Orosanmälan från fsk

Och ändå har ni frågat.... Nej, det är för att barnet inte ska känna sig pressat att berätta vad hen har sagt och soc har så klart inte hotat med såna saker du skriver sen. Däremot, oavsett allt annat, så tror jag också barnet skäms för att det blev så stort, bara för att hen inte riktigt kan språket. Det måste vara jättejobbigt.

Ang. psykolog (som jag inte menade utan bara en vanlig samtalskontakt) så tror jag du har fel. Om barnet lyckas öppna upp sig så pass inför soc (hur nu det samtalet gick till) så lär hen känna sig mycket tryggare med en lugn och professionell person som bara har som syfte att hjälpa. Eller ska er skepsis stå i vägen för att barnet kanske får hjälp och mår bättre...? Sök hjälp så klart.

Hemska upplevelser i länkarna så klart men nu pratar vi om vanliga samtal med barn, inte utplaceringar i HVB-hem. Ett litet barn skulle snarare hamna i en slags stödfamilj och inte på ett sådant boende. Du måste också komma ihåg att det är en väldigt liten andel barn som blir utsatta på sådana ställen, en väldigt liten andel störda vuxna som jobbar där och att pedofiler/vuxna som utnyttjar barn finns i alla miljöer där det finns barn. Ändå låter vi våra barn gå i skola, på fritids, delta i föreningsliv mm.

Men ja, soc har en hel del att jobba med för att förändra samhällets bild av vad de gör och hur de jobbar.

Vi vill inte att barnet ska tvingas utstå ännu mer trauma än det som socialen redan har ställt till med. 

Då barnförhöret hålls hemligt för oss har vi behövt gissa oss till vad barnet uppfattat som våld eller smärtsamt. Då barnet inte heller vill berätta vad som hänt under tiden socialen omhändertog barnet får vi inte veta något den vägen heller. 

Ska socialtjänsten förändra samhällets bild av dem krävs det nog inte bara information, utan ett annat arbetssätt i grunden. 

Tycker du på allvar att socialen gör ett bra jobb och att metoderna är effektiva, rättssäkra och humana? 

Påstår du att det skulle vara traumatiskt att få prata med en kurator eller liknande...? Du vet väl att BUP har jättebra resurser som är specialiserade för barn? Varför detta motstånd? Vill du inte att ert barn ska få hjälp? Du vill ju få det att låta som att ni inte har något att dölja så varför inte låta barnet få den hjälp som hen verkar behöva? Jag blir faktiskt lite förbryllad. Ert barn lider, ni borde rimligen vilja att hen mår bättre. Istället blir det bara tvärt nej till det enda som faktiskt skulle kunna få hen att släppa saken och må bättre. Verkligen konstigt, särskilt med tanke på att du vill få det att låta som att orosanmälan var grundlös.

Ang. din sista fråga så vill jag vända på steken och först fråga hur det kommer sig att du undrar, på vilket sätt har du fått för dig att det skulle kunna vara så? Jag jobbar inte inom socialtjänsten och kan inte uttala mig om deras arbetsmetoder, du får fråga någon som gör det istället.

Ja, jag tror att ibland om man har varit med om något traumatiskt är det bättre att inte ta upp det gång på gång, oavsett vem som frågar och vill prata om det. Det är därför jag inte tror att det är någon bra lösning. Varför tror du att barnet skulle må bättre av att få prata med en psykolog?

Det är alltså inte vi som har något att dölja, utan socialtjänst och polis som jag uppfattat det. Vi har öppnat upp oss och berättat allt. Däremot känns det inte som att socialtjänsten och polisen har gjort det. 

Att jag undrar vad du anser om socialtjänstens metoder är att de tycks bli allt mer ifrågasatta. Vet inte hur mycket du följer med i samhällsdebatten rörande det? 

Jag tog ju upp några problem i de länkar jag skickat, men andra återkommande problem är ju socialtjänstens rättsosäkra utredningar. Att det hela i princip vilar på en enda socialsekreterares subjektiva bedömning. Visserligen fattas beslut formellt av en socialnämnd, men det går ju till så att tjänstepersonen sticker ett papper under näsan på beslutsfattarna som bara skriver på. Överklagas något till Förvaltningsrätten är återigen det enda underlag som finns tillgängligt samma socialsekreterares bedömning. Ofta finns inga objektiva fakta att lägga på bordet. 
Kan ju bara gå på vår egen utredning som innehåller en mängd sakfel (visserligen inga av betydelse, men ändock). Har påtalat det för handläggaren när vi fick läsa igenom utkastet , men när vi senare fick slutversionen var inget ändrat ändå. Så mycket för den kvalitetsgranskningen. 

