Igår sade jag det

Om du ska försöka få ihop det igen beror på Varför du ens vill skilja dig?

Jag förstår verkligen hur jobbigt det måste kännas.
Får jag fråga vad som ligger bakom ditt beslut? 

Jag står själv och velar inför detta val, att vilja skiljas eller försöka fortsätta...
Frun har haft en affär, som jag avslöjade... och verkar ha tappat attraktionen för mig. På grund av problem i vårt förhållande säger hon... men jag vet inte.

Hon har avslutat tydligt med den andre, och säger att hon  vill försöka jobba på vårt förhållande en gång för alla. Jag älskar henne, och vill egentligen inget hellre än att lyckas återuppbygga kärlek och tillit. 
Men jag drabbas av ständigt tvivel på om jag kommer kunna lita på henne, och om attraktionen kan komma tillbaka osv... att det kanske bara är bättre för mig att vi går isär, och jag får chans att kanske träffa nån annan. Kanske tom nån som vill ha barn.

Skiljer du dig för att du träffat nån annan, eller att känslorna svalnat, eller nåt annat?

Processen är igång. Det är helt naturligt. Det är en sorg, en chock, en kris, att skilja sig, även för den som tar steget. Det kommer gå upp och ner nu, och även sedan när allt är över. Du mår dåligt nu och tvivlar för att du gjort din fru illa, det är du som orsakat skadan och det är självklart att man är empatisk då, det är ju ändå din fru som valt en gång, levt många år tillsammans med (??), upplevt både bra och dåliga saker med. 

Men du kom fram till att skilsmässa var det rätta för dig, och du sa orden. Visst kan man ändra sig, men då ska det vara för att du vill det, inte för nån annans skull. Det är en process att skilja sig, låt det ta den tid det behöver. 

Skiljsmässa är en sorg, för alla inblandade. Även den som lämnar.

Jag tänker såhär; det finns inget som hindrar er från att fortsätta ha en fin och respektfull relation- fast som vänner (såtillvida inget dåligt hänt mellan er..). Ni kan fortfarande finnas i varandras liv och t.o.m. umgås som familj ibland med barnen. Men inte som älskande.

Inget behöver vara svart på vitt- ni väljer hur er relation ska se ut framöver. Och så länge föräldrar är sams och inte hyser agg mot varandra så säger iallafall statistiken att barn inte far illa av en skiljsmässa. De far illa av föräldrar som bråkar och strider- oavsett om det sker i äktenskapet eller efter en separation.

Tillåt dig att få sörja detta och att det kommer vara en jobbig tid. Men på sikt när du fått distans kanske detta är det bästa val du öht kunde göra.

Ja det blir lite så när man efter så lång tid tar steget ut ut tankebubblan och säger det högt. Även om man tyckte man vara färdig i tankarna så är det klart att man vacklar när den andras känslor kommer in i processen och samtalet. Vad du/ni ska göra och kommer ifrån vet bara ni. känslorna är en del av avslutet och kommer väl för att man vill känna sig säker på sitt beslut. Efter många år ihop så är det inte så konstigt att det blir som en sorg, ni står inför en stor förändring i vardagen så samtidigt så är det läskigt och en massa arbete så det är klart du tvekar.

du får helt enkelt fortsätta återvända till original tankarna om varför du vill skiljas och utvärdera din inställning under hela processen.

Din reaktion är helt normal. Men du har ju funderat på saken av en orsak. Ge det tid, nu är det chock och reaktionsfas. Det lättar när det är sagt. Det är 6,5år sedan jag sa orden o splittrade familjen. Och, visst, det kommer jobbiga stunder, minnen. Första julen....då jag saknade allt, men kom fram till jag saknade situationen kring julen, inte mannen i sig. Våren då folk grillar, saknade våra grillkvällar där jag satt på min balkong. Ändå visste jag, och vet, det var rätt. Ge er tid nu, o låt bitarna ta plats. Grattis att du vågade ta steget, alltför många stannar kvar i usla förhållanden.

Innan man har uttalat orden så lever man fortfarande på hoppet att det ska förändras till det bättre så man slipper ta klivet och avsluta.

X-maken och jag skildes inte direkt som ovänner efter 25 år tillsammans, men det kom som en chock för honom vilket var helt obegripligt för mig då jag flera gånger tidigare påtalat att jag vill skilja mig om det inte blir en förändring. Sedan kom droppen och jag begärde skilsmässa. Dock så hatar han mig och tål inte att se mig sedan han fick ny sambo...
Jag sörjde mest att behöva ge upp mina drömmar om oss som lycklig familj och par resten av livet tills vi dog. Saknade inte x-maken som make faktiskt utan mer som den vän han ändå varit genom år och en hel del roligt har vi ändå haft. Sedan han började bete sig som en rövhatt så saknar jag honom ännu inte alls! 

