Brutal ångest, vi övergav vår mamma. Så mycket skuld och ånger
Snälla ge något konstruktivt, någon med liknande erfarenheter? Vad fan gör man?
Hur kan man någonsin förlåta sig själv? Hur ska man någonsin kunna sluta sitta och be livet snälla gå tillbaka i tiden?
Vår mamma älskade oss så något otroligt men hon hade när man tittar tillbaka inre demoner som slukade henne inifrån. Hon har haft ett tufft liv, orättvist liv och hennes psykiska ohälsa har alltid varit närvarande efter allt hon gått igenom. Inget hjälpte henne till fullo förutom att dämpa ångesten med alkohol. Och alkoholen i sig gjorde mamma helt frånvarande från sitt riktiga jag.
Efter flera men och om (med tvångsvård och gud vet vad) så gav vi ett ultimatum till vår fina mamma. Detta var för ca 3 år sedan efter att både jag och min syster hade gått in i ett nytt liv med egna barn, jobbar som sjuksköterskor och har som alla andra en hektisk vardag, min syrra något mer då de har ett barn med grav funktionsnedsättning. Vårat ultimatum var att gå med på behandlingshem och få ett berikat liv dina barn och dina barnbarn eller ett liv med dig själv och alkoholen. Indirekt valde hon det andra livet.
Men det var som om hon viste att hon inte skulle klara av/ eller att de inte skulle hjälpa henne att nå något som vi trode kanske fanns värt att sträva efter.
Hon slutade inte höra av sig, skrev titt som tätt hur ledsen hon var, hur hon bara låg och grät, att vi snälla skulle svara i telefon. Att vi inte skulle göra detta mot henne. Tiden var boven, då tiden bara gick och livet med barn tog över. Det blev en vana att hon smsade, skickade tusen röstmeddelanden, men absolut inget om att gå med att få hjälp. Hon menade hela tiden att hon hade ej problem med alkohol. Tiden gick igen. Jag var där någongång och fixa hennes dator som var strul med. Punkt. Tiden gick igen. Hon skrev kärleksnoveller, att de ända mening hon hade kvar i livet var oss och nu finns inget kvar. Med tiden byggde jag en oändlig kall mur. Jag kände ingenting. Emellanåt skickade jag bilder på barnbarnen men när hon började ringa manisk fick man blocka, och sedan blocka upp, om och om. Tiden gick mer och hon skrev ett oroväckande sms till min syster att hon sen dagen vi lämnade henne, inte kunnat ta sig upp ur sängen, inte duschat
, att hon bara låg och önskade ett liv med oss, men att hon får komma till insikt att vi inte finns mer. Slutade upp med att min syrra fick med mig och åka hem till henne. Mamma kikade, blek och förstörd, genom fönstret och tittade på oss, hon vart så GLAD att se oss men hon vägrade initialt att släppa in oss, pågrund av inre skam. Mamma har alltid varit en som haft allt städat och välvårdat. Hon ville väl inte att vi skulle se den sidan av henne. När vi väl fick komma in så såg vi misären i hennes sovrum. Vi städade upp misären i sängen, slängde allt och gjorde det fint för henne. Vi kramade henne. Jag minns att min syster sa att när hon orkar, nykter så finns vi här. Men tiden gick igen och hon skrev åter konstiga fulla sms, jag var så arg inombords, jag orkade inte, så samma visa, tiden gick och hon ringde frekvent i somras när jag jobbade och jag fick blocka. Men jag glömde blocka upp. Min syster hade något ytligt kontakt med henne 1 gång, kort, men hon hade råkat blocka omedvetet. Tiden gick igen. Vi pratade om henne, kände att de var kosntigt att hon ej hört av sig, om vi skulle titta till henne. Min syster som alltid haft djupare relation med mamma (djupt medberoende när man blickar tillbaka) sen barnsben började komma till faktum att vi borde lägga ner tanken att hon kmr vilja ta emot hjälp utan att vi skulle bara föröska finnas där på hennes sätt. Besöka henne själva utan barn, fasta tider. Fin tanke.. Tiden gick igen.... Och sen.... 3 poliser knackar på min systers dörr en lördagkväll och meddelar att vår mor har hittats död på golvet i sitt sovrum, i fosterställning. Den smärtan som kom efter, den skulden...... Det var något jag aldrig skådat tidigare.. Min syster dog inombords. Vad har vi gjort.... Som de såg ut när fick tag i hennes telefon i hennes lägenhet, var hon senast vid liv den 8 mars och hon hittades 18 mars då en bekant till henne blev orolig.
