Adhd-diagnos som vuxen?

"Jag står själv i kö till ADHD utredning så där kommer dina fördomar på skam. Det är inte rimligt att de med stora problem ska få köa nästan två år för att folk är lite nyfikna. Behöver man ingen hjälp från vården eller andra insatser kan man bestämma själv att man har ADHD och nöja sig med det eller betala för utredningen själv. Det finns ingen anledning till att belasta en redan överbelastad vård."

Nej faktiskt inte, snarare tragiskt att du som möjligtvis har adhd tycker så.

Vilken tur att din åsikt i detta inte är en regel.

De flesta remisser om ADHD utredning som kommer in via VC avslås så vården håller med mig. 

Tycker du att det är tragiskt att de med störst behov går först rent generellt eller bara när de gäller ADHD utredningar? På akuten t.ex ska man satsa på att tvätta skrapsår istället för akuta blindtarmsoperationer? 

Skriv en egenremiss eller vänd dig till din närhälsa. Kanske kan du ta upp med ditt barns utredare att du nu börjat fundera på om du också har samma diagnos, de kanske kan vägleda dig framåt. Jag tror inte att det är ovanligt alls att själv börja fundera på om man själv har en diagnos när någon i familjen gått utredning och fått diagnos.

Jag tycker att du beskriver så ödmjukt att du förstår att folk köar länge och att du inte har stora vardagliga problem, eftersom du lärt dig strategier för att hantera dina svårigheter. Men du har lika stor rätt som alla andra att söka hjäkp. Jag ser att några i tråden reagerar och menar att det inte låter nödvändigt... Min vardag går knappt runt och jag känner mig gravt handikappad p.g.a. mina problem, så visst sticker det i ögonen att veta att jag köar i flera år och sedan i motvind för att få hjälp, samtidigt som personer som i mina ögon verkar ha små bekymmer hamnar i samma kö eller till och med före mig, men med det sagt så är det inte upp till mig eller andra att tycka och tänka vem som ska få dela den platsen med mig - de som gör utredningen bedömer och kan till och med neka folk. Det jag vill komma fram till är att även om det är ett känsligt ämne eftersom den här delen av vården är så hårt pressad så har du precis lika stor rättighet som alla andra att få svar på varför du fungerar som du gör. 

Dessutom vill jag säga att du är stark som hittat vägar och sätt att fixa dina svårigheter, oavsett om de beror på en diagnos eller inte. Kanske kan bara något så enkelt som en samtalskontakt via vårdcentralen vara något för dig, att bara få berätta dina bekymmer och tankar. Det är ju en stor omställning att någon i familjen fått en diagnos och det vore mer konstigt om du inte funderade mycket kring det utifrån dig själv.