Hur tar man sig ur en depression utan medicin?

Ursäkta, det ska vara 

www.maratHon.se

Grejen är, det är så himla dumt att jag väljer att svara på den här sopiga kommentaren när jag har fått så himla många andra helt fantastiska och hjälpsamma svar, men jag kan inte låta bli asså. För jag är så trött på den här attityden som du kommer med.

För det första har jag inte skrivit någonstans att jag är emot medicinering och den här tråden ska absolut inte handla om ifall antidepressiva är bra eller dåligt. Men eftersom att jag redan VET att folk kommer tipsa om medicin så ville jag förtydliga att det är ett onödigt tips, eftersom att det är en metod jag redan känner till. Om du tycker det är en enkel lösning eller inte bryr sig absolut ingen om. Inte någonstans har jag skrivit att jag inte vill göra jobbet för att må bättre? Du har dragit en slutsats baserat på absolut ingenting, liksom hur mår du själv egentligen? Förlåt men jag vet att man måste äta för att må bra. Jag beskrev mina symtom.

Kan du titta på hur andra människor har svarat mig här i tråden? Det är så man bemöter människor som vågar prata om att dom mår dåligt. Jag bad om handfasta tips, kanske från människor som själva varit deprimerade, jag är intresserad av vad dom i efterhand kände hjälpte dom mest. Jag är inte intresserad av vad du tycker är en enkel lösning och inte. Att du tror det är väldigt självcentrerat.

Att depression skulle bero på serotoninbrist är en extremt seglivad och utdaterad myt. Aktuell forskning visar att det beror på stressande livsomständigheter. Exempelvis separationer. Mängden serotonin som man kan få i sig från tryptofanrika livsmedel är dessutom försumbart liten, men ett utmärkt sätt för tveksamma affärsidkare att pracka på desperata människor svindyrt kakaopulver.

Visst kan man tugga i sig en näve nötter varje dag, men isåfall för att det är gott.

Med reservation för att klinisk depression är något helt annat än att må dåligt, känna sorg och uppgivenhet tillfälligt så behöver du kanske bara bryta det hjul du hamnat i.
Var självmedveten (det verkar du redan vara) och försök ta till dig vad du känner. Känslor är inte farliga. Nu känner jag så här... ta in det, försök förstå vad det bottnar i. Om det är saknad, avundsjuka, sorg eller något annat som du behöver. Ofta grundar det sig i behov som vi har. Och sen släpp.

Ha en lista över saker som i vanliga fall brukar funka och/eller gör dig glad, som att inhandla ingredienser och baka eller laga mat, ringa en vän, pyssla med blommor, gå till biblioteket, se en bra film (ha gärna en lista färdig så slipper du hamna i beslut där), gå en promenad, sortera garderoben. 

Livet händer. Äldre generationer har tagit sig igenom kriser, uppbrott och död men där upplever jag att man var mer medveten. Man kanske inte pratade om det öppet, det tänker jag att många äldre vittnar om. Män som förlorar sina fruar och mår dåligt i sin sorg tex. Men man "såg" det. Man umgicks i verkliga livet och både såg och erfor att folk dog, blev arbetslösa och skilde sig. Så det var liksom något som förekom och som hände. Och som man hanterade. 

Husdjur kan nog vara en stor hjälp. Vara ute och promenera i naturen. Sysselsätta sig med nåt, baka kanske.

Har varit precis där och är naturligtvis ingen expert men kan ändå dela med mig hur det fixade sig för mig.

1. Löpning. Varje dag! Ingen hårdträning men efter ett par månader började jag få den där lyckokicken som många beskriver.
2. Lyssnade på Ricky Gervais ursprungliga radioprogram på XFM - alla avsnitt.
3. Gjorde några nya aktiviter som inte alls var förknippade med minnen eller associationer, exempelvis hästridning
4. Hjälpte till på hundgård
5. Tittade på väldigt simpla och verklighetsavfjärmade program som typ Kardashians och Housewives of Beverly Hills/New York
6. Virkade som en galning

Huvudsaken var att allt jag gjorde var väldigt förankrat i nuet och inte enbart handlade om mig själv.

Hoppas det här var till liiiite hjälp.

Det kommer bli bra!