Denna bekant har varit en underlig kontakt, en man egen problematik, men ändå genuint snäll som älskade vår mamma och som tydligen handlat åt henne, varit den som skussat henne till olika vårdbesök, lagt mat (och...... Sprit) utanförhennes dörr, de pratade varje dag, vi såg på sms att hon skrev ofta att nu är jag full och måste få prata ut. Denna kontakt har dock på fullaste allvar trott att hon var döende i cancer (en lögn från hennes sida) Vi hittade stora mängder sprit vid sängen. Hon levde i sin säng. Vi såg i telefon flera samtal till sos, till psyk, om och om igen. På ett papper såg vi att psyk hade varit på ett akutbesök hemma hos henne och hon blev inte inlagd utan de hade kommit överens om ett återbesök 9mars (?) .. Men hon öppnade aldrig dörren när de ringde på.. För hon var redan död.. Känns som när vi inte fanns mer så fanns inget syfte längre att gå ut utanfördörren och alkoholen blev det ända kvar. När min syster inser att hon har råkat blocka henne sedan i somras så blev allt mkt svårare. Då vi trode hon inte föröwkt få kontakt med oss sedan somras, att hon kanske tyckte de var skönt att få va ifred, att vi var ändå något som gav henne ångest. Från mammas telefon hade hon visst försökt. Hon hade skrivit att vi var de bästa som hade hänt henne, att hon inte kmr ta sitt liv men att livet kmr ta hennes snart. Att hon saknade oss så något fruktansvärt, bad om hon kunde bara snälla få prata med oss....Att hon ville var bara att älska oss och vara en mormor.
Hon dog troligen av sina sviter av leversvikt(alkohol) . Obduktion är inte helt klart men utifrån de lilla vi fått veta så verkar de som hon dog av en inre lödning och hade levercirros.
Smärtan som är nu är brutal. Hur fan tänkte vi? Hur kunde vi låta henne dö såhär? Ensam? Och känslan av att hon trode till slutet att hennes barn gått vidare, levde lyckliga utan henne och att vi inte ville ha med henne o göra mer. Att hon var misslyckad mamma och mormor.
Hur fan förlåter man sig själv? Med facit i hand, hade jag svarat emellanåt, full eller inte. Svarat på sms, skrivit åtminstone att jag älskar dig med mamma. Hur fan lät vi henne plågas såhär, till dagen hon dog? Man har NU ett helt annat perspektiv.. Och det är försent. Det var inte att hon inte VILLE utan hon KUNDE inte göra det vi krävde av henne. Ingen människa väljer ett sådant öde för att man är egoistisk eller inte bryr sig.
Det gör så ont, ... Jag vill bara få 1 minut med henne, bara säga att vi älskar dig så otroligt, otroligt mkt och vi är inte arga på dig, vi förstår. Med denna ångest man haft sedan hon dog, så förstår jag att den ångesten hon levde med, dag in och ut var brutal, hon kunde inte.. Vf såg vi inte det? Vf förstod vi inte?
Arg på vården, som inte vill säga något, pga sekretess. Vf har vi sådant kass vårdsystem mot människor med psykisk ohälsa? De känns som hon föll hela tiden mellan stolarna..
