Vem bor frivilligt på sk utredningshem?

Hämtat barnen från klassrum alltså....

Ja, inte mycket mening med sekretess om man berättar det för personalgruppen på möte.

Då frågan kom direkt efter återkomst då hämtandet sker inför öppen ridå vet jag inte om man kan säga att det är barnen som pratat. Det där har ju personalen klarat av så bra själva.

Varför skulle inte föräldrar få ta del av förundersökningsprotokoll på en utredning som rör ens eget barn som dessutom är nedlagd? Vad skulle skadan vara menar du? Sekretess? Utredningsteknisk?

Menar du att socialen inte får omhänderta barn utan dom? Jag tycker det låter grymt bakvänt att låta barnet bo kvar om man är så orolig för våld. Tror man å andra sidan inte att uppgiften har substans så borde man inte polisanmäla heller. Speciellt borde man inte låta det gå flera veckor. 

Det finns olika grader av sekretess, stark och svag. Om det är nödvändig information så är det inte sekretessbrott mellan kollegor.

För det första har vi generell sekretess gällande brottsutredningar, vittnesförhör mm. Det räcker som grund. Utöver det kan barnet komma till skada om föräldrarna får veta vad som har sagts, ytterligare en anledning mao. Barnet kan utsättas på alla möjliga sätt, även om föräldrarna är helt oskyldiga så kan det bli jobbiga frågor i hemmet osv. Ett barn ska kunna känna sig trygg i att säga sanningen utan att föräldrarna får veta. Det är också en anledning.

Jag menar att förvaltningsrätten måste ge sitt tillstånd, ja. Det är en form av "dom", om man vill kalla det så. Med bara misstankar om våld kan man inte göra så mycket, då kan det vara så att barnet bor kvar. Det är inte heller soc fel om en polisutredning tar tid och deras egna ska ju också göras i en viss prioriteringsordning och med begränsat med personal osv. De tar det väl i den takt de hinner. Om man har stark oro så tas ju ett sådant fall före ett med mildare misstankar. Inte så konstigt.

I det här fallet tog det tid mellan inkommen orosanmälan till dess att socialen kontaktade polis och ordnade med förhör. Det gick flera veckor. Det skedde även ett utvecklingssamtal mellan förälder och lärare under perioden då det givetvis inte yppades ett ord om denna uppkomna oro...
Hur man än vrider och vänder på det känns det som målet var att sätta dit vårdnadshavare. Inte att skydda barnet. Då hade man inte agerat på det viset.

Ja, det kan det göra. De ansåg väl inte att barnet var i akut behov av omhändertagande, t ex med fara för livet. Och skolan behöver inte informera om att en orosanmälan upprättats. Det kan snarare förstöra utredningen.

Nej ts, hur man än vänder och vrider på det så saknar du insikt kring varför orosanmälningen hanterades på det sätt som skedde och verkar ha svårt att ta till dig förklaringar.

Jag förstår att det blir ologiskt för dig. Du sitter på ett annat perspektiv. Det är faktiskt inte ovanligt att föräldrar hamnar där och har liknande funderingar.
Detta glapp har skola och socialtjänst faktiskt lite att jobba på.
På mina skolor har vi vid flera tillfällen tagit detta med orosanmälan och anmälningsplikten vid föräldramöten och bjudit in socialtjänsten som informerat och svarat på frågor. Det har ofta blivit väldigt bra samtal och självklart inte lika laddat som vid en faktisk orosanmälan. 

Läraren gjorde dock helt rätt, när det gäller misstanke om våld så ska hen inte berätta för vårdnadshavare utan lämna vidare sin oro.
Det handlar t.ex om säkerhet och risk för påverkan. 
Jag förstår att det känns märkligt för dig att sitta på ett utvecklingssamtal, ett vanligt forum att samtala om saker som rör barnet utan att detta tas upp.

