Min son ska få halvsyskon och jag är jätteledsen

Kanske missat det, men hur gammal är sonen?

Förstår om det känns surt att lämnat någon som inte ville leva familjeliv och som nu 1,5 år senar ska just leva lyckligt familjeliv.
Dock undrar jag med tanke på det du skriver hur länge denna lyckligafamiljenbubblan kommer att hålla.
Har svårt att se hur någon ansvarslös skulle kunna mogna och bli perfekta pappan på den korta tiden. Tror det kommer bli ganska turbulent tyvärr.
Kan även bli svartsjuka från din sons sida då pappa aldrig funnits där för honom och så skaffar han ett nytt barn..

Lämnade själv en arbetsnarkoman som lät mig sköta familjen AB  och nu är det resor och bjudningar var och varannan vecka så som jag hade velat ha det, men är övertygad om att det är hans nya som styr för har svårt att tro att han efter 25år helt plötsligt skulle ändra sig. 

Mina barn var 12 och 15 vid skilsmässan och de har inte låtit sig köpas av pappan utan de vet att jag alltid funnits och alltid kommer att finnas där för dem. Jag tar mig tid och lyssnar vilket även söner uppskattar.
Visst är det surt att pappa har mer att erbjuda i form av familjeliv då jag är ensamstående, men jag vet att mina kramar och samtal med sönerna vinner i långa loppet mot en märkeströja eller en dyr weekenresa.
O

Tack för fina svar, vill bara understryka att det här inte handlar om bitterhet utan jobbiga känslor som behöver bearbetas. Alla som gått igenom smärtsamma separationer och upplevt livets orättvisor så som jag tex gör nu vet att man inte kan stänga av. Då blir man bitter om något. Känslor måsta men ta sig igenom
för att sen bli fri. 

Som du själv skriver så tar känslor tid och det finns många känslor här som är all over the place. Fullt förståeligt. Du är besviken av många anledningar. 

Nu lite praktiska svar - Nej du behöver inte vara barnvakt i framtiden och det är garanterat inte något dom vill heller. Den biten kan du släppa.  Du som vuxen behöver inte heller ha någon relation till detta barn. Det är ert gemensamma barn som kommer bilda en relation till sitt halvsyskon men det kommer ju ta tid givetvis då man inte connectar med en bebis mer än att man tycker det är gulligt. Och om några år kanske du också mår bättre och kan se nyanserat på den kontakten.

Om du är orolig för att ert barn kommer vilja vara hos pappa så ja det är alltid med separerade föräldrar. Ibland vill man vara mer hos den ena och nåt år senare byter man förälder. Detta hade inträffat även om ni varit sams. 

Jag fattar att du mår skit men att straffa ert barn pga pappans misstag kommer göra dig till den sämre föräldern och ditt barn kommer avsky dig. 

Hej TS,
Jag har inte erfarenhet av något liknande men förstår ändå att det kan vara väldigt tufft det du känner just nu. 

Det du beskriver är en fantasibild, villa, familj, katt etc men det var aldrig er verklighet, så såg inte relationen ut för er annars hade det inte tagit slut. Du beskriver inte en bra partner eller familj. Steg ett är ju att verkligen öppna ögonen för hur du hade det i vardagen när ni var tillsammans. 
Föreställ dig nu istället en egen drömbild av hur du vill leva som skulle göra dig lycklig. När du väl lever så, kommer det inte spela någon roll vad exet gör och en dag kanske du kommer kunna glädjas åt honom. 

Jag förstår absolut att man kan bli besviken, arg, ledsen, känna sig lurad över detta, men att dränka sig i dessa känslor kommer bara göra dig bitter och gå ut över ditt barn i förlängningen. Fokusera på att hitta vad som kan göra dig lycklig och försök att uppnå det istället. 

Finns det något du drömt om att göra/förändra? Har du ekonomin att köpa eget hus? 

Att de ens skulle tänka tanken att använda dig som barnvakt tror jag inte på (men finns ju folk till allt), det behöver du inte tänka på idag. 