Andra problem är att socialtjänsten finns i 300 självständiga kommuner, där arbetssätt, metoder, bedömningar, rättsstandard osv skiljer sig åt. 

Uppdrag granskning m.fl. har ju sedan lyft fram ett antal fall där personer som är verksamma inom socialtjänsten själva, eller genom närstående har ekonomiska intressen i olika former av behandlingshem, utredningshem osv, dvs rent jäv. Dvs, det kan vara så illa att man i utredningen kommer fram till att en familj behöver vård för att tjänstepersonen helt enkelt tjänar pengar på det. Så får det bara inte gå till. 

Har ju skrivits tidningsartiklar, insändare osv av bland annat familjerättsjurister och advokater som jobbar med de här frågorna. Det är många som är kritiska. Att ensidigt fråga personer som jobbar på socialtjänsten, skulle antagligen leda till rätt ensidiga svar. Ingen större objektivitet helt enkelt. 

Sedan vet jag att det hållits demonstrationer runt om i landet mot socialtjänstens metoder. Detta har ibland i media och inte minst av våra politiker lyfts fram som "utländska påverkanskampanjer", men sätter man sig bara lite in i vilka som står bakom blir sådana påståenden direkt löjeväckande. Visst finns en överrepresentation av föräldrar med utländsk bakgrund, men det finns även svenska föräldrar. Föräldrar som i vart fall i mitt tycke verkar fullt normala, vettiga och har förmåga att kunna ta hand om sina barn. Givetvis vet jag inte om det kan finnas annat i bakgrunden, men att det är rättsosäkra utredningar är jag den första att skriva under på. 

Den samlade psykologiska läran säger emot dig på den punkten. Det är bättre att reda ut känslor om man inte klarar att lägga dem bakom sig på egen hand. Låt barnet få hjälp för sjutton gubbar! Du hävdar hela tiden att orosanmälan gjordes på falska grunder men den här inställningen kan faktiskt tyda på att det finns "någonting" att reagera på, även om det kanske inte var just sånt som var fokus för anmälan. Det jag menar är att du/ni inte ser till barnets bästa, så ta och fundera på vad barnet behöver och inte på vad ni själva tycker eller tror. Ju sämre hen mår desto större anledning att söka hjälp så klart! Och igen, jag har INTE nämnt psykolog så sluta tjata om det som om det är mina ord.

Jag följer nyhetsrapporteringen dagligen så jag tycker att jag är rätt uppdaterad. Sedan tänker jag att om du vill diskutera soc arbetssätt så kanske det är bättre att starta en egen tråd om det istället för att ta över ts tråd. Jag säger inte att du har fel, det finns solklara brister, men det är inte så relevant att diskutera HVB-boenden varken för ts fråga eller din egen situation heller.

Nu tycker jag ändå att du tar i lite väl mycket. "Den samlade psykologiska läran". Brukar aldrig vara så att det bara finns en teori, eller någon svart-vit sanning. Och även om det vore så, sedan när blev du talesperson för den? 

Jag skulle som sagt fortfarande vilja veta, vad som framkommit under barnförhöret, vilket jag nämnt flertalet gånger, men nej. Tyvärr ser det inte ut som jag någonsin kommer att få veta det. Sekretess. Hur du kan få vår/min begäran att veta vad som framkommit till att bli något att känna oro över känns minst sagt absurd. Att få veta vad barnet har sagt skulle onekligen hjälpa oss att förstå vårt barn. Eller för att sammanfatta: Något är fel. Barnet har uttryckt det till skolan. Barnet har varit på förhör hos polisen, men vad barnet utryckt är alltså hemligt. Hur ska vi då kunna möta barnet så barnet inte känner på det viset? Det känns ju minst sagt som ett moment 22. Hur ska vi då ev, kunna ändra på något som vi inte ens vet vad det är för något?

Vilka nyhetskanaler, och mediala kanaler följer du då? Ja, kanske har jag tagit över TS tråd. Har TS något emot det kan jag givetvis backa, men det har redan klagats en del på att det ligger alldeles för många tråder på familjeliv med kritiskt innehåll mot socialtjänsten. Så jag misstänker att om jag skulle starta ytterligare en så skulle den bli raderad. 