Så fort oron kommer till socialtjänsten görs en skyddsbedömning. När det gäller våld öppnas dock alltid en utredning. Den första skyddsbedömningen påverkar såklart resterande steg och takt i utredningen. Under utredningens gång görs nya bedömningar

Gällande LVU så kan nämnden (inte en enskild handläggare) vid akuta situationer fatta beslut om omedelbart omhändertagande men detta måste sedan så fort som möjligt förankras i domstol. 
I övrigt så tas beslut om LVU i just domstol men det är socialtjänstens utredning som måste visa att alla rekvisit är uppfyllda, dvs att tvånget är nödvändigt. 

Även om polis och socialtjänst samarbetar så är det 2 separata utredningar med separata syften.
Och utfallet kan se helt olika ut.
Polisutredningen handlar om brott (dvs om något som har hänt) och socialtjänstutredningen handlar om att upptäcka behov av skydd och stöd i ett mer framåtsyftande perspektiv. Den utredningen ser inte på en enskild händelse utan på barnets hela situation. 

Ett brott kan ju ha begåtts men risken att något händer igen är låg. T.ex den vuxne har flyttat eller har redan sökt om adekvat hjälp.

Men utredningarna kan ju även visa ett brott har inte begåtts eller kan inte styrkas men det finns ändå behov av stöd, t.ex få hjälp med att hantera konflikter, sin egna ilska, hjälp med att sätta sunda gränser.

Du återkommer hela tiden till känslan av att det inte handlar om att skydda barnet utan om att sätta dit föräldrarna. Men kan det bero på att du faktiskt inte har hela bilden, att du inte är med (och ska inte vara med) i de skyddsbedömningar som faktiskt görs hela tiden i en utredning? 
Att bli pratad om utan att få all information är jätteobehagligt, helst när det handlar om något så viktigt som ens barn och dessutom när den som utreder har makt. Socialtjänsten har absolut ett stort ansvar i hur deras kommunikation med föräldrarna går till men samtidigt kan de inte säga hur mycket som helst.

Socialtjänsten måste ju hela tiden balansera mellan kunskapen om att de flesta föräldrar har en god och tillräcklig omsorgsförmåga samtidigt som att det faktiskt finns de som inte har det, där det behövs stöd för barn och föräldrar.
När det kommer in en ny orosanmälan vet ju handläggarna i princip ingenting mer än det som står i anmälan. Och det kan ju faktiskt vara så att i denna situation finns ett barn som faktiskt far illa. För de barnen som faktiskt har det så måste socialtjänsten hela tiden ha den tanken och risken med i sitt arbete.
Och det är i detta som jag tror din känsla att vara anklagad och att de är ute efter föräldrarna kanske kommer.

Ja, det blir ju ologiskt då jag sitter på barnets och familjens perspektiv.

Det blir ologiskt då socialen låter det gå flera veckor innan de agerar om de känner oro för att barnet far illa.

Det är också ologiskt för hur man kan ta upp ett sådant ärende på APT i skolsn och berätta för hela personalgruppen.

Slutligen är det också ologiskt hur socialtjänst och polis agerar inför öppen ridå på skolan och hur därmed hela klassen får kännedom om fallet.

Jag upplever att sekretessen helt har förbegåtts. 

Att vi heller inte kan få ut det bandade inspelade förhöret med hänsyn till sekretess upplever jag också som märkligt. Sekretessen stod ju inte högt i kurs beträffande händelserna här ovan. Varför är den viktig sen? Både polisen och socialens utredningar är ju nedlagda utan åtgärd. Så vari skulle skadan kunna bestå i? Argumentet om barnpåverkan faller ju. Som vårdnadshavare hade det varit mycket intressant att veta hur ens barn upplever något som socialen uppfattar som våld. Exempelvis nyanser som att "säga åt", som att "göra illa". Men nej. Det är hemligt. Däremot var det inte hemligt för en hel delegation av andra främmande människor som inte är vårdnadshavare. 

