Hej!
Det första jag tycker att du ska göra är att se om ditt eget hus.
Att lämna är ett alternativ. Du indikerar att en faktor till att du stannar är för att inte känna dig som en dålig människa som sviker honom annars. Du skriver också att hans sjukdomstillstånd har börjat äta sig in i dig och i ditt mående. Var mycket försiktig med detta, och ta de varningstecknen på stort allvar!
Båda dessa är problem som existerar inom dig, det låter som att du själv har saker i din historia som gjort dig mottaglig för att fastna i en medberoendedynamik.
Så det bör du titta på, att du vänder blicken inåt vilka mekanismer och orsaker som gör att DU hamnat där du är, och att du godkänt ett liv för dig själv som skadar dig.
Du har ju ett grundläggande ansvar för dig själv, för ditt liv och för din kropp. Att förvalta dessa. Att försöka hjälpa och stötta någon annan är empatiskt och sunt så länge det inte går ut över ens egen varelse, men när det gör det är det tveksamt om det fortfarande rör sig om ett friskt beteende från ens egen sida.
Det hjälper inte heller den andre att man själv börjar gå in i ett mörkt område kroppsligt och psykiskt. Tvärtom kan det leda till skuld hos den andre, och en känsla av att det mörka växt ännu mer, till och med utanför en själv och inte går att besegra, alltså en hopplöshetskänsla.
Det hjälper alltså i slutändan ingen att båda blir offer för detta sjukdomstillstånd!
Att stanna kan ändå vara ett alternativ, det vet egentligen bara du och ni, och det finns ingen värdering i det heller. Att vilja vara kvar med en sjuk närstående är ingenting konstigt det heller.
Väljer du så, så behöver du fortfarande börja med att slå vakt om dig själv. Var medveten om att det inte är riskfritt för din egen hälsa och varelse att stanna, oavsett skyddsåtgärder.
Var då väldigt noga med att ofta checka in med dig själv hur DU mår om dagarna, och vidtag åtgärder för att hans sjukdomstillstånd ska drabba dig minimalt.
Fundera över formerna, som särboende påverkas du nog mindre än som boende i samma hushåll till exempel. Det kan finnas fler åtgärder, hur ni ska lägga upp det praktiskt. Du kan behöva mycket egentid, och mycket tid för umgänge med friska personer som kan ge kontinuerligt perspektiv i tillvaron, kanske eget stöd där utbildad terapeut kan tipsa dig hur du ska gå till väga i olika situationer som uppstår, etc.
Stannar du behöver du absolut sätta tydliga gränser, att HANS sjukdom inte får lov att diktera ditt liv. Det kan vara att han inte får lov att kontakta dig med oroliga sms och samtal när du går på en promenad, och att du inte kommer att leva i ett hus där gardinerna är fördragna i de rum där du befinner dig.
DU ska leva ett sunt liv, och var benhård med det!
Detta hjälper faktiskt även honom, genom att det finns en yttre markering var de sunda gränserna går. Men det är inte för honom du gör detta!
På tal om det så är det väldigt lätt som närstående, att ta det på sig själv att man ska finna en bot och lösning på den andres problem. Man ska vara försiktig så att det inte egentligen handlar om ett symptom på medberoende hos sig själv.
Han är vuxen och han har ett ansvar. Det finns säkert en del av honom där han inte har sjukdomsinsikt, men också en del av honom där han behöver få veta att detta är något han både kan och ska göra något åt!
Väljer han då medvetet annorlunda, så är det något för dig att veta om och ta ställning till för egen del.
Det första du ska tänka är att du inte är psykiater eller terapeut. Du kan vara där och stötta honom som närstående, i en process han genomgår. Däremot behöver han hjälp av vården, och det tycker jag inte att du ska sticka under stolen med, varken inför honom eller inför dig själv. Så det är det första.
Du kan också själv ringa vården och rådfråga dem kring vilka vägarna är, då med särskilt fokus på dig själv som närstående, berätta hur du och ni har det. Kanske finns det alternativ som de känner till och som du inte har tänkt på.
Du har heller INGEN skyldighet att hjälpa honom med vårdkontakter, men om det inte är ett större besvär för dig, och han saknar viss insikt kring vidden av sina problem, så är du långt ifrån den första anhöriga som väljer att göra den insatsen att vara lite av en mellanhand.
Mellanhand, inte medberoende!
Bortsett från allt detta, så är det dock ganska tydligt att hela hans beteende handlar om en STOR RÄDSLA, och att ingenting av det som han lägger sin rädsla på innehåller någon som helst lösning på hans problem.
