag aldrig skulle göra det själv, men de har övertygat och när de spelar på att det är synd om dem och att de självklart kommer att betala tillbaka.
Att jag gått på det flera gånger är nog pga att jag lärt mig första gången att aldrig upprepa det, sen kommer en ny situation med en ny människa och nya detaljer och jag har gått på det igen.
Nu har jag lärt mig förhoppningsvis för gott, även om det gör mig ensam.

Spärrade mig själv hos kronofogden sen så att jag inte skulle kunna bli utsatt för bedrägeri eller folk som övertalar mig att ta ut saker på avbetalning eller smslån. För självklart betalade jag deras skulder, på existensminimum. Den längsta skulden tog flera år att betala tillbaka. Men är skuldfri nu och pga spärren som jag själv satte dit kan jag inte ta lån själv eller så, hon på kronofogden var helt paff när jag ville spärra mig själv, det tillhör tydligen inte vanligheterna, hon förklarade tydligt att jag bakbinder mig själv vilket hon ansåg vara helt tokigt. Vilket inte gör något eftersom man inte bör ta lån eller avbetalningar när man lever på existensminimum. Känns bättre att vara skyddad från ekonomiska övergrepp och behålla skuldfriheten. 

Antalet våldtäkter och sexuella övergrepp jag varit med om kan och vill jag inte ens räkna. 
Läste för ett tag sen att tjejer med autism ofta är de lättaste offren för sexuella övergrepp, då föll en del bitar på plats.

När man läser min text framstår jag nog som ett menlöst mähä. Förstår allt intellektuellt, vilket gör mig väldigt deppig när jag ser på mitt liv och mina bristande förmågor. 
Hade nog föredragit att ha lägre intelligens men att ha förmågan att ha ett vanligt enkelt jobb och vanliga relationer och inte vara så medveten om mina egna brister och allt ont i världen.
Svårt att förklara hur jag samtidigt kan vara så självmedveten men samtidigt så clueless.

Skulle dock aldrig skylla detta på mina föräldrar. De har sett mig hela livet, det vet hur lätt jag har att bli utnyttjad, de har inte sett att jag varit i behov av hjälp och haft svårt att se det själv, men inget är deras fel. Vi bor inte så nära, men träffar dem då och då och pratar med båda under ett längre samtal kanske 2 ggr i mån, så vi har fin kontakt så.

Hur har du det annars ts, jobbar du eller arbetstränar? Kommer du ut något alls?

Varför skulle du dö ensam? Själv hoppas jag på att rocka på äldreboendet och skaffa kompisar där. Alltid lättare att skaffa kompisar på ställen som skolor, institutioner och liknande. I vanliga världen, speciellt med internet och i synnerhet på dejtingsidor så handlar allt om meriter och allt bra man gör, hur mycket man hinner med. Hur fina hobbies man har. Att ha ett bra jobb, eller bara ett vanligt enkelt jobb och pengar att röra sig med. 
På existensminimum får man vara glad att man gillar att promenera som är gratis.

Vill du ha barn och familj? Tror du att du skulle fixa det? Jag skulle det inte även om tanken låter lockande.
Eller vill du ha en partner eller bara någon vän att träffa då och då?

Nej det är det inte. Vi alla har blivit formad på både gott och ont av våra föräldrar men nu när vi är vuxen så är det vårt ansvar att reda ut det om detta behövs, antigen själva eller med hjälp av psykolog. Du ansvarar för ditt eget liv oavsett vad som hänt i uppväxten, du är din egen person.