Du är redan medveten om att det här är något du själv behöver hantera, vilket är jättebra. Du skriver att du blivit illa behandlad osv, så det är klart att sådant påverkar hur man ser på sitt ex. Du har också haft mest hand om ert barn vilket väl säger att pappan möjligen inte är den bäste pappan, alltid. 

Att ditt ex väljer att skaffa barn med sin nya partner däremot, är inte så sunt att du blir ledsen över (även om det går att förstå varför du känner så). Du känner dig berövad på det familjeliv du hade tänkt dig. Nu blev det inte så, men det måste du förstås försöka bara acceptera. Det kan komma en dag då även du möter ny partner och blir kär och då är det något som ditt ex inte ska bry sig om.

Det där med halvsyskon behöver du givetvis inte alls vara inblandad i. Det finns ingen som kan kräva att du tex ska vara barnvakt, som du skrev om. 

Viktigt dock att ditt barn har lov att vara glad över sitt syskon, att det inte blir så att han inte kan säga något om det hemma hos dig, för att han märker att du blir ledsen av det eller så. 
Det kan säkert vara så att han ibland kommer längta efter sitt syskon och kanske vill vara mer där, men då är det väl ändå något positivt, tänker jag. I en del trådar här kan man läsa om bonusfamiljer som knappt orkar med att det äldre barnet kommer, för att bebisen tar på krafterna, och då blir det ett bekymmer istället, för att det äldre barnet känner sig utanför. 

Ni får helt enkelt ta saker som de kommer. Du behöver kunna ha en kommunikation med pappan om det viktigaste: tider när sonen ska vara vart, ekonomi, hämtning/lämning - det är ungefär det man måste kunna ha kontakt runt. Det kan ske via sms om man inte vill prata med varann. Inget annat samröre behöver du ha med den familjen. 

Du kan möjligen söka samtalskontakt för din egen skull, om du känner att det här inte går att lösa på egen hand. 

Självklart kommer du inte sitta barnvakt åt deras barn. Varför skulle du göra det? 

Du är alltid ditt barns mamma. Ditt barn kommer alltid älska dig så länge ni har en fin relation. Det är inte alls säkert att han vill vara där mer bara för att han får syskon. 

Jag förstår att det gör ont. Nu har du lärt dig att aldrig mer ge för mycket i en relation. 

Tack tack för stöttande svar. Jag hade inte heller tänkt att jag skulle bli barnvakt osv men flera personer har sagt till mig att ?ah barn förenar och du kanske kommer att bli barnvakt?. 

Jag har ingen intention att stänka mig i dessa känslor av sorg och orättvisa men det är fasiken tufft detta. har jättedålig ekonomi pga separationen och är väldigt begränsad på det sättet. dessutom är jag över 40 så inga fler barn blir det. 

visst kan det finnas annat i livet jag gillar men förlusten av en familj är en enorm förlust. 

skönt att läsa att saker och ting inte nödvändigtvis kommer att ändras så dramatiskt. Vi har många andra barn i vårt liv jag och min son och han har det långt ifrån tråkigt här hemma. Bland annat en granne som bor dörr i dörr och som han leker med dagligen. 

Jag är övertygad om att din sambos ex har haft dagar hon varit ledsen och rädd. Om det inte var så att hon lämnade eller att det gått lång tid innan ni träffades och fick ny familj. 

mitt liv har handlat nästan uteslutande om att lägga mina känslor åt sidan i många år och om jag inte ens kan få beskriva den här utan att få en örfil som den du delade ut så känns det rätt hopplöst. Mitt råd till dig är att visa empati mes människor och kanske speciellt kvinnor som har det tuffare än dig själv. egoist är det sista jag är. men jag jobbar faktiskt på att bli lite mer egoistisk på ett hälsosamt vis. 

Inte den mista tanke på att straffa mitt barn eller låta detta gå ut över honom, det är därför jag vänder mig till vuxna människor som förstår den här känslan av sorg och orättvisa. För att kunna få stöd och råd och på så vis fortsätta vara den bra mamma jag ändå tyckorvar jag är 😌

Lite väl mycket oro för saker som man inte har en aning om. 

