Moment 22 att vara kvinna

Ja, jag umgås ju mycket med kurskamrater och kollegor på jobbet som har liknande jobb och utbildning. Innan barnen så levde jag mycket för jobbet, jag uppskattade alla spännande resor, utvecklande uppdrag, intressanta kursveckor och konferenser och roliga fester. Men  när jag fick barn så var det viktigt för mig att engagera mig lika mycket i dem som i jobbet, plus att jag vill gärna ha en rik fritid tillsammans med familjen. Det var inte uppskattar vare sig av chefer eller kollegor, jag ville ha en lite längre föräldraledighet och ville också jobba deltid barnens första tid år på förskolan. 

Jag fick höra saker som: Skall inte din man också vara pappaledig? Jo, det skall han, när jag har varit ledig tolv månader, tar han över. Karriäristerna lämnade in sin barn på förskolan samma dag som deras barn fyllde ett år. En kollega som jag tidigare uppskattat sa när jag berättade att jag skulle jobba deltid första året, åtta till tre tre dagar i veckan, åtta till fem övriga dagar var planen. Och när skall du göra nytta då? frågade kollegan.

Och nu när jag växlat ner får jag som sagt var ofta höra lite nedsättande kommentarer. Men jag får väl som ni föreslå byta umgänge.

Och flytta också antagligen? Vi köpte hus när vi fick barn i ett område lite utanför staden, nära vatten, det var inte så dyrt då, då ville alla med pengar bo i centrala villor. Nu flyttar alla som kan ut hit,verkar det som. Och de har pengar, enorma mängder. Hus rivs oftast när de köpts eller totalrenoveras, bilar köps: Teslor, Mercedes,BMW , Porsche eller Ferrari skall det tydligen vara . Min man är Hifi intresserad och sa att en av grannarna lagt ut annons på begagnade högtalare för 240 000 kr !

Vi har en tio år gammal Volvo V70.  Vi skulle kunna köpa en ny BMW kontant om vi ville, men varför det? Vår V70 är ju jättebra. Känner inte att jag passar in här heller. 

Jag skulle vilja komplettera bilden härinne något. Det är ju ett faktum att kvinnor tar mer ansvar i hemmet för barn, matlagning och så vidare, eller nåja det är i alla fall den allmänna bilden.

Min poäng är här att kvinnor ofta inte nöjer sig med att "bara" ha barn och ett fint hem. Nej, det ska vara husdjur, hundar katter och gärna en häst. Saker som förutom att kosta multum även tar en hiskelig tid i anspråk. Jag menar alltså att det i rätt så många fall inte bara är mannens fel att kvinnor har massvis att göra.

Det som för 3 år sedan lät " men ååh vi kan väl köpa den där gulliga hundvalpen" låter sedan " kan du gå ut med hunden jag vill se färdigt min serie" och "glöm inte betala veterinärfakturan på 5000".

Män döms inte efter hur stökigt det ser ut hemma. Men kvinnor döms inte heller efter hur deras karriär ser ut. Kvinnor och män döms efter olika saker men det finns inget som säger att kvinnor döms hårdare eller har det tuffare, det är bara att du som kvinna inte ser hur män döms eftersom det inte drabbar dig och därför tror du gräset är grönare på andra sidan. 

Faktum är att kvinnor och män jobbar nästan exakt lika mycket, kvinnor mer obetalt i hemmet och män mer yrkesmässigt, men den totala arbetstiden är densamma. Män för högre lön men kvinnor får bättre kontakt med sina barn.  

