Narcissistisk mamma, hjälp!

Såg din tråd om acneärr. En tjej som bryter ihop för acneärr är ändå inget att ha som sin livspartner. Acneärr är verkligen ingen dealbreaker.
Om några år när du sett hur mycket fel det kan vara på en människokropp (genom din utbildning) kommer du att ömsom skratta ömsom gråta över att du var så bekymrad över acneärr

Ja det kommer att vara väldigt krävande men hon förstår inte att det är mitt liv, min utbildning och min lägenhet. Jag hittar inte rätt ord för att beskriva hennes beteende, det är som att hon lever sitt liv genom mig och min syster. Högsta betyg i alla ämnen har alltid varit ett krav som inte gick att förhandla bort. Att våran familj ska se fläckfri ut har också varit en stor del av min barndom, psykologer var inblandade i familjerätten när mamma och pappa skiljdes. Hon lyckades manipulera dom och framstå som offret i situationen. Jag och min syster bad om att få bo hos pappa men hade ingen rätt då vi inte var över 12 år gamla. 

Var står din pappa detta? 

Ja jag hoppas det, tack för din kommentar jag tror faktiskt du har helt rätt. Har just nu någon obeskrivlig mental blockad att aldrig visa några brister. Det är delvis varför jag vill lära mig mer om kropp och själ med utbildning. Målet är att bli psykiater för att förhoppningsvis lära mig allt om hjärnan, att sedan kunna hjälpa andra människor kommer att ge mig ett lyckligt liv. 

Pappa är egentligen världens snällaste människa men har tyvärr alkoholproblem, jag dömer inte honom ett dugg över det. Det han tvingats gå igenom i sitt liv ska ingen människa behöva uthärda. (Tänker på att han förlorade vårdnad över båda sina barn). Våran relation är så bra den kan bli med någon som lider av beroende, det vill säga inte speciellt bra.. Har försökt hjälpa honom men beroende är en ond sjukdom, det känns bara helt hopplöst.

Kan förhoppningsvis hjälpa honom om några år då jag har medicinsk utbildning men har läst mycket om beroende och det är en sjukdom som är extremt svår att vårda. Personen i fråga har enligt statistik bara 20% chans att kunna leva ett nyktert liv efter beroende, ber till gud att pappa är en av dom.

Du skaffar en fru som är en starkare person än din mamma (Menar inte muskler nu). Det här låter patetiskt, men för att kunna bryta med en stark kvinna behöver man ofta hjälp av en ännu starkare kvinna, det blir så mycket enklare då.

Är så lätt att vilja vara kvinnor till lags så fort de surar, är kritiska eller missnöjda. Har man då någon annan kvinna som man har mer respekt för och ännu mindre gärna vill göra sur, kritisk och missnöjd så tvingas man välja bort, och då väljer man bort den svagare av de två. Kortfattat nån du är mer rädd för än din mamma, men som givetvis behandlar dig bra, inte som din mamma.

På det sättet gör du dig fri från din mamma. Som singel eller med en inte så stark fru kommer det vara väldigt svårt.

Hans mamma är inte stark men hon har gaslightat honom sen han föddes.

Ok, det är på det viset. Ja, då är han inte mer stöd än att han hjälper till med din försörjning som jag förstod av inledningen. Ta för allt i världen inte på dig ett medicinskt ansvar för din pappa, det är fel väg att gå mot ökad självständighet. Det är tungt med två dysfunktionella föräldrar, varav din mor verkar ha gett dig någon slags dysmorfofobi gällande några få ärr. Jag tror att ACA kan hjälpa dig, gissar att det blir Göteborg då:
aca-sverige.org/moten/sok-moten/
Det finns även distansmöten (tlf, zoom) 

Ytligt är hon stark men hennes känsloliv är ett helvete för alla som är inblandade. Bara en svag människa är beroende av beundran och beröm, har lärt mig hur hon fungerar när jag blivit äldre och det är skrämmande.. Så länge man krusar och smickrar henne så är hon ofta en underbar människa, tragiskt att hennes självkänsla beror på andra människors beteende mot henne.