Det hjälper honom alltså inte alls att få reda på att han inte är hjärtsjuk, att ingen kan se honom bakom gardinerna och att han själv lagat all mat från grunden utan gifter, att du promenerar i en inhägnad trädgård under övervakning av securitas, etc. Det finns INGEN hjälp och lösning för honom i detta!
Rent andligt kan man säga att han behöver bemöta sin verkliga rädsla. Den är akut, den är existentiell, och den har proportioner som kommer från hans inre barn, där allt är större och farligare och mer obegripligt än vad han tror sig kunna rå på.
Han har inte uppnått någon grundtrygghet i barndomen, eller senare i livet. Har man inte den tryggheten i sig själv, så uppkommer aldrig tanken att det som han tror att han är rädd för spelar ingen roll.
Han jagar monster under sängen, och monstret är döden och alla andra så kallade fasor som han inte kan kontrollera. Han är ett litet barn som gömt sig under täcket, och ingen har hittat honom där ännu, och gett honom en kopp varm choklad och vaggat honom och berättat för honom om livet och livets gång.
Istället hamnar det lille barnet på sjukhuset och får genomgå hemska undersökningar som ska försäkra honom om att han är frisk, men som gör honom ännu mer vidögd och rädd, och ännu mer maktlös inför yttre händelser. Alla har mer makt än honom, läkare och vuxna som kanske spionerar utanför fönstret.
Allt är stort, allt är farligt. Och ytterst finns till och med döden, och att man kan förlora dig, som kanske ändå tar hand om en på ett viktigt sätt. Då blir barnet helt ensamt, och för ett barn är det en livshotande katastrof! Tänk om du går på en promenad, och något hemskt händer dig, och du inte kommer tillbaka!
Jag tror att han har varit med om riktigt hemska saker, jag tror utan att vara psykolog, att han lider av svår cptsd, och att det är någonting ni tillsammans kan kolla upp.
Det är inte omöjligt, men svårt, situationen han är i. Vägen framåt är inte enkel, eller lätt, man fixar inte sådant här på ett halvår. Man löser kanske inte precis allt.
Men det tär mer på honom att fortsätta sitta under täcket. Därför måste han förstå att det är värt det att bemöta det han bär inom sig, och att vägen framåt går IGENOM rädslan. Han kan inte undvika den, för då fortsätter den att styra och korrodera hans liv.
Rädslan kan han bearbeta, men som sagt vissa sår kan visa sig permanenta. Dock inte i denna omfattning och med dessa proportioner, utan det krymper och blir hanterbart, han kan uppnå en känsla av sann kontroll över sig och sitt, där det gör ont ibland men kan begränsas i tid och rum! Där han inte är ett vasstrå i vinden, som böjs hit och dit vid minsta pust!
Många lever med sår, han är INTE ensam, men många har ändå uppnått en livskvalitet och där trauman inte längre styr livet, och det kan vara en tröst på vägen!
Det finns alltså inga lätta lösningar, men det finns fler och bättre sätt än de som han har provat!
Jag tror att han även ska gå in på att skriva dagbok, att läsa självhjälpsböcker, att läsa andliga böcker, det kan vara buddhism eller annat, spelar ingen roll. Söka med ljus och lykta inom sig själv och även utanför sig själv efter de lösningar och nycklar som andra funnit.
Det finns även speciella terapier vid cptsd, men hur det står till i Sverige med att få tillgång till dem vet jag inte.
Kolla gärna upp stödgruppen Vuxna Barn Till Alkoholister. Jag tror att den heter så, och att det trots namnet inte är alla som är där som varit med om just alkoholism hos föräldrar, utan att huvudfokus är på just vuxna som är trasiga på grund av en dysfunktionell barndom. Det är en grupp som är som Anonyma Alkoholister, där man träffas och stöttar varandra.
Kärlek spelar en viktig roll, och han behöver finna en självkärlek, vilket kan vara det svåraste av allt att hitta.
Det är inte hans fel vad som hänt honom, och det är inte hans fel att han har dessa rädslor även som vuxen nu. Han är ingen brottsling, han har gjort så gott han kan!
Lämnar du er relation, så gör det inte med bitterhet. Trasiga kan alla bli, det beror på vad man varit med om. Men, mer hel tror jag visst det att han kan bli!
Jag önskar honom och dig allt väl, och att DU tar hand om dig själv. Det jag skrev allra först i inlägget gäller, så rycks alltså inte med av hjälpinsatser som beror på medberoende, där det äter på dig själv.
Kram på er!