Att gå till en psykolog behöver absolut inte betyda att barnet ska älta händelsen om och om igen. Jag skulle gissa att ni föräldrar först får berätta vad ni vet, utan att barnet är med. Ni kan också be soc berätta för psykologen vad de vet, om det är tillåtet (mina barns olika hjälpinstanser delar journaler hej vilt, med vår tillåtelse). 

Psykologen kan sedan jobba med hur barnet ska hantera jobbiga minnen eller känslor, skuld- skamkänslor hen kanske har mm. Psykologen kan också hjälpa och stötta ert barn att våga prata med er och hjälpa er att vara öppna och lyssna, om det skulle behövas. 

Det är ju sant. Den forskning och den erfarenhet som psykologin samlat under århundraden, om inte årtusenden egentligen, visar att terapi behövs om man inte klarar av att själv ta sig ur svåra tankemönster och andra tunga mentala situationer. Jag vet inte hur jag ska förklara så att du förstår men det är lite som att försöka förklara för någon att jorden inte är platt utan rund när jag talar om för dig att ert barn skulle må bra av att prata med någon om sina tankar och känslor om hen fortfarande mår så dåligt av den där händelsen. Förstår inte du det själv? Du beskriver det som att det måste ha varit något traumatiskt men viftar bort det faktum att hen behöver hjälp, för mig obegripligt.

Nej, det är inte att ni vill få information som är felet utan att du/ni inte fattar ert barns behov av hjälp och stöd när hen mår dåligt! Istället gör ni tvärtemot soc instruktioner och försöker fråga ut barnet, och inte bara en gång heller. Ni ska inte bemöta barnet i detta, ni ska sluta pressa hen till samtal som hen uppenbarligen inte vill ha, annars hade hen pratat med er oavsett vad soc har sagt till er vuxna. Om ni inte har gjort något fel så har ni väl inget att förbättra heller, eller hur? Hade något funnits att klaga på så skulle soc ha gått vidare med åtgärder och då hade ni också fått veta vad det handlade om. Jag förstår att man vill kunna prata ut med sitt barn men just nu kan NI inte göra något åt detta, däremot om hen vågar prata med någon alls så kanske hen vågar prata med er föräldrar i ett senare skede.

Oroa dig inte för mina nyhetskanaler, jag kan försäkra att det är mainstream media och inga höger/vänsterextrema saker. SvD är t ex en väldigt bra sida, liksom DN och SVT. Duger inte det för dig så är det inte mitt problem.

Ja, det där låter ju onekligen som en utmaning. Vi vet bara att det ska handla om påstått våld i någon form. Tror inte soc kommer vilja berätta något, då utredningen är nedlagd och de lägger ingen mer tid på det. Dessutom har de ju sekretess och från polisen får vi inte veta någonting. ALLT är maskat. Så nej - det blir nog svårt att tala ut om det. I vart fall med vår medverkan. 

Jag hör vad du säger, men jag delar nog inte din uppfattning. Har inte särskilt mycket att göra med om jorden är platt eller inte. 
Tycker man att det är jobbigt att bli satt och prata med främmande människor om jobbiga saker, så då är alltså din lösning att man ska sätta sig ned och prata med främmande människor om varför det är jobbigt att prata med främmande människor om jobbiga saker? Att om man tycker något är jobbigt/obehagligt så är din lösning att man ska utsätta sig ännu mer för det jobbiga? Det är i alla fall så jag tolkar ditt svar. 

Jag har ju skrivit att vi inte har pressat barnet när vi märkt av denna motvilja, så hur du kan få det till att vi fortsätter pressa barnet förstår jag faktiskt inte. Du måste läst slarvigt. 

Tycker det låter som du är ganska smal i ditt intag av nyheter faktiskt. Två dagstidningar och så SVT. Du riskerar att missa väldigt mycket. Det kan förklara varför kritiken mot socialtjänsten har gått dig förbi. 

SVT har dock ändå gjort några intressanta inslag om missförhållanden kring organiseringen av socialtjänsten. Finns på SVT-play men även på youtube. 

Herregud det var ett exempel... Jag kan inte få dig att förstå fördelen med terapi, om ditt barn lider så är det inte mitt problem, däremot synd om hen så klart som inte får hjälp bara för att du själv inte tror på metoderna.