Ta hand om din son du. Det räcker så. 

Låter urtufft..

och den bittra sanningen, som jag märkt när det gäller många män, är att de kan leva länge i relationer de själva inte ser sig själva långsiktigt i. Så de bromsar ytterligare förändringar såsom giftemål, barn och hus istället
för att lämna relationen. De investerar inte för de vet att de på sikt inte kommer hålla. Sen träffar de kvinnan i livet och då händer allt det där megafort och exet står helt förbryllad. Hänt flera i min bekantskapskrets.

Men tänk såhär:
var stolt över digsjälv. Du kämpade verkligen för relationen och att ert barn skulle få växa upp med er båda. Du gjorde vad du kunde och det kan ingen ta ifrån dig. Uppbrottet var aldrig ditt fel.

pappan visar 20-25% intresse i sitt barn. Detta märker barnet. Självklart kommer du fortsättningsvis ha en närmre relation till ert barn och det kommer barnet behöva! Visst kommer det bli kul med ett syskon, MEN det nya syskonet kommer kräva uppmärksamhet och tid av föräldrarna. Ert barn kommer ha lyxen att få all uppmärksamhet när han är hos dig och ni kommer kunna hitta på roliga saker som nu kommer stå tillbaka i den andra familjen pga av syskonet.

Sen ska du absolut inte vara barnvakt åt det nya barnet. Varför skulle du ställa upp på det?? Det är bara vänligt och bestämt säga nej :-det är ert barn- ni är barnets föräldrar och ni får lösa det sinsemellan- jag ansvar
ar för mitt barn-:. och om exet skulle sura så kan du ju hinta att om han hade behandlat dig värdigare och med respekt så kanske er relation sett annorlunda ut men i detta skede så är han den sista du tänker lägga ner mer kraft och energi på.

våga värna om dig själv, var din egen bästa vän och låt inte andra trampa på dig.

Verkligen klockren beskrivning där i början av ditt inlägg! Så himla sant. Och det förklarar också varför den här "modellen" är så pass vanlig och varför de faktiskt kan gå vidare så snabbt och bygga upp allt på nolltid medan man själv knappt hinner ta in vad som händer. 

Tack för dina fina råd. Det är svårt ibland att hålla tilltron till mig själv uppe, men jag tror att med tiden kommer jag att må bra. 

Mej djäklar alltså vilken tuff läxa jag har lärt mig, att jag inte ska gå utanför mina egna gränser på det där sättet någonsin igen. Jag hade nog i och för sig aldrig kämpat så om det inte vore för vårt barn som senast för någon timme sen stod här i hallen och grät och sa att han inte vill åka fram och tillbaka så här. 

TS, jag förstår verkligen dina känslor! Man vill ju ge sitt barn det bästa, en familj med en mamma och en pappa som gör allt för att barnet ska ha det så bra som möjligt. Men riktigt så jobbar inte ditt ex. Han kör sitt eget race. Han satte sig i en situation med dig och ert gemensamma barn och det var en situation som blev honom övermäktig. Han är helt enkelt ingen "familjeman" och det finns nog många med autism och ADHD som kan känna igen sig i att egentligen inte orka med att ha en egen familj, iallafall inte på heltid.

Ditt ex har ju uppenbarligen inte bara autism och ADHD, han har dessutom dålig självinsikt. Och den usla självinsikten kan ju göra att saker och ting går riktigt snett (så som det blev i er relation). Man sätter inte fler barn till världen om man efter första barnet märker att man har svårt för att klara av detta med barn och att leva familjeliv. Man gör det bara inte! Men detta är alltså något som ditt ex har svårt för att förstå.

