Hur hantera svårt psykiskt sjuk ”bonusson”

Jo. Och där hänger det ju lite på hur gamla barnen är, om de skulle förstå utan att bli traumatiserade. 

Nej, jag har inte fel. Att de skadar sig själva är förvisso sant men det är också sant att de under psykotiska episoder/skov kan vara och ofta är mycket utagerande och att de då också skadar andra. Samma när de är omedicinerade. Det finns verkligen ingen anledning att vara sig överdriva eller underdriva/romantisera kring effekterna av svår psykisk sjukdom.

Det är inte schizofrenin i sig som gör att TS inte vill träffa bonussonen. Det är det faktum att han är hotfull och våldsam. TS skriver t.o.m. att hans lillasyster har blivit traumatiserad av detta (alltså inte bara av det faktum att han är sjuk, utan av att han skrikit och varit hotfull). Du verkar ta det TS skriver personligt. Du skriver ju också att du har närstående med schizofreni. Du har säkert stött på fördomar om schizofrena, som att de alla är livsfarliga mördare el. dyl, vilket säkert är väldigt jobbigt att höra. Men TS skriver ingenstans att ALLA personer med schizofreni är hotfulla och våldsamma. Hon skriver bara om sin bonusson. Ingen i tråden har påstått att just dina anhöriga är farliga heller. Det stämmer som du säger att de flesta schizofrena personer inte är våldsamma. Men vissa är det, och då innebär de naturligtvis ett problem för sin omgivning. Självklart ska man inte sprida myten att alla med schizofreni är farliga. Men att förminska någons upplevelser, och kalla hen oempatisk och fördomsfull, när hen berättar att hen har en anhörig med schizofreni som ibland är aggressiv, är inte heller ok. Det går att prata om TS problem, som är högst verkliga, och hennes oro, som är högst befogad, utan att samtidigt framställa alla schizofrena personer som farliga. Tänk dig att TS inte hade nämnt bonussonens psykiska sjukdom alls, utan endast att han är hotfull och våldsam. Hade du inte haft större förståelse för hennes känslor då?

Min yngste är 13. Och hur det tar beror ju så klart helt på vad som händer. Om han bara beter sig lite udda så kan man så klart även för ett ganska ungt barn förklara att han är sjuk och mår dåligt men att vi ska försöka se till att han får stöd och hjälp. Men skulle något mer allvarligt hända och om det är riktat mot dem personligen eller familjen kan det ju vara svårt att hantera även för ett äldre barn. 

Tack! 

Verkligen inte. Jag vet att media blåser upp det, men de här fallen finns, de är inte påhittade, och man måste ändå titta på faktan. Självklart är det sällsynt och schizofrena skadar andra och självklart har de flesta mördare inte schizofreni. Jag säger bara att det förekommer, och att missbruk av droger ökar risken. Och när det förekommer så kan man hamna i ett väldigt knepigt läge. 

Jo, det är ju så. Mina barn var också tonåringar när deras bonussyster uppträdde märkligt, men de såg inte så mycket av det. Kruxet är ju alltid att man inte vet vad som kommer att hända. 

Givetvis ska du tala om för din man att han får träffa honom utanför hemmet. Det finns inget utrymme för att vara lättkränkt när det handlar om en ev farlig människa.

De flesta psykiskt sjuka är inte farliga, men denne man har ju faktiskt varit hotfull ibland. Han tvångsmedicineras och använder tydligen droger.

Det är ju DET som gör honom potentiellt farlig - hans inställning och att han är aggressiv - inte sjukdomen i sig! 

Varför börjar vissa då yla om att TS är fördomsfull och okänslig? Givetvis måste hon i första hand tänka på sina barn. Nej, jag hade inte släppt en instabil person med drogproblem nära dem, scitzofreni eller ej. Däremot kan TS självklart träffa honom och lära känna honom om hon vill, förslagsvis på neutral plats till en början. 

Alltså, vissa tar allt personligt eller misstolkar. Ingenstans har TS skrivit att alla scitzofrena är farliga. De flesta är det inte. Men denne man HAR visat aggressiva tendenser. Då måste man tänka lite annorlunda än om det gäller någon helt harmlös. Barn ska inte heller behöva utsättas för någon som hotar och skriker, även om personen inte går till fysiskt angrepp.

Det stämmer att vi måste sluta stigmatisera och isolera psykiskt sjuka. Man bör lära sina barn förståelse och tolerans, förklara för barnen osv.

Däremot måste man tänka lite annorlunda när det gäller utagerande personer, särskilt kring barn. Det är detta det handlar om här.

Kanske borde TS inte ha skrivit att han är psykiskt sjuk. Det verkar väcka starka känslor.

Kanske borde hon bara ha skrivit att han tar droger samt har varit hotfull tidigare. Då hade hon nog fått större förståelse för att hon inte vill att hennes tonåringar ska råka illa ut.

