Psykiskt sjuk av att aldrig ha haft nån?

Visst är det komiskt att båda våra inlägg blivit ogillade när vi bara berättar om att vi haft relationer med äldre?

Som att någon tror att vi ljuger eller bara hatar att vi har haft ihop det med äldre män som yngre. Undrar vilket? Och undrar varför det är så svårt för vissa att förstå att smaken är som baken och att ålder inte behöver vara ett hinder om man blir kär.

spelar ingen roll om vad ett par enskilda personer egentligen tycker. Tror du/ni att ni hjälper kaffesumpen i hans ångest och dagdrömmar? Är det inte bättre att han slutar dagdrömma om något som är rätt osannolikt (med tanke på att han inte har en enda relation bakom sig) så han kan börja leva i verkliga livet med fantasier som går att uppnå?

de flesta av oss vuxna vill inte uppmuntra 50+ män till att göra våra döttrar ännu mer obekväma med män än de redan är (Vi vi själva varit i deras ålder och fått stå ut med oändliga ovälkomna flörtar). Världen är dessutom en annan plats nu än den var då, med internet och ständiga inviter och ovälkomna flörtar även digitalt.

Det vore ju intressant om de ville berätta varför. Jag har iallafall bara berättat sanningen, jag förstår ju att det kanske inte är det vanliga, men att försöka påstå att det inte förekommer, nej då måste jag faktiskt invända.

Tack för förklaringen och jag respekterar din åsikt.
Men tror ändå inte på att undvika att dela med sig av egna historier eller eget tycke i diskussioner bara för att det avviker från det vanligaste och att en enda individ kan ta det fel.

Sen äger ju heller ingen ts sin tråd. Man bjuder upp till diskussion, så allt handlar inte om vad som är bäst för ts. Jag för min del hade helt glömt att det var just Draken som startat tråden, men har förstås inte missat hans deltagande.
Du tror inte att de flesta, även Draken, inser att det knappast är vanligt med relationer med 20-25 års åldersskillnad?
Att två skribenter här delar med sig av egna erfarenheter skulle jag knappast kalla uppmuntran, det ser jag nog mer som deltagande i en diskussion.

Om man lär barn om internet och fula gubbar som kan grooma så skulle jag tro att en digital invit är betydligt lättare att handskas med än en invit i verkliga livet.
Men förstår din oro för dina döttrar förstås.

Det är snarare så att draken och hans gelikar har en övertro på sin attraktionskraft. Dom tror på allvar att så mycket yngre tjejer är intresserade av män som skulle kunna vara deras pappa.

Jag tror inte att TS är intresserad av yngre kvinnor egentligen, det råkar bara vara så att en av dom få som visat något romantiskt intresse för honom har varit yngre. Sen att han rider på det faktumet för att bli mer intressant eller få uppmärksamhet här på FL handlar säkert om att han inte vet vad han ska skriva om annars.

Problemet, käre kaffedraken, är att du inte har något socialt liv alls. Utan vänner blir livet väldigt tomt och du har hittills skrivit att du inte vill pröva på några nya intressen eller förflytta dig någonstans där det kan finnas något nytt runt hörnet och hoppas att en flickvän ska ge dig allt som ska komma från flera människor.

Vi fattar att du har ångest och sociala svårigheter men livet är kort- ta emot den hjälpt som finns, dvs terapi. Be om hjälp att förändra ditt liv, du har ju säkert 30 år kvar!

Det är ju det enda han skriver om! Jag kan ärligt säga att det känns kränkande när han dräglar över en 20-25 årig flicka. Alla tjejer har varit med om vidriga gamla gubbar som glor, tafsar och raggar hårt.

Du kan skriva privat 

så när du var 23 hade du gått igång på en bitter 50-åring som tycker synd om sig själv, troligen en eller flera diagnoser och sociala svårigheter? Förmodligen inte särskilt fysiskt attraktiv, legat en gång i livet 16 år tillbaka..?

spännande

Jag tror inte du vill lyckas draken, du vill inte må bättre, du vill inte träffa någon.
Inte egentligen.

Du är så fångad i din egen bubbla av bitterhet att du känner dig trygg där.
Där behöver du inte ta några risker, du behöver inte se dig själv i spegeln, du behöver inte fundera på att förändra på något i ditt liv.

Du pratar ibland om att du vill träffa någon men det är bara ett automatiserat mantra. Om du verkligen hade en tillräckligt stark drivkraft skulle du för länge sedan ändrat beteende, sökt förändring hos dig själv, testat nya vägar.

Jag är ganska övertygad om att du har någon form av autism, diagnos eller inte. Du är inte obegåvad utan förstår en hel del men du har en extremt låg nivå av social förmåga.

Om du verkligen ville träffa någon så skulle det bästa rådet vara att börja lyssna på de mest obekväma råden du får. Tyvärr gör du tvärt om;

- Du bara skrollar förbi eller avfärdar de råd som faktiskt skulle kunna hjälpa dig.
- I stället söker du de enkla lösningarna (som inte finns eller funkar i ditt fall).

Du tror att det finns nån teknisk lösning, nåt sätt att söka tjejer, kanske något man kan skriva i sin dejtprofil eller andra knep som plötsligt ska få dessa fantasitjejer att gilla dig.

Det kommer inte hända.
Du behöver lära dig mer om hur du själv fungerar, på vilket sätt dina sociala brister påverkar dina möjligheter till relationer.
Du behöver lära dig att intellektuellt avkoda och tolka andra människors kommunikation - eftersom du inte har den förmågan intuitivt/känslomässigt.

Detta kan du få hjälp med av en terapeut.

Inget av det jag skrivit nu kommer dock att gå in.
Du kommer att kommentera det på något avfärdande sätt och sedan vända tillbaka till din självömkan och nån slag förhoppning om att det dyker upp en lösning som innebär att du slipper ändra på något, slipper investera energi eller utsätta dig för något som känns ovant och kanske obekvämt.

Du är en deprimerad och deprimerande person.
Du behöver inte vara det.

Det är ett val du gör varje dag och har gjort varje dag i ditt liv hittills.

Hej. Jag har full förståelse. Jag hade inga relationer, sexuella eller känslomässiga, fram till jag var 30. Jag höll på att förlora mitt förstånd. Människor är gjorda för att leva i grupp, och att inte leva tillsammans kan göra en galen, det tror jag.

Det var en tursam slump att jag hittade en man tillslut, men jag kunde lika gärna inte gjort det, och då vet jag inte om jag hade levt idag. 

Att aldrig röra vid någon är som en smärta, ett skärande brännsår på huden som skriker efter närhet, värme. Det är ett tomt hål i en och runt en som växer och växer.

Jag vill bara säga att jag förstår och önskar jag kunde trösta och hjälpa. De som förminskar din smärta och skriver om dig som en gnällspik har inte känt och upplevt det själv, och förstår inte hur jävla ont det gör. Tur för dem, antagligen, men det har gjort dem mindre empatiska. 

"Styrkekramar" låter ganska fånigt, men jag vet inte vad annat jag som internetfrämling kan ge dig, mer än mina förhoppningar om att din smärta lättar.

💜💚🤍

Det var inte vad jag skrev men läs gärna igen.

Prata med någon.