Hur berätta för barnet när bara en vill separera?

Jag köper ditt resonemang när det gäller större barn, från skolåldern och till tonåring. Sedan tar de inte vita lögner heller... Men att en femårig skulle bli arg på mamman för en sån kommentar låter minst sagt otroligt.

Men jag förstår TS` dilemma, enligt ditt resonemang kan sonen lika gärna bli arg på pappan för att inte mamma vill bo där längre. Och att förtiga sanningen är på sitt sätt en lögn, även om syftet är gott. Det viktiga är att föräldrarna inte är ovänner inför barnet utan alltid sätter dem först var för sig och tillsammans. 
Men menar du att TS ska ljuga även för vuxna i barnets närhet? Alltså säga till släkten att de separerar i samförstånd? Det köper jag inte! Och om TS talar sanning till dem är risken stor att det så småningom går vidare till barnet även om inget säger det avsiktligt. Men barn hör mer än man tror. Och då undrar barnet varför mamma och pappa ljög... Bättre att ligga så nära sanningen som möjligt från början.

Tvärtom! Ett äldre barn skulle kräva att få veta närmare. Och just en femåring skulle bli arg på mamma över sånt. Du har inte barn, antar jag?

Och nej, man ska inte ljuga. Man är ju inte tvungen att berätta alla detaljer för barnet. Jag har inte ljugit heller för min son- som jag skrev. Jag har bara inte berättat att exet misshandlat mig. Jag har sagt att vi separerade för att vi inte kom överens - vilket är sant. 

Vilket konstigt inlägg av dig, det var ju det jag skrev! En tonåring tar inga vita lögner. Och jag skrev ju tydligt att han inte skulle gå in på detaljer. Att säga att mamma inte vill bo här längre är i princip samma sak som att man inte kommer överens.

Visst har jag barn men vet du, det bästa sättet att undvika den här typen av dilemman är att inte behöva separera... 

Att säga att mamma inte vill bo här längre är i princip samma sak som att man inte kommer överens.

Något av det värsta du kan göra mot ditt barn är att förstöra relationen till dess andra förälder. Och det riskerar du att göra om du ska berätta avancerade sanningar som han är för liten att förstå. 

Barn speglar sig i sina föräldrar, dvs de identifierar sig till stor del med dem. Om ena föräldern utmålas som dålig drabbar det barnets självbild framför allt. 

Det finns massa litteratur och hjälp på nätet för föräldrar som ska separera. Att inte berätta hela sanningen rekommenderas överallt. Du kan även be om en tid till familjerådgivning för råd om hur ni ska prata med ert barn. 

Att inte berätta skrämmande eller för svåra saker för barn kan ibland innebära att man får ljuga. Det tillhör liksom det normala. Och ja, det kan kännas jobbigt men det är något jobbigt du får ta. Det är att vara en bra förälder att skydda ditt barn från vissa sanningar. 

Ert barn kommer drabbas av er separation. Gör det inte hemskt för honom genom att vräka ur dig massa sanningar. Det kommer bli bra till slut för er alla och då vill du inte ha varit den som skapade ännu mer förvirring hos ert barn. 

I den situationen ljuger man, och hävdar att det är gemensamt beslut. Känner man sig bitter över detta så vet man ändå att barnen som vuxna förmodligen kommer fatta det då, men det är bara bra att de inte fattar det nu.

Dessutom känns det mycket bättre att hålla fast vid den versionen även inför andra åtminstone till en början.

Tänk tex: "Vi skall skilja oss, och det är något bägge vill." Så lätt det blir att säga, riktigt rullar av tungan! 

istället för: "Vi skall skilja oss, för min man som alltid vart kåt på sin tjejkompis gjorde slag i saken och lämnar mig för henne. Jag var patetisk och bad honom stanna, var villig att förlåta ett halvårs otrohet han haft med henne bara han stannade, jag tiggde och bad, jag var så patetisk att jag bad om ursäkt för att han vänstrat. Jag lovade att bättra mig. Som om det var mitt fel. Så patetisk är jag, så lågt är jag villig att sjunka men han lämnar mig för henne ändå"  Det där är betydligt svårare att säga, inte bara heller pga mängden ord.

Tack för bra svar. Saker är ju aldrig svarta eller vita heller. Jag informerade inte här heller om att separationen delvis beror på att mamman lider av psykisk ohälsa och jag tycker att det är där vi skulle ha börjat. Få henne att må lite bättre men det är inte något hon själv vill och nu är vi där vi är. Jag skulle oxå vilja fly om jag led av panikångest. Men ja, jag får acceptera att vi separerar. It taks two to tango. 

Har fått mycket bra input i tråden och insett att det kan räcka att berätta för barnet att mamma och pappa inte är kära längre för det kan jag delvis skriva under på.

I så fall sa du emot dig själv, för du skrev ju "jag köper ditt resonemang när det gäller äldre barn" .  Det funkar ju inte med äldre barn, som du själv säger? 

Men ibland behöver man separera. Om din partner misshandlar dig eller börjar supa, så har du inget val. Det var under dessa omständigheter som jag separerade. Jo, jag har också varit med om den situationen med äldre barn. Då fick jag t.ex. frågan "men pappa är ju inte med på det?" Och då sa jag faktiskt att pappa inte riktigt vet vad han vill just nu, men att det här kommer att bli bäst för honom också. Och det hade jag rätt i, så barnen kände inte att jag ljuger. 

Precis - man behöver inte ljuga. Det finns allt något man kan säga som ändå någonstans stämmer. 

Hmm, vi pratar nog förbi varann där, tror inte vi är så oense. Vad jag menar är att när det gäller äldre barn är det viktigare att göra som du säger, att försköna lite för de lär fråga. Sen blir de ännu lite äldre och då förstår de mer. Och som jag skrev tidigare, sanningen kan komma från andra håll. Men små barn behöver inga detaljer och om de skulle bli arg på någon förälder går det snabbt över.

Jag vet givetvis att separation är nödvändigt i vissa fall och lämpligt i ännu fler. Men du var snorkig när du tog för givet att jag inte begriper något om barn och då fick du svar på tal. Det tål du nog, vi brukat kunna kommunicera respektfullt och sakligt

Jo, jag är ledsen om det blev fel. Jag tror du skrev någonstans motsatsen av vad du menade, ett skrivfel helt enkelt. Någonstans stod nämligen raka motsatsen. 

Vi släpper det. God Jul!