Jag håller med att kvinnor och män döms olika men i slutändan visar ändå statistiken att den grupp som toppar utbrändhet är just kvinnor i den ålder när man bildat familj. Det är inte männen som står för sjukskrivningen. Och detta kostar samhället och vi måste reda ut vad det är som inte funkar. Och problemet som som uppstår utifrån det du beskriver i din text är att män har färre saker att fokusera på. Att kunna fokusera på i huvudsak EN sak (jobbet) är betydligt mindre stressande än om du måste jonglera massa olika uppdrag samtidigt (jobb, skola, läxor, aktiviteter för barnen, vabb, tandläkare, planera mat, inhandling, föräldramöten, bilbesiktning, kalas, ta hand om äldre släktingar, stämma av med andra föräldrar, styra upp högtider etc).  Den stora skillnaden jag märker i min vänskapskrets är att kvinnan i familjen (ofta ofrivilligt) hela tiden ligger i schema. Arbetsdagen slutar inte efter jobbtider, då börjar  nästa pass. Den fysisk och mentala återhämtning är lägre när fokus blir så splittrat på så många olika områden som hon förväntas axla annars döms hon ut som en dålig förälder (dvs dålig kvinna). Det finns statistik som visar att mäns stress går ner när han kommer hem och hennes går upp. Och det är inte hållbart. Och jag har  ju hört fler positiva uttalanden från kvinnor att kunna jobba hemma under pandemin än jag hört från män. Inte en enda man har sagt till mig hur skönt det är att kunna ladda tvätt och diskmaskin när man jobba hemma och kunna beta av det mitt på dagen. Kontentan blir ju då att eftersom fler olika krav ställs på kvinnan så borde hon jobba mer deltid. Men många av oss är obekväma med att gå ner i tid för att förlora lön och pension för att få mer tid till att utföra oavlönat arbete. För vi blir finansiellt utsatta då och mer beroende av vår partner. Moment 22 som sagt.

Jag skulle vilja komplettera bilden härinne något. Det är ju ett faktum att kvinnor tar mer ansvar i hemmet för barn, matlagning och så vidare, eller nåja det är i alla fall den allmänna bilden. Min poäng är här att kvinnor ofta inte nöjer sig med att "bara" ha barn och ett fint hem. Nej, det ska vara husdjur, hundar katter och gärna en häst. Saker som förutom att kosta multum även tar en hiskelig tid i anspråk. Jag menar alltså att det i rätt så många fall inte bara är mannens fel att kvinnor har massvis att göra. Det som för 3 år sedan lät " men ååh vi kan väl köpa den där gulliga hundvalpen" låter sedan " kan du gå ut med hunden jag vill se färdigt min serie" och "glöm inte betala veterinärfakturan på 5000".

Jag håller med att kvinnor och män döms olika men i slutändan visar ändå statistiken att den grupp som toppar utbrändhet är just kvinnor i den ålder när man bildat familj. Det är inte männen som står för sjukskrivningen. Och detta kostar samhället och vi måste reda ut vad det är som inte funkar.

Och problemet som som uppstår utifrån det du beskriver i din text är att män har färre saker att fokusera på. Att kunna fokusera på i huvudsak EN sak (jobbet) är betydligt mindre stressande än om du måste jonglera massa olika uppdrag samtidigt (jobb, skola, läxor, aktiviteter för barnen, vabb, tandläkare, planera mat, inhandling, föräldramöten, bilbesiktning, kalas, ta hand om äldre släktingar, stämma av med andra föräldrar, styra upp högtider etc). 

Den stora skillnaden jag märker i min vänskapskrets är att kvinnan i familjen (ofta ofrivilligt) hela tiden ligger i schema. Arbetsdagen slutar inte efter jobbtider, då börjar
 nästa pass. Den fysisk och mentala återhämtning är lägre när fokus blir så splittrat på så många olika områden som hon förväntas axla annars döms hon ut som en dålig förälder (dvs dålig kvinna). Det finns statistik som visar att mäns stress går ner när han kommer hem och hennes går upp. Och det är inte hållbart. Och jag har
 ju hört fler positiva uttalanden från kvinnor att kunna jobba hemma under pandemin än jag hört från män. Inte en enda man har sagt till mig hur skönt det är att kunna ladda tvätt och diskmaskin när man jobba hemma och kunna beta av det mitt på dagen.

Kontentan blir ju då att eftersom fler olika krav ställs på kvinnan så borde hon jobba mer deltid. Men många av oss är obekväma med att gå ner i tid för att förlora lön och pension för att få mer tid till att utföra oavlönat arbete. För vi blir finansiellt utsatta då och mer beroende av vår partner. Moment 22 som sagt.

Ja det är ett problem att kvinnor toppar utbrändhetsligan, vi måste lära kvinnor att inte ha sådan hög ambitionsnivå. Lära dem att det gör inget om det är lite smuts i något hörn osv. Tyvärr är detta nog en resa kvinnorna själva måste göra. För om man som man påpekar det så möts man bara med en oändlig svada om varför man ska ha en sådan hög nivå. Det är ett väldigt svårt och känsligt ämne.