Att fråga EN gång kan vara tillräckligt med press för ett litet barn. Dessutom som du skrev så var det inte bara en gång heller utan att ni efter ett tag har frågat igen. Det kanske är du som skriver slarvigt...?

Som sagt, oroa dig inte för mitt nyhetsintag, jag kan försäkra att det är fullt tillräckligt och kritiken mot soc har verkligen inte gått mig förbi. Med SVT menar jag så klart inte deras streamingtjänst med TV-program heller utan deras dagliga nyhetsrapportering online.

Men om barnet inte vill prata om det så vill barnet inte prata om det. Då finns det ingen fördel med att prata om det i någon terapi. Då är det ingen hjälp, utan ännu mer stjälp. 

Ditt nyhetsintag låter rätt tunt ja. Det som visas på SVT play har dessutom ofta sänts i tidigare program. Rapportering och samhällsprogram missar du för övrigt helt om du enbart tittar på deras nyhetsrapportering. Det kan möjligen förklara varför du byggt upp en övertro på socialtjänstens förmåga. Du är ovetande helt enkelt. 

Du vet inte om barnet vill prata eller inte. Även om du frågar och hen säger nej så är det inte säkert att det är sant eller att barnet ens förstår att hen faktiskt egentligen vill. Varför är du så tjurig i att inte vilja hjälpa ditt barn?

Jag skrev nyss att jag INTE tittar på SVT Play för nyheter och jag har fortfarande inte missat kritiken mot soc, vad nu det har med någonting alls att göra. Jag har långt ifrån någon "övertro" på deras förmåga, det finns inget i mina inlägg som tyder på att jag skulle höja dem till skyarna som någon slags felfri instans. Sluta lägga in saker som jag aldrig sagt.

Du låter rätt aggressiv. Kanske något du kan gå i terapi för?
Du skrev "Med SVT menar jag så klart inte deras streamingtjänst med TV-program heller utan deras dagliga nyhetsrapportering online".

ser du bara på nyhetsrapportering missar du ju helt samhällsprogrammen. Jag har inte sett att du uttryckt någon som helst kritik mot socialtjänstens arbetssätt. Du har tagit dem i försvar och skrivit att de förstås inte utsatt mitt barn för någonting. Det tyder på förutfattade meningar om något du inte känner till. 

Inte alls. Du uppfattar det så utifrån din egen världsbild och den kan jag inte göra något åt. Däremot är det tröttsamt att diskutera saker som inte har med någonting av ämnet att göra, t ex vilka nyhetskanaler jag följer, och att du inte tar till dig vad jag berättar om vad jag vet eller inte vet om soc. Jag har inte heller tagit dem i försvar på något sätt, snarare tvärtom i vissa kommentarer. Varför jag så säkert kan säga att de inte hotat ert barn med att hen aldrig mer får komma hem eller att någon ska skadas om hen berättar om samtalet för någon, eller utsatt det för sexuella övergrepp och annat sjukt du kommit med är för att det är helt galet att ens tro något i den stilen, sånt händer bara inte när de ska hålla samtal med små barn, och dessutom inför vittnen. Din världsbild är väldigt märklig, rentav sjuk.

Jag tycker synd om ert barn som ska behöva gå igenom allt det här själv, och dessutom ha föräldrar som är EMOT att hen ska få hjälp. Fullständigt obegripligt.

Då du har så snäv världsbild så givetvis börjar man ju förstås fundera på vilka nyheter du tar till dig av. Vad har du framfört för kritik mot socialen då? I vilka inlägg då? Vad ser du för brister i socialens arbete då? Ser du några problem med hur de arbetar och hur det drabbar oskyldiga föräldrar som inte utsatt sina barn för någonting?

Dina analyser kring vad som har hänt är ju också helt otroligt dåliga. "Det är helt galet att ens tro något i den stilen. Sånt händer bara inte". Jag har ju precis skickat ett antal länkar med där barn har utsätts för övergrepp under vistelser som socialen ansvarat för. Vem påstår att det finns vittnen? Vem påstår att barnet aldrig varit ensamt med personer från socialens delegation? Du sitter och förutsätter saker som du inte vet ett skit om.  

Att barnet fått gå igenom det här håller jag socialen fullständigt ansvariga för. De har inte gjort ett skit för att rätta upp situationen. Du begriper heller inte vad som är problemet och vad det finns för lösningar. Du känner inte mitt barn eller hur det reagerar på sådant som känns jobbigt. 

