Hej!
Min sjuttonåring vill gå från varannan-vecka till att bo heltid hos mig. En otroligt stor förändring både för mig, min sambo och hennes pappa och sambo.
Ska man lägga sitt liv åt sidan för att tillgodose hens önskemål?
Jag valde att bo hos min mamma på heltid när jag var 11. ofattbart att ens ifrågasätta en 17årings önskan
Men vilka påhopp man får?
Jag menar: pappan får inte bo med hen längre, jättestor omställning
Jag tycker inte det är nåt större problem egentligen men min sambo kommer flytta, han flyttade in på premisserna: 50/50. Risken att mitt förhållande tar slut alltså.
Men visst, i hjärtat känns det ändå rätt att hen bestämmer.
Hen är less på att leva i kappsäck och trivs bäst hos mig, det är anledningen.
Det är vanligt att barn i sena tonåren vill bo mer eller enbart hos den ena föräldern. Det är - tack och lov - ovanligt att föräldrar ser en sådan naturlig sak som att man måste lägga sitt eget liv åt sidan.
Vår 17 åring bor här hemma jämt
han klarar sig alldeles utmärkt
lagar mat , går i skolan , har sitt eget liv mer eller mindre ?.
han behöver ingen barnpassning
är det pengar det sitter i för dig ?
Vad är problemet för din sambo, kommer han inte överens med ditt barn?
en 17 åring klarar sig rätt bra själv med det mesta så förstår inte vad som är det stora problemet. Klart hon ska få bestämma mer själv, men bästa hade ju varit om hon åtminstone spenderade varannan helg med pappan, både för hans skull och för att du och din sambo ska få lite egentid ensamma hemma.
Lägga sitt liv åt sidan?
Ja för vi som fortfarande är gifta har barnen på barnhem varannan vecka...
Jag menar: pappan får inte bo med hen längre, jättestor omställning
Jag tycker inte det är nåt större problem egentligen men min sambo kommer flytta, han flyttade in på premisserna: 50/50.
Jag förstår vad du menar. Folk som har sina egna barn hela tiden fattar inte att det är en skillnad att bo heltid eller halvtid med andras barn. Jag har egna på halvtid och sedan har vi gemensamma barn. Jag tror inte min sambo skulle hoppa i taket av glädje om mina bestämde sig för att bo här heltid. Det är nog väldigt många som känner på det viset bara att det inte är politiskt korrekt att ge uttryck för den känslan.
Jag förstår vad du menar. Folk som har sina egna barn hela tiden fattar inte att det är en skillnad att bo heltid eller halvtid med andras barn. Jag har egna på halvtid och sedan har vi gemensamma barn. Jag tror inte min sambo skulle hoppa i taket av glädje om mina bestämde sig för att bo här heltid. Det är nog väldigt många som känner på det viset bara att det inte är politiskt korrekt att ge uttryck för den känslan.
Fantastiskt att få möjlighet att ha sitt barn på heltid, förstår inte hur det kan vara ett problem? Problemet är isf sambon, accepterar han inte dina barn så är det nog läge oavsett att öppna dörren och låta honom gå. Man är förälder 100% hela tiden om man valt att skaffa barn, oavsett om dem bor växelvis.. Det är som en konstant jour.. Det är något som en partner måste inse också.
Men vilka påhopp man får?
Jag menar: pappan får inte bo med hen längre, jättestor omställning
Jag tycker inte det är nåt större problem egentligen men min sambo kommer flytta, han flyttade in på premisserna: 50/50. Risken att mitt förhållande tar slut alltså.
Men visst, i hjärtat känns det ändå rätt att hen bestämmer.
Hen är less på att leva i kappsäck och trivs bäst hos mig, det är anledningen.
Men vilka påhopp man får?
Jag menar: pappan får inte bo med hen längre, jättestor omställning
Jag tycker inte det är nåt större problem egentligen men min sambo kommer flytta, han flyttade in på premisserna: 50/50. Risken att mitt förhållande tar slut alltså.
Men visst, i hjärtat känns det ändå rätt att hen bestämmer.
Hen är less på att leva i kappsäck och trivs bäst hos mig, det är anledningen.
Jag förstår vad du menar. Folk som har sina egna barn hela tiden fattar inte att det är en skillnad att bo heltid eller halvtid med andras barn. Jag har egna på halvtid och sedan har vi gemensamma barn. Jag tror inte min sambo skulle hoppa i taket av glädje om mina bestämde sig för att bo här heltid. Det är nog väldigt många som känner på det viset bara att det inte är politiskt korrekt att ge uttryck för den känslan.
På vilket sätt läggs ditt liv pt sidan för att ett nästan vuxet barn bor i ditt hem oftare än varannan vecka? Hen är väl stor nog att fixa mat/tvätt/transport och annat så gott som på egen hand och behöver ju knappast passning.
Men vilka påhopp man får?
Jag menar: pappan får inte bo med hen längre, jättestor omställning
Jag tycker inte det är nåt större problem egentligen men min sambo kommer flytta, han flyttade in på premisserna: 50/50. Risken att mitt förhållande tar slut alltså.
Men visst, i hjärtat känns det ändå rätt att hen bestämmer.
Hen är less på att leva i kappsäck och trivs bäst hos mig, det är anledningen.
En 17-åring sköter väl sig själv, samt kommer och går? Samt lär snart flytta hemifrån ändå.
Varför vill hon inte bo hos pappan längre? Kan tänka mig att hon vill slippa ?hattandet? fram och tillbaka, men hoppas att hon träffar sin pappa ibland ändå.
Som sagt, de flesta äldre tonåringar lever väl sina egna liv. Varför tycker din sambo att hon är i vägen? Konstigt villkor att ställa. Men flyttar han kan du ju inte göra mycket åt det. Ens barn går först när det gäller sånt här. Många föräldrar har barnen på heltid. Inget konstigt med det, och hon är inte ens ett barn längre.
Nej, barn ska inte få bestämma allt, men här handlar det om boende, inte att få allt serverat. Att ens se det som att man måste lägga sitt liv åt sidan för att man har sitt nästan vuxna barn boende hos sig på heltid, är lite märkligt, tycker du inte? Det är väl det många i tråden reagerar på.
Vad ska du säga till dottern?
Om du bor här på heltid kommer det att kännas som om mitt liv läggs åt sidan. XX kommer att sluta tycka om mig och dra, för han står inte ut med att se dig så ofta. Han tycker bara om mig om du inte är här. Jag vill inte heller ha dig här så ofta.