Om du har sonen 75-80% av tiden så ska ditt ex betala underhåll till dig. Om han inte har förmåga att betala underhåll till dig så får detta utredas av Försäkringskassan. Om även Försäkringskassan kommer fram till att ditt ex saknar ekonomi för att betala underhåll till dig, så kan Försäkringskassan gå in och betala hans del av underhållet till dig. Det som då händer för ditt ex del är att han får en skuld till Försäkringskassan. Denna skuld växer alltså för varje månad som han inte har förmåga att betala underhåll ur egen ficka. Sätter man ett barn till världen så har man ett försörjningsansvar. Hade ditt ex förstått detta på djupet från första början, så hade han nog dragit sig för att skaffa fler barn. Men men.. gjort är gjort och ditt barn kommer nu att få ett halvsyskon. Det här barnet som kommer att födas är helt oskyldigt och har inte gjort någon något ont.

Kontenta: Ditt ex nya familjeliv kommer med allra största sannolikhet också att gå åt pipsvängen, precis som hans familjeliv med dig gjorde. Räkna med att det kanske tar ca 3 år. Sen kommer han då alltså att vara separerad och ha barn med två olika kvinnor. Det är mycket troligt att hans nya kvinna också kommer att känna dessa tunga känslor som du har nu, sorgen över att bli sviken och sorgen över att han är så egoistisk.

Kanske kommer han i framtiden att träffa en tredje kvinna och få barn med henne. Men här kommer detta med ekonomin in. Om han får förståelse för detta med att man har ett försörjningsansvar för de barn man sätter till världen, så minskar risken för att han i framtiden skaffar fler barn. Den dagen hans nya förhållande går i stöpet så kanske du och mamman till hans barn nr 2 kan ha en bra relation. Det beror såklart i sin tur på hur det har sett ut mellan er under resans gång. Så var alltid normalt trevlig mot henne och säg hur söt/gullig hennes bebis är (om det faller sig så att du ser barnet nån gång). Visa inte dessa tunga känslor av svek du bär på inför ditt ex eller ditt barn. Som sagt, det kommer med allra största sannolikhet att komma en dag då du inte kommer att vara den enda som har barn med honom och som bär på dessa tunga känslor.

Se till att ditt ex betalar underhåll till dig, ring Försäkringskassan. Om det skulle bli så att ditt barn vill vara mer hos pappan i framtiden, så visst, jag förstår att det skulle kännas surt rent känslomässigt. Men försök ändå att sätta dina egna känslor åt sidan vad gäller det. Om ditt barn skulle vara tex halvtid hos sin pappa i framtiden så skulle det garanterat innebära en hel del merjobb för ditt ex's nya kvinna. I kombination med att hon då själv är mamma åt en bebis/toddler så kommer det inte att dröja länge innan hon tappar tålamodet med sin partner och börjar ställa krav på honom. Som du ju vet så svarar inte ditt ex så bra på krav. Ju mer ditt barn är hos sin pappa desto mer kommer händelseförloppet mellan ditt ex och hans nya kvinna att skyndas på.

Självklart måste du dock ingripa om ditt barn missköts på något sätt vid vistelse hos sin pappa.

Ursäkta att det blev så långt.
Kram från en som har erfarenhet av autism och ADHD i relationer.

..tillägger... mitt råd är alltså uthållighet :) 
kram vännen

Tack, det märks verkligen att du har erfarenhet av relationer med autism/adhd. 

Min sons pappa har faktist den senaste veckan varit helt fruktansvärd mot mig, det är som att han verkar vara i nån slags livskris nästan och hatet mot mig har fått en nytändning. Det finns många delar av vår historia som jag inte berättat om här naturligtvis, men i korta ordalag handlar väldigt mycket om att allting är mitt fel, trots att jag höll på att vända ut och in på mig själv för att få saker och ting att funka. Jag är så otroligt TRÖTT på att få höra detta. 

Jag känner också som du skriver, att hur i hela friden ska det här bli? Han verkar inte alls stabil. Han har helt enkelt inte koll på läget och jag kan inte för mitt liv förstå varför han vill ha ett barn till. Hans nya verkar dock ungefär lika knepig som honom, skulle gissa att det finns en diagnos där också, så de kör väl på av bara farten.