Snäv världsbild....? Var får du det ifrån? Du får väl läsa mina inlägg igen om du inte kommer ihåg vad vi har pratat om. Det skulle bli en väldigt lång diskussion om vi ska gå in på socialtjänstens fel och brister så det kan du isf starta en egen tråd om.

Ja det är helt galet att påstå att ditt barn skulle ha blivit hotat eller till och med sexuellt utsatt i ett soc-samtal inför vittnen och dina länkar har inget som helst med barnsamtal att göra eftersom de fokuserar på HVB-hem. Du måste kunna hålla isär olika saker.

Det må vara så att det är soc fel att ert barn mår dåligt från första början, men vems fel är det att hen fortsätter må dåligt utan att få hjälp? Nej, de gör inte "ett skit" eftersom det inte är deras ansvar att rehabilitera traumatiserade barn, sånt gör BUP som jag flera gånger skrivit att ni borde kontakta.

Det är ju därför jag frågar. Var har du kritiserat socialens arbete? I vilket/vilka inlägg? Jag har bara sett att du tagit dem i försvar. Jag har aldrig skrivit att barnet blivit sexuellt utsatt i soc samtal inför vittnen. Du påstår att jag skrivit saker som jag inte gjort. Jag vet inte om barnet varit ensamt under perioder med några från soc-delegationen, inkl den där "stödpersonen". Jag kan bara konstatera att barnet blivit personlighetsförändrat efter historien med socialens ingripande, så svårt att se hur de inte skulle kunna vara ansvariga för vad som skett. 

Länkarna jag skickat handlar om barn som blivit utsatt för övergrepp efter förvar som socialen ansvarat för, så likheter finns det. Man har ju svårt att förstå hur något sådant kan hända, men likväl har det skett. Upprepade gånger dessutom, på skilda platser runt omkring hela Sverige.

Tror inte ett ögonblick på att alla traumatiserade barn blir rehabiliterade genom att sitta och samtala med främmande människor. Speciellt inte om det är så att en sådan stödperson i form av främmande människa utsatt barnet ifråga för ett övergrepp tidigare (om det nu är så).  Barnet vill inte tala med någon om det här.

Ärligt talat så är det sent och jag är trött, du kan välja att bara läsa mina inlägg, du kan börja med de senaste och arbeta dig bakåt. Sedan kan du se själv då var jag glorifierar eller kritiserar soc.

Du skrev faktiskt detta i inlägg 57: "Jag undrar helt seriöst om de kan utsatt barnet för sexuellt övergrepp". Det är en väldigt sjuk tanke att ens föreslå. HVB-hem kan inte jämföras med ett kort samtal i soc lokaler och om du drar likheter mellan vad de barnen/ungdomarna blivit utsatta för i jämförelse med ert barn så är det också rätt sjukt. Till och med i denna kommentar som jag citerar nu (inlägg 78) sitter du fortfarande med tankar om att en främmande person/stödpersonen skulle ha utsatt ert barn för något. Fattar inte du hur sjukt allt det här är...?

Nu tror jag inte att ert barn är så traumatiserat att hen är skadad för resten av livet och om det vore så illa så skulle samtal inte hjälpa hela vägen fram, däremot fortfarande hjälpa. Mer troligt så är ert barn inte riktigt lika traumatiserat och att samtal skulle hjälpa ganska bra. Synd att du vill vägra barnet att ens försöka. Du vet faktiskt inte på riktigt om ert barn skulle vilja prata med någon, hen vill bara inte prata mer ER, föräldrarna. Det är inget som helst bevis för att hen inte skulle vilja prata med någon alls.

Nu har jag scrollat igenom dina inlägg och jag kan inte se att du någonstans har kritiserat soc metodik gällande utredningsförfarandet. Kan dock mycket väl vara så att jag missat något. Därmed får du gärna svara på frågan vad din kritik består i och var någonstans du gett uttryck för den.

Jo, det är mycket som är sjukt med socialen. Ingenting överraskar mig faktiskt längre. 

Trodde jag gjort klart rätt tydligt vid det här laget att barnet inte önskar samtala om vad som skett. Inte med oss föräldrar och inte med någon annan heller. Ändå fortsätter du i inlägg, efter inlägg mala på om dina tankar att BUP på något sätt skulle kunna få det som skett att vara ogjort. Inga bevis säger du? För du har ju förstås talat med vårt barn? Ja, du förefaller VÄLDIGT trött faktiskt...