Det är mycket möjligt att det jag beskrivit ovan är den gängse rutinen och processen. Det betyder emellertid inte att jag är okunnig bara för att jag är kritisk.

Att allt det här har påverkat både barnet och familjen negativt är helt klart. 

Barnet kunde exempelvis inte gå kvar i skolan längre. Att detta är för barnets bästa ställer jag mig mycket frågande kring.

Och som jag skrev så förstår jag till viss del att det blir ologiskt för dig. Men bara för att det är ologiskt ur ditt perspektiv betyder ju inte att det är ologiskt ur ett helhetsperspektiv.
Och det är här jag önskar att du skulle vara ödmjuk inför att du faktiskt saknar en del kunskap och pusselbitar för att se och förstå hela bilden. 

Sen tycker jag absolut att man får vara kritisk. Jag vet ju inte detaljerna bakom varför man valde att dra det på ett APT och varför de kom med fullt pådrag och hämtade ditt barn. Men det är inte min erfarenhet att det går till så.

Men felbedömningar och felaktigheter begås ju dessvärre inom alla branscher. Som ett exempel, för en tid sedan läste jag av en slump i mina journaler att min läkare tolkade ett testresultat som möjlig cancer och detta kommunicerades inte utan lämnades därhän. Flera månader hade passerat. Nu var det tack och lov inte cancer men tänk om! 
Jag förstår ju att det inte är så det ska gå till eller att läkaren gjorde det för att jävlas. Det missades förmodligen på grund av hög arbetsbelastning men likväl kunde det fått ödesdigra konsekvenser för mig och orsakade onödig oro i väntan på besked. Jag har rätt att vara kritisk även om jag förstår att det kan hända.

Jag har faktiskt också råkat ut för orosanmälan en gång. När jag kom till förskolan väntade socialtjänsten där då mitt barn sagt saker som kunde tolkats som att hen kvällen innan bevittnat ett allvarligt brott mot mig. Socialtjänsten hade åkt ut redo att placera bägge mina barn och även mig på grund av detta. De hade dock lugnat sig efter samtal med barnet och när de snabbt kunde konstatera att jag saknade de skador jag borde ha haft om det hade varit sant.
MEN det visste ju varken förskolepersonalen som tog emot informationen eller socialsekreterarna när de åkte ut. De behövde agera som om det var sant. Efter samtal med  barnet och mig kunde en ny skyddsbedömning göras, som ju ändrade nästa steg. Det var inte längre aktuellt med någon placering.
Eftersom det handlade om våld så öppnades det en utredning och nä det var ju såklart inte så kul.
Särskilt inte för min man, som ju var den som isåfall skulle varit den som begått våldsbrottet.
Men jag och faktiskt även han förstår verkligen varför. För hade det varit sant, vilket det tyvärr är i vissa fall, hade det ju varit riktigt riktigt allvarligt.

Du har en hel del tankar kring hur du tycker att de borde ha agerat "om de nu var så oroliga".
För det första så var det ju skolans oro som föranledde anmälan. Socialtjänstens jobb är ju att utreda anmälan och måste i alla fall utgå från att det finns fog för oron. Men som jag skrev så görs det bedömningar löpande under utredningens gång och dessa påverkar hur man agerar.
Precis som det hände i den orosanmälan som rörde min familj. Från superhög oro till lägre oro.
Ibland sker det åt andra hållet, från låg oro till jättehög oro under utredningens gång.
Men oavsett så måste det ju utredas.