Har nyligen brutit upp med min särbo och honom saknar jag faktiskt något enormt mycket. Det har hela tiden känts som hemma med honom och han är en tämligen okonstlad människa som jag varit trygg med. Han trivs bäst ensam och hålla på med sitt och är heller inte intresserad av sex så då valde jag att avsluta relationen när han väl fick ur sig att han inte tänker gör något åt sin förlorade sexlust.

Så frågan är om det är personen eller drömmen (gemenskapen) du saknar i sorgen och tankarna kring att ta tillbaka beslutet.

Hej!

Jag skulle säga att det är precis hur jag upplevde det. Det tog nog mig ungefär 4-6 månader innan jag kände att jag hade kommit så långt att jag kände mig "klar" med relationen, från att jag flyttat ut. Av och till kunde jag pendla fram och tillbaka innan det.

Hamnade sedan i en ny relation och där visste jag logiskt att det inte fungerade och lämnade därför. Emotionellt däremot ville det inte landa. Gick tillbaka flera gånger, och kände att jag ångrade mig även när jag bestämde mig för att lämna.

Det som gjorde det lättare för mig var att ha en "fuck you"-lista. En lista över saker som gjorde att relationen inte fungerade. Den kikade jag på när jag behövde påminnas om varför jag lämnade, och den fick för det mesta ångerskänslorna att lägga sig på några minuter.

Kanske är värt att skriva en lista och testa?

Om du kommer fram till att du gjort ett förhastat val, så bör du ju se det med listan också?

Tack för alla svar. Det värmer.

@ Velande make: Det handlar om att jag tappat känslorna och att jag därför vuxit ifrån henne. Ingen attraktion. Detta har pågått i många år och förhållandet har pendlat upp och ned. Det var flera år sedan vi var intima och vi är mer kompisar än något annat. Sen är jag sjukt konflikträdd och har aldrig sagt ifrån på skarpen. Mycket (det mesta) är på grund av mig som det känns just nu. Hade nästan hoppats att det var hon som hade en affär?

@ Livet: tack för råd.

@ Minosa86: tack för råd.

@ Usp: tack för råd.

@ mamaleona: tack!

@ Mandel: att slippa ta klivet stämmer på mig pga konflikträdsla. Trist med särbon. Märkligt ändå hur pass viktigt det är med sex och intimitet.

@ ännuenanvändare: tack för tips, skall pröva.

För att kunna göra saker man vill göra måste man först göra saker man inte vill göra.

Jag håller med dock att det suger att dumpa. Nästan det känns bättre att bli dumpad.

...men om nåt år från nu så kommer det kännas som skitgrej, som man dessutom borde ha gjort tidigare.

Varför tappade du attraktionen till henne då? 

Att orsaken till att du tog steget är att hon slutat vilja ha sex med dig?

I så fall vill jag säga grattis, bra gjort. I många fall tar mannen på sig skulden för detta och känner att de saknar rätten att skilja sig av den orsaken. 

Och den andra kvinnan du haft sex med/fått känslor för bakom ryggen på din fru, ska ni flytta ihop direkt eller ska ni ligga lågt ett tag? 

Dom kommer väl ligga helt oavsett 

Ja, få män klarar att leva själva utan bryter när de ersätter en partner med en annan.

Skillnad mot kvinnor som ofta värdesätter att få leva ensam ett tag innan man ger sin in i en ny relation.

Precis vad min chef man, sa.
Jag var så förvånad över hur kränkt x-maken varit över att jag begärde skilsmässa och undrat varför han varit/är så arg på mig (gått 4 år nu). Det blir värre för varje månad som går och numera tål han inte se mig (hans sambo tål mig tydligen inte heller...).
 
Det var ingen annan inblandad i skilsmässan utan det var vi själva som körde vår relation i botten och jag var den som tröttnade och sa ifrån efter 25 år. Tycker ändå att 25 år tillsammans och mamma till hans barn borde ge mig lite respekt från hans sida, men han bara hatar mig.
Då sa chefen att han hade kanske tagit det bättre om du lämna honom för någon annan, någon som du ansåg bättre, men nu lämnade du honom för att leva ensam. Du valde ensamheten över honom. Ensamheten är alltså bättre än att leva med honom och det måste så klart tagit hårdare än om du haft någon annan. Man kan inte tävla mot ensamheten.

Så har det varit historiskt, men det har ändrats de senaste åren. Men 50-60- och en viss del av 70-talisterna stämmer det, men den moderna mannen vill oftare leva ensam ett tag, och separerar utan att för den sakens skull behöva ha nån annan.