Vilsen, ensam och ful.....
Jag är en 38 årig kvinna som känner att jag håller på att tappa greppet om mig själv, mitt liv, min verklighet. Allt fungerar tack vare min självdisciplin men jag är rädd att den håller på att krackelera. Det är så många saker som står och faller med min disciplin. Jag vet inte riktigt var allt börjar och slutar, kanske kan någon här ge mig lite input för jag tror att jag håller på att tappa fotfästet.
1. Jag slås varje dag av känslan att jag inte befinner mig i verkligheten. Jag undrar om jag bara drömmer. Detta förvärras av att jag varje natt drömmer drömmar som börjar kännas för verkliga för att vara drömmar. Vad är vad? Är inget eller allt vad det verkar?
2. Mitt minne är uselt. Jag kan glömma vad det var jag skulle säga mitt i en mening vilket skapar ångest. Om jag blir avbruten när jag pratar så vet jag inte längre vad det var jag pratade om. Om jag inte skyndar mig att prata när jag kommer på något så glömmer jag vad jag skulle säga.
3. Hjärnan går på högvarv jämt känns det som. Jag är trött och behöver sova så mycket att jag känner att jag inte har tid med något annat.
4. Pga olika anledningar vågar jag inte längre visa mig sårbar eller svag för min man. Tyvärr pga saker han gjort som fått mig att känna mig bortglömd, oviktig, oattraktiv och oälskad. Trots stora förändringar från hans sida så kan jag inte släppa ner garden och visa mig svag. Detta har även påverkat vårt sexliv. Jag vågar inte ta initiativ längre för att jag känner mig så ful och oattraktiv. Jag känner mig helt könlös och äcklig. Detta blir inte bättre av att jag aldrig får höra något positivt om mitt utseende, någonsin. Det spelar ingen roll om jag fixar mig, klär upp mig eller vad som. Förr tyckte jag att det var kul att ta på sexiga underkläder för att överraska. Men det vågar jag inte göra längre. Det skulle vara för förnedrande att göra det och sen bli avvisad. Allt det här gör att jag inte har mod eller ork att ta upp allt detta med min man heller. Istället håller jag hårt I min mask fast jag vet att det bara gör saken värre. Men jag hamnar aldrig I ett läge där jag har energi att ta upp det, då jag vet att det kommer att leda till att jag bryter ihop. Jag vågar inte heller berätta om mitt dåliga minne eller känslan av att inte veta vad som är dröm eller verklighet.
Jag befinner mig I ett läge där jag går på autopilot. Allt för att slippa känna, ta tag i saker. Hur samlar jag energi och tar mod till mig att tala ut om hur jag känner? Hur har jag kunnat bli så fruktansvärt feg och svag? Jag är så bortkopplad att jag inte kan gråta längre.
Kan någon vettig människa slå in lite vett i skallen på mig?