Du skriver kring rätten att få ut bandade inspelningar och jag vet inte om du menar förhör hos polisen eller barnsamtal hos socialtjänsten.
Men eftersom du nämner att det hade varit intressant att få veta vad socialtjänsten uppfattar i samtalet antar jag att du menar barnsamtalet.
Jag länkar dig därför svar från "Soctanterna på nätet" som svarar på en liknande fråga.
161.52.15.155/fraga/4948

Jag förstår att detta har påverkat er. Det gör det. Men jag brukar tänka att de barn som lever i våld, missbruk och annan omsorgsbrist påverkas mer. Att detta är för dem.
Ditt barn har dig och kanske ytterligare en till förälder som kan återskapa tryggheten för hen.
De som lever i omsorgsbrist har inte det.

Ologiskt ur ett helhetsperspektiv får du gärna utveckla. Givetvis förstår jag att det finns barn som far illa och det behöver ingripas. Vissa fakta fanns ju ändå på bordet i vårt ärende,

Tycker man skulle kunna likna det med om någon ringer brandkåren för att ett hus står i brand. De skickar inga brandbilar på 2 veckor. När de väl gör det 2 veckor senare blir det ett himla pådrag med utrymning, brandmän upp på taket, kanske förhör med folk i byggnaden osv. Huset brinner inte och personerna i byggnaden ställer sig frågande kring hela pådraget. När de sedan fick höra att larmet inkom för två veckor sedan från tredje part ter det sig hela än mer ologiskt. Men det är möjligt att du har rätt. Att det ur ett "helhetsperspektiv" var rätt beslut, även om jag har väldigt svårt att se eller förstå det...
Hoppas du förstår liknelsen. 

I vår familj har det inte landat speciellt väl. Inte för barnet som blivit betydligt mer sluten både i umgänget till oss, liksom med kamrater. Men även den utpekade mådde och mår fortfarande dåligt. Så nej - Socialtjänsten står inte så högt i kurs hos oss. Det ska jag villigt erkänna. 

Det känns verkligen som att de river ned mer än vad de bygger upp. När de sedan anser sig färdiga (nedlagd utredning) flyr de fältet och tar inget som helst ansvar för att ordna upp situationen, i den mån det i överhuvudtaget är möjligt. Exempelvis genom att erbjuda samtalsstöd. Gå ut med information till skolan och andra elever som på grund av bristande sekretess och finess förstått att något allvarligt har skett.  Jag tror de är så förblindade av sitt uppdrag och sitt mål att de inte ser vilka konsekvenserna blir i övrigt. Det stör mig enormt.  Jag får känslan av att det handlar om prestige. 

Vad gäller att få ut förhöret tänker jag på polisförhöret. Det ska tydligen ha hållits ett bandat sådant. Men nej - det råder sekretess och ska tydligen vara så. Men som sagt - jag har väldigt svårt att förstå varför. Hade vi fått ta del av det hade vi kanske lättare kunnat förstå och gå vidare. Nu blir det ju väldigt svårt att bemöta. Sedan borde man få ta del av handlingar och uppgifter som berör ens eget barn. Vi är ju inte fråntagna vårdnaden och både polisen och socialens utredningar är nedlagda utan åtgärd. Vad finns det då för anledning att hålla saker hemligt? Vad skulle kunna ara skadligt att vi fick reda på?

Vad jag menar med helhetsperspektivet är att du som förälder enbart ser vissa av händelserna, inte alla och inte resonemangen bakom. Det blir då svårt att förstå helt då.

Jag förstår vad du vill åstadkomma med liknelsen men jag tycker nog inte att det går att jämföra. 
Brand är något som alltid är akut.
Våld och omsorgsbrist är ibland det men inte alltid.

