Förlossningsdepression
Hjälp! Finns det någon annan i samma sits eller som är ute på andra sidan och som kan ge några tröstande ord?Jag har så svårt att ens veta vart jag ska vända mig. Har levt med depressions- och ångestproblematik i många år, men jag har aldrig varit med om något som liknar det här. Får galna tankar om att jag kanske borde försöka bli överkörd och skada mig tillräckligt för att bli inlagd på sjukhus medan någon annan tar hand om min 10-veckorsbebis. Jag är inte galen egentligen, och detta är inte något som jag någonsin skulle göra, men bara att sådana tankar dyker upp tycker jag är fruktansvärt obehagligt. Jag måste ringa hem min man så ofta från jobbet för att jag blir rädd för mig själv, att hans chef nu har fått ta in honom på samtal för att han åker hem tidigt för ofta.
Jag älskar min son över allt annat, men fy fan för de här känslorna kring mitt eget liv och moderskapet. Känner mig som en totalt meningslös människa som inte ens har något här att göra, lätt ersatt av några paket Nan-ersättning. Vet inte vad jag gör här och vad som skulle vara den stora skillnaden om jag bara försvann. Är ändå bara tjock, ful och meningslös. Så går tankarna hela dagarna, och även om min självbild inte alltid har varit jättebra så har nu självhatet nått helt nya höjder.
Min barnmorska har skickat remisser till psykiatrin, men jag antar att det är köer. Har heller egentligen ingen ork till något, det måste vara 3-4 månader sedan jag sov mer än 90 minuter i sträck.
Någon som känner igen sig och har tagit sig ur det?
och stå på dig, du och ditt barn kan inte vänta! Kram