Haha, ja verkligen... först skapar man själva en miljö som kräver enormt med underhåll och sen blir man förbannad när andra inte vill delta i underhållet.

Jag tror det är ett moment 22 tills man inser att man kan ha allt det där, men inte samtidigt. 

Du kan göra karriär, men inte när barnen är små. Du kan ha barn och familjeliv, men då får karriären vänta lite. Att ha en jämställd man är ju A och O, någon som tycker att det är kul att vara med barnen och kan tänka sig att gå ner i arbetstid lika mycket som du själv under småbarnsåren. Sedan får man tänka efter före, man kanske inte kan ha en karriär om man vill ha tre-fyra barn. Det kanske går bättre med ett eller två barn då. 

Det tar ca 20 år att uppfostra barn, så man får välja dessa 20 år efter eget tycke och smak. 

Man väljer ju sitt liv och man kan också välja att vara lycklig. 

Jag håller med att kvinnor och män döms olika men i slutändan visar ändå statistiken att den grupp som toppar utbrändhet är just kvinnor i den ålder när man bildat familj. Det är inte männen som står för sjukskrivningen. Och detta kostar samhället och vi måste reda ut vad det är som inte funkar.

Och problemet som som uppstår utifrån det du beskriver i din text är att män har färre saker att fokusera på. Att kunna fokusera på i huvudsak EN sak (jobbet) är betydligt mindre stressande än om du måste jonglera massa olika uppdrag samtidigt (jobb, skola, läxor, aktiviteter för barnen, vabb, tandläkare, planera mat, inhandling, föräldramöten, bilbesiktning, kalas, ta hand om äldre släktingar, stämma av med andra föräldrar, styra upp högtider etc). 

Den stora skillnaden jag märker i min vänskapskrets är att kvinnan i familjen (ofta ofrivilligt) hela tiden ligger i schema. Arbetsdagen slutar inte efter jobbtider, då börjar
 nästa pass. Den fysisk och mentala återhämtning är lägre när fokus blir så splittrat på så många olika områden som hon förväntas axla annars döms hon ut som en dålig förälder (dvs dålig kvinna). Det finns statistik som visar att mäns stress går ner när han kommer hem och hennes går upp. Och det är inte hållbart. Och jag har
 ju hört fler positiva uttalanden från kvinnor att kunna jobba hemma under pandemin än jag hört från män. Inte en enda man har sagt till mig hur skönt det är att kunna ladda tvätt och diskmaskin när man jobba hemma och kunna beta av det mitt på dagen.

Kontentan blir ju då att eftersom fler olika krav ställs på kvinnan så borde hon jobba mer deltid. Men många av oss är obekväma med att gå ner i tid för att förlora lön och pension för att få mer tid till att utföra oavlönat arbete. För vi blir finansiellt utsatta då och mer beroende av vår partner. Moment 22 som sagt.

Män sjukskriver sig inte därför att de döms mycket hårdare om de gör det.  Eftersom risken ökar att de blir övergivna av kvinnan om de blir sjukskriva eller arbetslösa (läs statistiken) så söker de inte vård (män söker mindre vård än kvinnor gör), de jobbar sig till en för tidig död istället. De har ett kortareliv än kvinnor.  
Av samma skäl så är män mer stressade på jobbet, de vet att de värderas efter hur de presterar där. Kvinnor behöver inte ansträga sig på jobbet, de blir inte övergivna om de inte drar in pengar, alltså är de mer stressade hemma. Inte så konstigt, det man bedöms efter och där kraven finns på prestationer är det som stressar. 

Dina anekdotiska bevis ger jag inte mycket för, i min omgivning ser jag att kvinnor som har det tuff på jobbet slutar, de ger upp byter till ett lättare jobb där kraven är mindre (jobb där, som du skriver, man bara har "en sak att tänka på") . Männen gör inte samma sak de kämpar på och fortsätter trots att de har det tufft. Och då pratar om vi om barnlösa kvinnor och män.  

Tror jag inte alls på. Män sjukskriver sig för att de oftare klarar av ett högt tempo.

Män dör inte tidigare för att män jobbar mer utan för att män äter ohälsosammare, tar mer risker och super mer.

Tror jag inte alls på. Män sjukskriver sig för att de oftare klarar av ett högt tempo.

Män dör inte tidigare för att män jobbar mer utan för att män äter ohälsosammare, tar mer risker och super mer.