Oftast inte faktiskt...Det skadliga behöver inte handla om enskilda händelser utan om något som genomsyrar vardagen. Att en förälder skriker någon gång kanske inte gör så stor skada men blir barnet skriket på varje dag så kan det få stor påverkan. 
Om anmälan t.ex handlar om att barnet berättat att en förälder höll hårdhänt och skakade hen när föräldern blivit arg vid ett tillfälle så är det ju såklart allvarligt och behöver utredas. Föräldern kanske behöver hjälp med sin känsloreglering så att det inte händer igen.
Men om det framkommer att händelsen hände för ett halvår sedan och inte verkar ha hänt efter detta så kanske det inte är lika akut. Men behöver ändå utredas.
Om dock det tillkommer ny information att barnet berättat att nu har det hänt igen igår och ännu mer hårdhänt eller har oförklarliga blåmärken eller plötsligt har hög frånvaro, ja då ökar ju oron såklart...
Socialtjänsten vet ju fortfarande inte utan lägger ett ständigt pussel och gör bedömningar utifrån detta. Och hamnar ofta i jättesvåra avvägningar.

Socialtjänsten och polisen styrs av sitt uppdrag precis som andra myndigheter.
Exempelvis Försäkringskassan gör bedömning om arbetsförmågan och lämnar den enskilde att lösa ekonomi och sysselsättning vid avslag på sjukpenningen. Det kan kännas gräsligt men de har inte uppdraget att lösa resten.
Den delen av socialtjänsten som ni har haft kontakt med har uppdrag att utreda utifrån anmälningar och ansökningar. När utredningen är klar och om behovet av deras specifika insatser inte behövs eller inte kan styrkas så måste de dra sig tillbaka. Självklart ska de dock gå igenom utredningen med er och ta emot frågor och klagomål.
De har dock inte uppdraget (och får inte) gå ut med information om hur utfallet av utredningen blev. 
De har inte heller uppdraget att erbjuda samtalskontakt, utan det har andra instanser.

Det är ju helt omöjligt för mig att spekulera i varför skola, polis och socialtjänst agerade som de gjorde i just ert fall och om det var motiverat eller ej. Men det är jättetragiskt att det har fått sådana efterverkningar för er.
Jag menar det.

Men mitt råd är att försöka hitta något sätt att släppa det som har hänt och försöka hjälpa barnet att komma vidare.
Oro, ilska och hat är känslor som drabbar er, inte dem. Man brukar säga att "hålla fast vid ilska är som att dricka gift och förvänta sig att den andre ska dö" och det ligger mycket i det.
Även om det orsakades av någon annans agerande och det kan kännas orättvist, så är det ändå ni som måste hitta en väg ur det.

Jag kommer att dra mig ur denna tråden, känns som att vi kanske inte kommer mycket längre.
Vi ser på det med olika slags ögon och med olika slags bakgrund.

Jag önskar i alla fall dig och din familj lycka till.

Jag tror inte heller att vi kommer så mycket längre. Jag tycker du resonerar vettigt, sunt och balanserat.  Sen har du helt rätt i att de enda som mår dåligt av detta är vi. Ingen annan. Det som stör mig är ändå att de säger sig vilja skydda barnen, men i många fall, däribland vårt har det blivit precis tvärtom. 

Att driva det här inför öppen ridå förstår jag verkligen inte syftet med. Sen tycker de förstås inte att de gjort något fel. Å andra sidan borde de fatta vad som händer om polisen knackar på klassrumsdörren och tar med sig både elev och lärare. De borde fatta att de andra eleverna ser vad som sker och ställer frågor kring det. Löjligt att höra de säga att de inte kan ta ansvar för att det snackas.  Fast det är förstås inte deras problem. De tar inget ansvar för helheten. Jag tycker det är en jättebrist. Är nu syftet verkligen att hjälpa och bistå med tjänst borde de fundera över metod. Mesta möjliga nytta med minsta möjliga skada. Man släcker inte en brand i ett bostadsområde genom att släppa en atombomb och sen säga att man inte är ansvarig för strålningen, utan att det är Strålskyddsmyndigheten. Man gör bara inte så. 

Skulle vi råka ut för något liknande igen vet jag inte hur jag skulle reagera faktiskt. Tror ingen av oss är det minsta intresserad av att prata faktiskt. Inte för att vi har något att dölja. Bara det att förtroendet är under isen.