Lämna eller inte innan syskon

För din och barnets skull behöver du lämna nu. Ju äldre barnet blir, desto djupare ärren. Inte en TANKE på att skaffa fler barn för honom att förstöra.

Han tar över föräldraledigheten och du börjar jobba. Och låt honom sköta barnet på sitt sätt.

Jag var i liknande situation som dig, dock en fantastisk och kärleksfull pappa men andra problem. Fick ett syskon till och har nu två fortfarande tillsammans men glad för mitt beslut ändå. gör det som känns rätt för dig. Håller med om dina tankar om syskon som alltid har varandra. 

Det låter säkert galet men jag tror inte att en bonuskonstellation är så mycket bättre för din son som ska bo växelvist medan syskonet med en ny partner/ensam bor på heltid hos dig. Jag hade alla gånger valt att skaffa de barn jag ville ha med samma man, och sen dragit vidare och inte skaffat fler barn med någon ny. MEN jag tror inte heller att det är omöjligt att ändra på din man om du jobbar lite för det, min man var också oduglig med första barnet, nu är han fantastisk. Det krävs ibland lite tid och en föräldraledighet för pappor att fatta.

Vem har påstått att han är känslokall? Känner du honom? Oavsett kommer han vara pappa till hennes barn. Så ja, jag hade hellre skaffat 2 barn med denna man, hade aldrig i livet skaffat barn med olika män och orsakat bonusfamiljer till mina barn.

Tyvärr så uppfattar jag honom som otroligt känslokall nu. Han har väl aldrig varit den mest kännande personen, men trodde inte att en bebis skulle leda till att det blev mycket värre. Han bryr sig inte om varken bebis eller jag är hemma, ofta märker han inte ens om vi är borta. Han har sen några veckor flyttat in i eget rum för att han inte vill bli störd, har tydligen inte ens tänkt tanken att han kan sakna mig, så det verkar inte störa honom alls. Spelar datorspel online dygnets alla vakna timmar (utom kanske en halvtimme om dagen som han då spenderar i samma rum som oss). Erbjuder sig ofta att ta sonen, men främst ska han då bara ligga i rummet där han sitter och spelar och få uppmärksamhet enbart om han skriker. Eventuellt inte ens då, om han "sitter fast" i sitt onlinespel, då får bebisen helt enkelt skrika.

Detta är ju bara exempel, men jag har verkligen stått och gråtit och förklarat min oförstående för hur det blivit såhär. Han som ville vara föräldraledig i ett år vill nu inte vara det alls. Han som såg att sin tid med massa datorspel i sitt rum var förbi då han ville spendera tid med sin familj verkar ha glömt bort det. Men trots att han vet hur ledsen jag är så har han inte ens kunnat bjuda på en kram på två veckor, för jag är ju så gnällig som kritiserar honom. 

Han säger att han ser fram emot att ha barn som är äldre och att tiden nu är ointressant. Att vi tidigare var överens om att vi skulle dela lika på ansvaret innebär visst inte att vi ska dela lika på tid med honom, jag ska göra mer. Jag sköter dessutom alla inköp till honom, han orkar inte involvera sig i något nu. Han har aldrig uttryckt sig så innan, så jag antar att det var väldigt annorlunda för honom att få barn än vad han väntade sig. Tillräckligt för att glömma kärleken till mig också verkar det som.

Men ser att ni är flera som förstår mig i tråden. Om man som singelmorsa faktiskt lyckas träffa någon ny, få ett till barn och det barnet får en helt annan uppväxt än min son. Är det verkligen rättvist? Att leva det livet gör ont i hjärtat, men att stanna och kasta bort mitt eget liv känns också hemskt. Även om det troligen är det bästa för min son...

Det gör ont i mig att läsa vad du skrev. Vad jag egentligen tycker om din sambo ska jag undvika att skriva tror jag. Milt uttryckt verkar han inte vara en förlust i nån ände. Barn föds inte som roliga tonåringar man kan hitta på saker med. Och ska man ha en bra relation med en tonåring börjar det när barnet föds. Det här fattar inte din sambo alls!

Du har redan insett det, men jag upprepar mig- du skulle ha det bättre som ensamstående. En karlslok som inte ids engagera sig i sitt eget barn det minsta, nä, vet du vad!

Men har han inget jobb?? Inget liv?

Han låter deprimerad.

jag hade satt hårt mot hårt här och krävt ansvar och att han tar hjälp för sitt mående annars är det bye bye. Då fyller han ju ingen som helst funktion i ert liv.

Du målar upp en fantasivärld framöver som du inte vet något om. Tänk om du skaffar syskon med han- de blir superoliks och tål inte varandra (Vanligare än man tror)? Tänk om ditt livs kärlek står bakom knuten och bara väntar? Du vet ingenting om framtiden men du accepterar hittills ett fruktansvärd känslokyla för att du målat upp en bild  en framtid du inte känner till? 

Håller med övriga som indragen han inte är deprimerad?

Min man är en otroligt fin och engagerad pappa till vår son idag, men det var sådär i början. Det var som att han inte fanns sin plats med barnet. Jag fick knappt duscha i 10 min utan att han kom och knackade. Dels tror jag min make var lite deprimerad, det var dessutom under en tid han ofta har lite säsongsdepression - men också lite förvirrad. För mig blev det bättre när jag dels formulerade förväntningar på konkreta saker för honom att göra, men också var tydlig med att jag inte heller hade någon aning om vad jag gjorde utan bara testade. Att vi inte behöver göra lika.

Sen hade jag turen att när sonen var runt 5 månader slutade han vilja nattas med amning utan ville nattas genom att hålla handen genom spjälorna. Det kan ju vemsomhelst med hand göra, så då blev det makens grej då sonen ofta klängt mycket efter mig. Över tid har de hittatfler och fler grejer att göra ihop. :) Med hushållsuppgifter pratar vi om det regelbundet, vi försöker också bägge två avlasta den andre om det är tufft på jobbet eller privat. Vi försöker exempelvis dela hämtning/lämning rättvist - men passar det mig bättre erbjuder kanske jag att lämna för jagvhade inget möte direkt, men det har han osv. 

Men trots detta ovan råder jag nog sig att inte skaffa fler barn. 1. Ingen vet om barnen får den varma syskonrelationen du haft. 2. Alltså att vara ensambarn är faktiskt rätt bra på många sätt. Jag är ensambarn och var bortskämd med tid som barn, på ett sätt vänner inte var. Jag hade en nära relation med en morbror som på många sätt ersatt ett syskon (vi är nära i ålder). Kanske en kusin eller flera kommer bli som syskon för ditt barn?

För om det inte ligger sjukdom bakom, låter ju inte som en pappa jag som barn velat ha.  

För egen del så tycker jag om barn men jag tycker inte att spädbarn är särskilt roliga. Jag ser det som tiden då barnet har störst behov av mamman och bör spendera mesta av tiden med henne. Däremot att han är känslokall förstår jag inte alls. Du är ju fortfarande hans livskamrat och partner så han ska bry sig om och ta hand om dig.

Uppenbart är att han blivit beroende av något spel.