Hur ställer ni er till att donera era barns organ?

Eftersom jag vill att mitt barn ska kunna få ett organ om hon skulle behöva, så tyckte jag det var självklart att anmäla henne till donationsregistret redan när hon var liten. Sen när hon fyllde 15 fick hon hem ett brev om att hon kunde välja att gå ur det, men hon valde att stå kvar. 

Upp till var och en, men givetvis ska normen vara att donera, så vill man inte så får man anmäla det.
Tvärtemot idag, alltså.

Du är ingen hycklare! Alla väljer ju själva och skulle du eller barnen behöva organ så kommer det från någon som gjort valet att donera! Känns det fel för dig så är det ditt val, som du inte ens behöver motivera! Det är ett så stort beslut för de flesta att någon slags skyldighets-aspekt inte alls borde existera! Det är bara empatilösa människor som drar in sånt! Bara du själv kan bestämma vad som känns rätt och fel! Hjärnan och hjärtat är sällan överens.

Jämför med att jobba inom vården! Människorna där har själva valt det! Ska de ställa ultimatum "Jag tänker inte torka dig i häcken om du inte kan tänka dig att torka mig i häcken!". "Jag tänker inte hjälpa dig om inte du skulle hjälpa mig!".

Jag skulle inte donera, och inte barnen heller, förrän den dagen de får bestämma själva!

Nyfiken hur ni som inte kan tänka er att donera resonerar och tänker. Är det bättre att organen bränns upp till värme och aska vid kremering eller förmultnar/bryts ned till jord än att de räddar livet på en annan människa?

Det är ju, hur gärna man än vill det, inte så att en som dött har användning av dem och de kommer ju faktiskt att försvinna. 

Hur kan du veta att man inte har användning för sina organ i livet efter detta?? Förstå att stå där vid Pärleporten, inför Sankte Per, han öppnar porten för 'en, in till det fantastiska Paradiset som ska vara det underbaraste av det underbara, man får träffa sina nära och kära igen och så har man inga hornhinnor!!

"Skämt" åsido (vem vet...?). Jag har alltid varit helt på det klara att inte donera! Ett självklart val för mig! Men jag tänker inte motivera eller förklara då jag inte vill ha mina tankar och känslor värderade och bedömda av andra, vad som är "rätt" och "fel" runt det hela. Mitt beslut och det angår ingen annan! Det ifrågasätts ju aldrig varför någon väljer att donera?

Nej, inte på forhand. Kanske efter en tid. P g a fall som dessa, även om de är få:

Fru i koma hör maken viska sanningen när sladden dras ? då kämpar hon sig tillbaka

sv.stories.newsner.com/nyheter/fru-i-koma-hor-maken-viska-sanningen-nar-sladden-dras-da-kampar-hon-sig-tillbaka/

Hur? Därför att mig veterligen brukar alla religiösa hävda att när man är i himlen är man befriad från sina plågor. Eller tänker du scenariot att man kommer dit som man dog? Skoj stt spendera evigheten dödssjuk i cancer eller med en kniv i hjärtat liksom.

Varför skulle du ha användning  för dina organ i etteventuellt efterliv? Dina fysiska organ försvinner ju de facto. Kremeras du blir de värme och är borta.

Jag vet exakt hur det går till eftersom jag själv jobbar i vården. Men faktum kvarstår att den hjärndöda personen som ska få sina organ tagna fortfarande är en varm kropp med puls, som rullas in i en op-sal där personalen kommer att hålla igång andning och cirkulation tills alla organ är tagna. Därefter tar man hjärtat och patienten är död. Och jag vet inte om jag vill att mina barn ska genomgå en sådan procedur, även om de är hjärndöda. 

Jag hoppas jag skulle donera, men det är lätt att säga innan. 
Ett barn i min närhet dog och föräldrarna var först inte alls sugna på en obduktion men såg sen fördelar med det. Men det behöver sjunka in. Med donation kan det bli mer akut och man måste hinna tänka klart. 

Har du så kassa organ så att någon annan skulle dö av dem, eller hur menar du?

Självklart donerar jag både mina och mina barns organ!

Förstår inte vad som skulle bli bättre av att låta välfungerande organ brännas eller doneras till kryp under marken (de får ju sitt att tugga på ändå av det som inte kan användas om man nu kistbegraver) än att donera dem till ett annat barn som är döende?

Riktigt toppeninlägg, Spucks!

Om jag förlorade ett barn skulle jag sannolikt säga ja till donation, så att andra föräldrar och barn slapp genomgå samma lidande.

Vi står i donationsregistret allihop. Vi har valt åt barnen. När de blir myndiga får de välja själva, men jag hoppas att de står kvar. 

Jag resonerar så här. Om det otänkbara skulle inträffa, ser jag hellre att ett annat barn kan leva vidare, än att båda barnen dör. Vad är vinsten med det? Är det bättre att kremeras eller ruttna i jorden? 

Jag tycker att de som inte vill ge men gärna skulle ta emot, ska fundera ett varv till. För ja, det är hyckleri. Att jämföra med annan vård eller omsorg, håller inte. Någon som får hjälp med att torka sig i rumpan, KAN inte själv. Självklart ska man få hjälp ändå. Men alla kan donera.

En självklarhet för mig att donera. Är du villig att ta emot organ ska du banne mig kunna ge också. Tråkigt nog är jag inte lämplig donator nu efter genomgången cancerbehandling. 

Men inte innan?