Hon hade en någorlunda normal uppväxt som jag förstått det men man kan stundvis se likheter mellan min mormor och mammas beteende. Har fått för mig att min mormor har emotionellt instabilt personlighetssyndrom (borderline) då hennes känslor verkar tar över totalt ibland och hon kan inte stoppa det. Kanske det till och med var värre när hon var yngre.

Oj har aldrig vetat om att det finns något som ACA. Förstod dock inte riktigt hur det fungerar, är man i någon form av gruppterapi eller är det ett personligt möte med en terapeut? Distansmöte över zoom låter som ett lättare alternativ, hade som sagt inte kunnat visa mig sårbar i en grupp då det känns som att andra dömer mig även om jag logiskt förstår att det förmodligen inte gör det. 

Det är självhjälpsgrupper med 12 steg. Inga måsten att säga mer än sitt förnamn förrän man är redo att dela, man går dit när man vill, ingen bestämmer om du ska jobba med stegen och hur fort, man åtar sig praktiska saker om man vill när man gått ett tag (öppna, koka kaffe t ex), man söker en s.k sponsor om man vill ha hjälp att jobba med stegen, man har en ickedömande hållning och ger inte råd vad andra ska göra, man lyssnar och man håller styvt på anonymiteten. Icke att förväxla med de institutioner och socialförvaltningar som bedriver terapi med 12stegsprogrammet, vars dominans jag är starkt kritisk mot. Självhjälpsgrupper har ingen terapeut och ingen som bestämmer vad du ska berätta. 

Som ateist hittar jag inte riktigt hem i alla bitar i 12stegsprogrammet, det är lättare om man åtminstone har något slags barnatro. AA är ju sprunget ur ett samhälle med uttalad kristendom men betecknar sig redan från början som ett andligt program där ingen religionstillhörighet behövs eller förväntas. Många vuxna barn kämpar hårt med att frigöra sig från perfektionism och eget och andras dömande, så jag tror att det skulle kunna vara hjälpsamt.

Min ateism till trots var ACA de absolut mest givande, varsamma grupper av människor jag befunnit mig i och när jag behövt det som mest. Jag provade olika grupper och mötesdagar tills det kändes bra. Man brukar lägga en kaffepeng, eller gjorde då, det finns inget betalt eller bindande medlemskap. Det är mer än 20 år sedan jag var iväg på ett möte, men nu blev jag lite sugen. Jag hade en väldigt utsatt barndom, bakom fasaden, och när ens dysfunktionella föräldrar går bort är det inte så ovanligt att nya sorger man inte hann göra upp med och även "osörjd sorg" kommer tillbaka, och där är jag nu. 

Men ska du ha det så här till 2029, verkligen? Om du fortsätter låta dom betala för dig, o ha henne ringandes på dörren eller telefon etc. Låter ohållbart. Besöksförbud, som du säger. Äger dom din lägenhet, vem står på kontraktet?

Kommer du verkligen kunna stå emot när hon  ringer på dörren gång på gång annars? Tills du öppnar. Låter som att detta skulle kunna splittra dina studier en hel del.

Jobba extra då och då kanske går? Ha alltid dörren låst och släpp inte in henne om hon dyker upp oanmäld. Hon kommer gå i taket, men då får hon väl göra det då. De personer som är psykiskt störda som din mamma- och min ska tilläggas- kommer aldrig erkänna det själva eller på minsta lilla vis förstå hur jobbiga de är. Man får sätta sig själv främst, begränsa kontakten, fräsa ifrån när det går för långt. Du har bara ett liv. Det ska du först och främst satsa på dig själv. Inte din mamma. Hon är en energitjuv. Låt henne inte stjäla mer av din tid och ditt eget välmående.