Har lågstadie/mellanstadie läraren satt spår i mig? Människor som är i höga positioner vågar jag inte stå upp för
Om jag är i möte och det befinner sig människor i höga position, så som chefer och annat, vågar jag inte stå upp för mina åsikter.
Just nu studerar jag på folkhögskola och jag vågar aldrig be om någonting eller vara ''tjatig''. Jag bli lika förvånad att jag inte heller bli utskälld. Det är alltid den inställningen jag har, att någon skall skälla på mig eller säga saker så som: ''Nu får du sluta tjata''.
Det handlar som sagt mina lärare, chefer och i princip vilka människor som helst, ställen som jag volontärsarbetar på och ha möte med ledare, så vågar jag inte säga någonting. Jag är alla till lags och dylikt.
Observera: Detta handlar enbart om människor i höga position, med vänner, ute på gata och dylikt, så är jag ''normal'' och till och med kan vara bestämd eller i alla fall vågar säga mina åsikter.
Min bakgrund: Jag tänker att det kan vara bra att veta hur jag haft det i skolan, så man vet vad man kan gå efter.
Från lågstadiet till mellanstadiet, så hade jag en lärare. Idag blir hon alltid glad att se mig ute på gatan. Men under min skolår med henne, skulle jag beskriva henne som bitter och inte förstår sig på skämt. Hon (enligt min uppfattning) inte kunde förstå sarkasm. Vissa skämt, kunde hon skratta med mig. Jag fick oftast klassen att skratta. Så jag blev aldrig mobbad.
Men jag skulle vilja säga att när jag alltid sa vad jag tyckte och om jag inte förstod vid första förklaringen, så kunde hon uppvisa hur jobbig hon tyckte jag var. Jag minns plötsligt inte i detaljer (jag får eventuellt återkomma med dessa). Men hon blev snabbt arg på saker. Jag var alltid rädd för henne. Fram till lågstadiet till mellanstadiet, så kände jag att jag måste vara ordentlig, för att inte bli utskälld. Jag var oerhört rädd, så gott som under hela låg och mellanstadie.
Tror ni att jag har blivit ärrad av detta? För idag när jag tänker efter att jag är ''tjatig'', så blir jag förvånad att inte någon säger: ''Nu får du sluta tjata''. Jag kan också ibland bli förvånad att jag inte blir utskälld, i t.ex mina studier på folkhögskolan. Om jag har uttryckt mitt missnöje i en kurs och sa att saker och ting inte gått rätt till och kursen tagit mer pengar, men inte gjort något utifrån vad man fått utlovad att lära sig. Så kan jag även där, bli förvånad att jag får rätt i sak och till och med får någon ersättning tillbaka. För att jag har haft rätt. Jag blir helt enkelt förvånad att kursledarna håller på min sida och uttryckt sig att pedagogen gjort fel. Och jag blir förvånad varje gång. Det är inte alltid som jag vågar. Oftast är jag tyst, om jag är missnöjd, på jobbet, kurs och dylikt.
Ibland tänker jag: Om jag inte hade henne som lärare på lågstadiet och mellanstadiet. Så undrar jag hur jag hade varit som person då. Jag tror mer och mer, att jag blivit ärrad av lärare. Jag har helt enkelt bara märkt av hur förvånad jag blir och hur rädd jag ibland kan bli, om jag skall säga och uttrycka mina åsikter.