Sanningen är ju att det ofta är oerhört tufft att vara anhörig till någon med en psykiatrisk diagnos. Men vissa vill inte höra sånt. Diagnoser är ett väldigt känsligt ämne. Det som stör mig är att anhörigas upplevelser alltid ska förminskas. Man kräver förståelse för den som har diagnosen, hen mår ju dåligt, man ska inte stigmatisera osv. Och visst stämmer det att människor med psykiatriska diagnoser förtjänar förståelse och empati. Men det gör även de anhöriga. Inget blir bättre av att man låtsas som om det alltid är en dans på rosor att vara anhörig till någon med diagnos. Det måste gå att uppnå en sund balans där både den som har diagnosen och den anhörige blir lyssnad på och förstådd.

Jag själv var tidigare ett psykfall/kille med vanföreställningar/psykosproblem. Det gick ut över närstående. Jag är ingen ond individ, inte kriminell och knarkar inte. Har gått ut gymnasiet med goda betyg och tillsynes normal. Men när jag fick mina värsta attacker så attackerade jag närstående. Jag skrek, hotade och misshandlade min egna mamma. Jag utsatte henne för enorm psykisk stress och rädsla. Jag var livsfarlig. Har tagit stryptag och kastat henne i golvet. 

Varför gör man då detta? 
Man bli helt enkelt en annan person. Man känner en rädsla och ångest kombinerat med förtvivlan/desperation och enorm irritation/ilska. Egentligen vill man rikta den mot någon annan, men eftersom det ej fanns någon verklig individ att få tag på så blev det närstående. Det blir oftast de närstående som får ta skiten när folk mår dåligt. Man blir ett monster, den absolut sämsta sidan av sig själv. Man begår saker som man aldrig skulle göra vid sina fulla sinnens bruk. Det är verkligen hemskt. 

Precis som många säger är det ovanligt at individer med psykossjukdom attackerar folk på gatan, hugger någon på stan osv. Desto vanligare är våld, hot och psykisk misshandel mot närstående. Närstående anmäler ofta inte. Min mamma anmälde inte mig. Trots att jag brukade ganska grovt psykiskt och fysiskt våld till följd av mitt förstörda sinnestillstånd. 

Med detta sagt så var på din vakt. Innerst inne vill jag inte att individer som mår dåligt ska bli undvikta eftersom social relationer kan stärka deras välmående och psykiska hälsa. De ska egentligen få stöd. Men det finns en stor fara i det. Det kan resultera i ENORMA påfrestningar. Jag tror inte du är beredd att göra de eventuella uppoffringarna för en vuxen individ som du inte ens är biologiskt relaterad till, egentligen en främling. Och varför skulle du vara det? Jag hade inte varit det om jag vore du. Det är inte ditt jobb att rädda världen eller honom. Du har om möjligt en skyldighet mot dina egna barn, men inte andras. Min mamma stod alltid kvar för att hon var extremt trogen och lojal. Oftast är det mödrarna som stannar kvar och tar smällen, hur stor den än är. Farsorna, syskonen och vännerna springer för livet och säger HEJ DÅ. 

HEJ DÅ!
 

 

Inte bara tufft. Det kan vara långt värre än tufft. Det kan vara rent av psykisk tortyr och risk för livet. Jag råder verkligen samtliga individer som bor med en svårt psykiskt sjuk eller någon med psykossjukdom av något slag, att lämna eländet. Försök ordna hjälp till individen på distans. Men lös det inte själv. för i 99 fall av 100 går det inte. Det måste till att myndigheter, psykiatrin och andra instanser hjälper till och gör jobbet. Tyvärr är psykiatrin helt jävla värdelös och ett skämt i sig. Just därför väljer många anhöriga att försöka lösa det på egen hand. 

Jag rekommenderar starkt samtliga som bor med svårt psykiskt sjuka individer som har någon form av antingen grov adhd/autism, borderline eller psykossjukdom att lyssna på denna dokumentären i P1. Så här illa kan det gå. 
sverigesradio.se/avsnitt/de-mordade-sin-mamma-lillebror-del-1-3

Jag kan förstå det. Jag kan förstå båda sidorna. 

Dels mamman som kanske lever genom sitt barn, som tänker att de lika gärna kan skadas fysiskt/psykiskt för att om möjligt hjälpa barnet. För alternativet är att barnet går förlorat och då förlorar de hela sina liv i vilket fall. 

Sedan kan jag förstå de som väljer att lämna. Syskon, partner, barn, föräldrar. För det kan vara ett rent helvete att leva med en psykiskt sjuk. Den psykiskt sjuka kan göra saker mot de som personen aldrig skulle ha gjort om den inte vore sjuk. Man blir en annan person, man är inte sig själv, man förvandlas till ett olyckligt och desperat monster som maler ner sina nära och kära. De får ta smällen. Jag själv lät det gå ut över min mamma när jag mådde som sämst. Skrek, hotade, spottade och använde fysiskt våld. Saker som man hade kunnat dömas till flera år fängelse för i vanliga fall, om det vore mot exempelvis en partner i relationsvåld. Män som slår sina kvinnor exempelvis. Min de ensamma mödrarna anmäler ofta inte. För de vill inte att deras barn ska åka på domar och annan skit som förstör deras liv.