Frivillig barnlöshet, hur vanligt är detta?

Väljer att formulera mig så för att det är sant. Det är lite med glimten i ögat också. Jag går heller inte runt och kastar ur mig dessa tankar. Men det kan vara tänkvärt i en mer filosofisk diskussion. Ta en fundera om påståendet är rätt eller fel? 

Väljer att skaffa barn för egen skull. 

Människan har den största påverkan på miljön. 

Jag tillhör en krets nördiga och intelligenta personer och det är rätt många som valt att inte skaffa barn. Vi själva har ett barn.

Skälen?

1. Anlag för begåvningshinder i familjen, har en syster som är nedsatt och som hen måste ta hand om hela livet, då personen lever självständigt, har ett enkelt jobb och lön men ofta ställer till det för sig på olika sätt och lätt blir lurad. Som att ha en 11-åring som lever vuxenliv med lön ungefär.

2. Tre stycken: Anlag för psykisk sjukdom, man har en svårt sjuk förälder som har förstört delar av ens barndom, lider själv av depression/trauma eller annat och vill inte utsätta sig/orkar inte chansa på att ett barn blir friskt, eller att man orkar göra en bra föräldrainsats.

3. Anser att världen är så usel att det inte är vettigt att sätta barn till världen, människan borde avveckla sig själv.

4. Prioriterar karriären. Är ledare för en stor organisation och man kan säga att organisationen, yrkesgärningen, är hens barn. Personen ger dock tid åt och är mycket glad över sina syskonbarn.

5. Anser sig inte vara en "barnmänniska", vill inte ta hand om småbarn eller störas av barn och har alltid känt så. Men är glad åt sina syskonbarn sen de blev lite större.

Jag tillhör en krets nördiga och intelligenta personer och det är rätt många som valt att inte skaffa barn. Vi själva har ett barn.

Skälen?

1. Anlag för begåvningshinder i familjen, har en syster som är nedsatt och som hen måste ta hand om hela livet, då personen lever självständigt, har ett enkelt jobb och lön men ofta ställer till det för sig på olika sätt och lätt blir lurad. Som att ha en 11-åring som lever vuxenliv med lön ungefär.

2. Tre stycken: Anlag för psykisk sjukdom, man har en svårt sjuk förälder som har förstört delar av ens barndom, lider själv av depression/trauma eller annat och vill inte utsätta sig/orkar inte chansa på att ett barn blir friskt, eller att man orkar göra en bra föräldrainsats.

3. Anser att världen är så usel att det inte är vettigt att sätta barn till världen, människan borde avveckla sig själv.

4. Prioriterar karriären. Är ledare för en stor organisation och man kan säga att organisationen, yrkesgärningen, är hens barn. Personen ger dock tid åt och är mycket glad över sina syskonbarn.

5. Anser sig inte vara en "barnmänniska", vill inte ta hand om småbarn eller störas av barn och har alltid känt så. Men är glad åt sina syskonbarn sen de blev lite större.

Jag har inga barn eftersom jag inte vill ha några. Det är inget politiskt eller konstigt med det även om det ibland kommer konstiga frågor från människor med barn som jag aldrig skulle ställa. Jag går inte runt och frågar "hur kommer det sig att du vill ha barn" eftersom jag vet att det är norm att vilja det.

Jag förstår också att just av den anledningen tycker folk att de kan fråga mig om det och sedan kritisera svaret och säga typ "JAG tror att du skulle blir en JÄTTEbra mamma faktiskt" även om det är fullständigt irrelevant och inte har med anledningen att göra. 

Ids inte bli sur eftersom folk generellt har svårt att ta in att deras livsval också är val även om de upplever det som en naturlag. Det enda jag har svårt att förstå är hur föräldrar som säger sig vara nöjda så ofta upplever mitt val som en skymf mot deras livsstil och känner sig personligt påhoppade av att jag inte vill ha barn och inte tänker låtsas att det är något annat som är anledningen. 

Jag förstår också att just av den anledningen tycker folk att de kan fråga mig om det och sedan kritisera svaret och säga typ "JAG tror att du skulle blir en JÄTTEbra mamma faktiskt" även om det är fullständigt irrelevant och inte har med anledningen att göra.