Orsaken till skilsmässa/separation är inte alltid Otrohet

Kanske skulle jag ha varit tydligare för barnen är vi en familj. Den äldsta förstår ju mera vad det innebär att vi är skilda men de två yngre är väldigt bekväma med att vi är en familj fast på två ställen. När de yngsta ibland kommer och frågar om "kan vi åka till pappa nu" så ringer jag och frågar min man om vi kan komma över en stund, vilket så gott som alltid går bra. Ibland vill de stanna hos pappa över natten och det går också alltid bra. 
Det är vi som får anpassa oss efter dem och hittills har det gått bra 

Ja och det är väl bra att ni kan ha det så. Men jag tvivlar starkt på att ni hade kunna ha det så bra om ni hade skilt er för att din man legat med din bästa kompis i ett par år och bara glömt nämna det, eller hur?

Sant, samt att otrohet inte alltid behöver innebära separation. På FL är de flesta såpass enkelspåriga att otrohet alltid innebär att man sparkar ut den otrogna parten direkt. Oavsett om man varit ett par 3 veckor eller 30 år. Nåt annat är oacceptabelt tydligen

Jag är helt övertygad om en sak och det är att barnen har absolut ingenting med orsaken till en separation att göra. Jag tror inte att det skulle ha sett så annorlunda ut om jag eller min partner varit otrogna. 

För du kan väl ändå inte mena att barnen ska lida för att någon av parterna gör det? 

Japp du är övertygad om saker som du inte har en aning om och helt saknar erfarenhet av och verkar ha väldigt svårt att sätta dig in i andras situation utan utgår helt och hållet ifrån din egen.

Nej att försöka samarbeta med någon man avskyr är absolut inte lika lätt som att samarbeta med någon man tycker om ÄVEN om man gör sitt bästa för barnens skull. Du och ditt ex är inte på något sätt bättre än andra, ni har bara andra förutsättningar för ja hur en relation avslutades spelar väldigt stor roll.

Nej, självklart inte. Konstigt nog så har jag inte råkat ut för otrohet alls, förutom en gång i en lång distans relation. 

Min erfarenhet är snarare att det brukar bli separation för att man inte kan komma överens, inte förstår varandra, inte har samma mål i livet. Eller för att en av partnerna förändras väldigt negativt. 

Förstår inte riktigt vad du är ute efter? Självklart är jag inte insatt i din situation, allt jag kan bidra med är mina erfarenheter av skilsmässor min egen och mina föräldrars.

Att göra det bästa för barnen är självklart för oss.

Att göra de bästa för barnen är självklart för de flesta, det är bara det att det är betydligt lättare när man behöver samarbeta med någon man tycker om än att behöva samarbeta med en skithög.

Det jag är ute efter är att försöka dig att förstå att alla inte har det så lätt som du och att det inte alltid är så lätt att samarbeta kring barnen som skilda som du verka tro. Det beror helt och hållet på vem du har att göra med.

Har märkt att det verkligen är enkelspårigt här på FL. 
Min utgångspunkt i ämnet Separation/skilsmässor är dels att jag är uppväxt i en sådan familj. 

Jag och min syster mamma & pappa var en familj. När jag var 7 separerade mina föräldrar. När jag var 9 fick jag två syskon till och vid 10 hade jag ytterligare 2, 
har alltså 5 syskon. Mina föräldrar har aldrig diskuterat orsaken till sin separation med oss barn, varken när det hände eller nu senare när vi är vuxna. De har alltid varit överens om allt som rör oss och har alltid funnits där för oss.

Vi har bra relationer med såväl bonus-pappa som bonus-mamma, som vet bättre än att klampa in på våra föräldrars domäner.

Det är kanske därför vår separation fungerat så bra. Vi har erfarenheter själva

Jag tror inte att jag kommer att gå in i något stadigt förhållande på ett bra tag om ens någonsin. Min fd man njuter av sin frihet nu men man vet inte hur framtiden ter sig. Ja kommer inte skaffa flera barn och min man steriliserade sig efter sista barnet. 

Min kära pappa har ett valspråk " Känns det rätt i hjärtat, så är det rätt"

Vi känner båda två att vi gör rätt mot varandra och mot våra barn. 

Märklig tråd med enbart klappar på sin egen axel.

Orsaken till skilsmässan är oväsentlig. Det är många som kan hantera en skilsmässa bra men många som har svårt för det oavsett orsak.

 

Fast jag tycker som sagt att det är du som är enkelspårig och utgår helt och hållet från din egen situation och verkar ha väldigt svårt att sätta dig in i hur det kan vara för folk som inte alls gick isär som vänner.

Nej jag tror absolut inte att det gått så bra för er enbart beror på att du har bra erfarenheter, det gick bra för er för att ni båda agerat moget och hela tiden satt era barns välmående först, vilket man knappast kan säga om någon som trasar sönder sin relation genom att vara otrogen och sen kommer och kräver mognad, för det kan ju knappast kallas för ett moget beteende, konsekvenstänk och bra föräldraskap, eller hur?

Så givetvis kommer det bli betydligt svårare att samarbeta med en sån person av flera anledningar.

1) Personen sätter bevisligen sina egna behov före sina barns så det går inte att utgå ifrån att personen alltid kommer sätta barnen främst det är något som kommer visa sig.

2) Personen går inte att lita på och förtroende är ju grundstenen för alla slags relationer, ink som skilda föräldrar och att samarbeta med någon man inte litar på är givetvis svårare.

3) Det är mycket lättare att samarbeta med folk man gillar än med folk man ogillar. Människor man gillar umgås man med för att man gillar det och ju mer desto bättre medan människor man avskyr försöker man såklart begränsa sitt umgänge med så mycket man kan.

