Går sönder lite inuti varje gång vid förskolelämningen eftersom barnet blir ledset och gråter. Enligt pedagogerna går det över fort men de här lämningarna knäcker mig lite i hjärtat. Barnet har gått på förskola en månad nu efter inskolning.
Hur länge grät era barn vid lämning?
De var lite småledsna och hade svårt vid lämning tills vi började lämna dem till frukost. Då var det DE som gick ifrån oss istället för tvärtom. De sa "Hej då" och gick iväg och jag fick "stanna kvar".
Sen hade vi det jobbigt vid hämtning eftersom då ville ungarna inte därifrån istället 
mitt barn blir fortfarande ledsen om inte någon av hennes två favoritpedagoger tar emot henne? barnet har i augusti gått ett år på förskolan. Hon är 3,5 år. (Men ofta när jag kommer och ska hämta hem henne har hon roligt med barnen där och vill inte gå hem. Så jag tror (i hennes fall iaf) att det handlar mer om själva situationen att byta miljö så att säga, än att hon inte trivs.
Blev ett frågetecken där, vet inte hur det kom dit.
Mina barn grät aldrig vid lämning
Försök att vara glad och inte ta åt dig. Att själv visa sorg och dra ut på det gör det bara svårare för barnet. Sen kan det hända att det har skett tidigare och då är detta konsekvenserna av det.
Genom att vara trygga som föräldrar så skapar vi också trygghet för barnen. Genom att visa sorg så gör vi barnen sorgsna.
Försök att vara glad och inte ta åt dig. Att själv visa sorg och dra ut på det gör det bara svårare för barnet. Sen kan det hända att det har skett tidigare och då är detta konsekvenserna av det.
Genom att vara trygga som föräldrar så skapar vi också trygghet för barnen. Genom att visa sorg så gör vi barnen sorgsna.
Expert inom det här området då jag haft två barn som varit extremt ledsna vid lämning i åratal.
Mitt tips är att bit ihop och prata med förskolan. Ibland kanske det kan avhjälpas med en lockande låda med favoritleksaker som finns i närliggande rum, alltså ngt barnet brinner lite extra för.
i mitt fall försökte jag med allt och lite till, tillslut var det en padda som gjorde att barnet lugnade sig. Det var som att förändringen kom för fort, från vakna, klä sig, åka, skiljas från mamma, till en miljö med stoj och stim och eget ansvar. Paddan distraherade och var till stor hjälp i början. Efter några veckor tog barnet emot paddan men tittade inte på den.
Mitt barn grät aldrig vid lämning. Började fsk vid två års ålder.
Jag tyckte att dagis var en mardröm. De andra barnen var läskiga, oberäkneliga, högljudda och fruktansvärt impulsiva. Värsta jag visste. Det var först på mellanstadiet som det slutade kännas obehagligt att vara uppe i andra barn.
Alltså: mitt barn är inte ledset på dagarna utan leker och donar och sover och äter och fikar.
Det är just lämningssitsen som är kämpig, och jag tycker den är hemsk, känslig mamma som jag är. Hatar att lämna iväg ett gråtande barn och gå.
Min son hade korta perioder av gråt vid lämning. Någon gång stod jag utanför och lyssnade, efter en minut tystnade gråten och han gick in och lekte glatt.
Vi pratade om att jag ville helst inte gå till mitt jobb men jag var tvungen och det var ganska kul när jag kom dit. Han var också tvungen att gå på sitt jobb på dagis, och det brukade också bli kul. Vi hade båda två viktiga jobb.
Sen tog det lååång tid vid hämtning för då ville han stanna och leka på dagis.
Mina barn slutade aldrig gråta, men de va glada så fort jag gått. Vist hade de dagar då de gick in glada men inte ofta