Kram

Läste senast idag att lätt till måttlig depression bäst kan behandlas med fysisk träning och samtalsterapi. 

Träning ska ju ge lika bra effekt som vissa mediciner. 

Onanera mera. Orgasmer kan göra under med hälsotillståndet

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver!
Är nog ca 12 år som jag önskat att få dö...
Och just detta att man ändå genomför sin vardag med ett leende fast hela ens inre skriker att man inte orkar mera! 
Du är så starkt, modig, driftig, företagsam osv. Tydligen innebär det inte att man behöver omtanke, empati eller att någon lyssnar på vad man säger. När jag säger hur dåligt jag mår så tror folk att jag skämtar och de är avundsjuka över min egentid och så fortsätter de babbla på om sitt...

Och jag är på samma linje som TS när det gäller detta med medicinering. Varför ska jag stoppa i mig beroendeframkallande droger? Kommer folk helt plötsligt att visa empati och behandla mig med respekt då?

Jag var tvungen att läsa flera ggr, trodde på allvar jag skrivit ett till inlägg. Jag känner EXAKT lika! Nån kan säga ordagrant -men fy faan jag skulle aldrig palla! Eh tänker jag, det gör jag inte...
Sen kommer frågan; Har du någon du kan tala med? Jag svarar "nej". 
Har du sökt hjälp? De har tydligen en kurator nere på  HC nu. (Så nu var problemet löst eller?) 
Vad ska jag söka hjälp för? Att stå ut att min familj är destruktiv och i vissa fall rent oärlig. 
Jag har under hela min uppväxt fått höra att jag har "skinn på näsan" eftersom jag aldrig visat mig svag. Det beror på att jag tidigt förstod att ingen fanns för mig. (alkoholism hos förälder) Det tycks fortsätta. 

Jag sökte kontakt på vc en gång och den personen talade om att ville jag ha ett umgänge md andra människor så fick jag acceptera att det bara var jag som skulle sköta allt.
Har alltid bjudit och hittat på saker och folk kommer gärna, men de gånger jag blivit tillbaka bjuden är lätträknade...

Jag har försökt få mamma och syskon att förstå, men nej då. De övriga i livet som jag alltid ställt upp för och stötta och hjälpt genom olika saker försvinner alltid när jag börjar tröttna på att bara ge och ge och ge och aldrig få något tillbaka.

En gång fick jag skäl av en fd väninna för att jag aldrig pratade om mig själv och mitt, men då svarade jag att det gör jag ju, men du lyssnar ju inte på vad jag säger. Då svarade människan att då får du väl skrika högre...
Och så är det fortfarande. 
Säger jag hur jag verkligen känner så säger folk förvånat - men så är det väl inte? Nejdå verkligen inte jag sitter här och ljuger för det är så roligt att vara en patetisk nolla som ingen vill umgås med utan alla bara utnyttjar för sin egen vinningsskull och sedan blir man behandlad om en hundlort när man inte vill ställa upp mera...

Jag har helt slutat engagera mig i andra människors liv och har slutat erbjuda min hjälp till andra och jag slår dövörat till när folk beklagar sig över saker för varför ska jag lyssna på dem när de inte lyssnar på mig?
Har väl insett mer och mer att jag kommer leva som en ensam loser resten av livet och på något vis så känner jag väl att jag landar mer och mer i den insikten och får väl acceptera att det är min lott i livet liksom... 

Det sägs ju att man måste landa på botten innan det vänder, men hur många år ska man vara på botten innan det vänder?
Och att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan, men när alla hela tiden bevisar att man inte är värd att älska, hur sjutton ska man då kunna älska sig själv?
Jag menar inte ens mina egna föräldrar älskar ju mig utan har särbehandlat mig hela mitt liv och bara brytt sig om mina syskon och deras familjer...
Och skulle jag ifrågasätta detta skulle de förneka det för helt ärligt så tror jag inte att de är medvetna om att de diskriminerar mig och mina barn. 
Jag är ju så driftig så jag klarar mig ju själv... Och det beror ju på att jag alltid fått göra det - sedan typ 5 års ålder...

Och det intressanta är att jag lever ett välartat liv med god ekonomi och har aldrig varit i klammeri med rättvisan eller något så varför jag inte är värd någonting är för mig en gåta.