Ja, vi kan ju inte göra annat än utgå från sin egen situation.  Det är ju ganska självklart att en separation inte sker ur tomma intet. Våra orsaker tänker jag inte gå in på här men någon dans på rosor har det verkligen inte varit. Konstigt nog blev det bättre när vi väl bestämt oss. 

Min kära pappa, hade ett långt samtal med oss och påminde oss om att vi faktiskt en gång varit förälskade och att vi älskat varandra. 

Har tänkt mycket på det där och hoppas att vi liksom mina föräldrar kan ha en livslång vänskap. Det hade nog varit omöjligt om vi inte skilt på oss 
'
Det du skriver om otrohet har jag som sagt ingen erfarenhet av men det finns ju andra svek också som sårar och förstör.  

Ja det är som sagt lätt att tycka att man ska kunna vara vänner oavsett vad som hänt när man själv aldrig varit i en sån situation... i teorin är ju allt enkelt... hur svårt kan det vara att bara lägga allt åt sidan, hålla varandra i handen och sjunga akumbaya... men i praktiken är det inte riktigt så enkel. 

För om din man hade bettet sig som ett svin mot dig så tror jag faktiskt att din pappas visdomsord om att ni en gång faktiskt varit förälskade och älskat varandra hade känts ganska tomma för, visst de flesta par har älskat varandra en gång i tiden, men sen satte ju den ena igång och betedde sig som ett sånt enastående svin att man var tvungen att gå isär och då är det ju det som man har att förhålla sig till, vad personen varit en gång i tiden spelar ju ingen större roll, personen är ett svin nu och det är det man behöver förhålla sig till, hantera och anpassa sin relation till.

I grunden är det ganska enkelt, människor som behandlar en illa ska man helst inte ha någon kontakt med öht, men när man har gemensamma barn så är man så illa tvungen att ha en viss kontakt för barnens skull, men den kontakten kommer då av naturliga skäl inte vara vänskaplig utan mer av nödvändighet och betydligt mer begränsad än om man varit vänner.

Ja det märks väldigt tydligt att du saknar erfarenhet av otrohet och därför har jag försökt förklara för dig skillnaderna mellan att skiljas som vänner och att skiljas som ovänner så du kanske får lite bättre förståelse.

Jag håller med om att jag inte har någon erfarenhet av otrohet och det har jag aldrig gett sken av.  
Jag startade tråden just därför. I stort sett alla trådar där man talar om separationer/skilsmässor så tas de över av otrohets diskussioner. 

Min käre far som du hänvisar till har varit präst i många år och därmed  lång erfarenhet av bla. parterapi, medlingar osv. hävdar bestämt att det kanske max är 25% av paren som där otrohet är problemet. Långt vanligare är det att man växer ifrån varandra eller att kärleken tar slut.

Min tråd vänder sig till dem som är i den situationen. Man börjar fundera över sin relation, försöker hitta tillbaka till varandra men det går inte. Tanken på separation skrämmer, det dåliga samvetet inför barnen. Allt det där som inte har någonting med otrohet att göra.

Det gör mig ont att du plågas så av din partners otrohet. Har inga svar där åt dig men allt bleknar med tiden och du gör dig själv en otjänst genom att älta vad som varit. Det är bara genom att se framåt man kommer igenom kriser.

Ta hand om dig

Jag plågas inte det minsta av min partners otrohet, jag lever sen många år tillbaka i en ny och väldigt lycklig relation. Dock förändrar inte det att mitt ex är en väldigt falsk och manipulativ person och det vore väldigt dumt av mig att ignorera det bara för att vi har gemensamma barn. Hon är den hon är och jag behöver anpassa min relation med henne efter det.

Som tur är har det gått över förväntan och vi har lyckats ha ett relativt bra samarbete kring barnen och de lyckades komma över skilsmässan väldigt bra. Men vänner kommer vi aldrig bli igen av den enkla anledningen att jag givetvis för mitt eget bästa inte vill ha nära relationer med falska och manipulativa människor. Det tror jag ingen mår bra av, oavsett om det är främlingar eller ex.

Alla människor är inte snälla, och människor förbli inte alltid desamma livet ut, folk kan förändras, ibland till det bättre men ibland till det sämre och man gör nog bäst i att förhålla sig till det på ett pragmatiskt sätt. Bara för att man haft en nära relation till någon tidigare så betyder inte det att man ska blunda och låtsas som att personen är något den inte är.

Jag är helt övertygad om att ifall flera människor var så rationella som du och ditt ex varit så skulle det inte vara så många otrohetsaffärer. Visst finns det de som tar chanser de får men i de flesta fall handlar det om förhållanden som dött på ett eller annat sätt där åtminstone den otrogna parten saknat något grundläggande och därför är öppen för att hitta det utanför äktenskapet. Vissa ser nog tom en otrohet som en enklare utväg än att ta det jobbiga snacket som du och din man verkar ha gjort. Man kan fråga sig hur många barn som drabbas mycket värre av att föräldrar stannar ?för barnens skull? men sedan inte står ut och skapar en dålig separation genom otrohet. Är också helt övertygad om att en situation som er där barnen inte upplever konflikter mellan föräldrarna och har tillgång till båda föräldrarna är minst lika bra för dem som de flesta kärnfamiljer.

Tycker absolut ni kan kalla er en familj fortfarande. Finns inte bara ett sätt att definiera en familj och i grund och botten är ni en familj om ni känner er som en. Ingen utomstående kan sätta sig till doms över hur ni väljer att er relation ska se ut. Vi lever som tur är inte i under kulturellt eller religiöst förtryck. Sen kanske dynamiken ändras om någon av er träffar en ny, eller så gör den inte det? Finns ingen anledning att ta ut det i förväg.