självskada: Om det inte är uppmärksamhet, vad är det då?

Jag vet en person som har bipolär diagnos. Hon gör sådana saker som du beskriver, när hon upplever att tex hennes syskon fått uppmärksamhet, och hon själv då "kräver" att föräldrarna eller vården ska "se" henne igen. 

Jag känner syskonet, som har berättat för mig att tex när hen var med om en mycket positiv händelse och berättade om det hemma, hade systern sagt "nu har det väl varit väldigt mycket fokus på dig!" och så tog hon en överdos tabletter och fick åka in till akutpsyk för hundrade gången. Då sa syskonet att det inte var riskfritt att gå vidare med den här positiva saken som hade hänt, för att systern mådde så dåligt av det. 

Syskonet har sina egna bekymmer och fick en vårdkontakt för att gå och prata regelbundet och då hade systern igen sagt liknande, att det var så mycket fokus på syskonet, så hen valde då att pausa sin vårdkontakt för att hen inte "vågade" gå dit av rädsla för att systern igen skulle skada sig. 

När den här personen skulle fylla år, hade hon bokat in en vårdtid (hon har kontakter via psykiatrin och skulle dit). Hon åkte dit lite innan sin tid, gick in på en toa och tog en massa tabletter. De hittade henne där, hon blev räddad och sen var det som att det här var hennes sätt att "fira" sin födelsedag på - att de skulle hitta henne och rädda henne, nästan på klockslaget för hennes födelse. 

Så ja, för mig låter det verkligen som uppmärksamhetstörs, men det är väl inte så ovanligt inom bipolaritet? 

Min egen erfarenhet av självskadebeteende är att det handlar om kontroll. Om man t.ex. skadar sig själv genom att skära sig eller liknande så gör man det för att det är en typ av smärta man klarar av och kan hantera och den tar fokus från något annat som gör ont och är mycket svårare. Så har man ont i själen är en kroppslig smärta mycket enklare att ha. En annat typ av självskadebeteende är ju sexuell. Jag tror att psyket fungerar på samma sätt om man t.ex. har blivit utnyttjad av någon. Man kan ta tillbaka kontrollen genom att göra det man egentligen inte ville göra en gång till - men att man då initierar det själv, för att det är enklare att hantera att man har varit med fel person än att man är ett offer. Det finns ju tusen olika sorters självskadebeteenden men i grund och botten tror jag det handlar om att göra något som är svårt att hantera kontrollerbart för en själv. Så fungerar iallafall jag.

Jag vet en person som har bipolär diagnos. Hon gör sådana saker som du beskriver, när hon upplever att tex hennes syskon fått uppmärksamhet, och hon själv då "kräver" att föräldrarna eller vården ska "se" henne igen. 

Jag känner syskonet, som har berättat för mig att tex när hen var med om en mycket positiv händelse och berättade om det hemma, hade systern sagt "nu har det väl varit väldigt mycket fokus på dig!" och så tog hon en överdos tabletter och fick åka in till akutpsyk för hundrade gången. Då sa syskonet att det inte var riskfritt att gå vidare med den här positiva saken som hade hänt, för att systern mådde så dåligt av det. 

Syskonet har sina egna bekymmer och fick en vårdkontakt för att gå och prata regelbundet och då hade systern igen sagt liknande, att det var så mycket fokus på syskonet, så hen valde då att pausa sin vårdkontakt för att hen inte "vågade" gå dit av rädsla för att systern igen skulle skada sig. 

När den här personen skulle fylla år, hade hon bokat in en vårdtid (hon har kontakter via psykiatrin och skulle dit). Hon åkte dit lite innan sin tid, gick in på en toa och tog en massa tabletter. De hittade henne där, hon blev räddad och sen var det som att det här var hennes sätt att "fira" sin födelsedag på - att de skulle hitta henne och rädda henne, nästan på klockslaget för hennes födelse. 

Så ja, för mig låter det verkligen som uppmärksamhetstörs, men det är väl inte så ovanligt inom bipolaritet?