Hjälp mig att förstå min mamma - Finns det någon psykologisk namn på hennes beteende - Personlighetsstörning/autism/annat?
Hej!
Sedan jag var barn har jag alltid älskat och haft en stark känsla för min mamma. Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att mamma saknar genuina känslor, men hon är duktig på att imitera dem. Hon kan vara charmig och karismatisk. Hon har förmågan att klara av olika situationer, som att få jobb och kommunicera med människor.
Hon är skicklig på att hålla tid och utföra sina arbetsuppgifter.
Trots att hon saknar känslor och är mycket bestämd, så att när hon har bestämt sig för att göra något kan man aldrig övertala henne att ändra sig. Hon kan till och med säga: "Okej, jag lovar att jag inte kommer att göra det!" men det är bara en lögn för att slippa bli "tjatad" på. Hon gör ändå precis som hon vill. Om hon inte får något i utbyte av att ändra sig, kommer hon alltid att följa sina ursprungliga planer. Man kan be och vädja till henne, ge henne bekräftelse att man mår dåligt över det hon tänker göra, men ingenting kan få henne att ändra sig. Man måste använda "manipulativa" taktiker som: "Om du gör det här kommer det bara att påverka dig negativt" och ge henne övertygande bevis för att det man säger är sant. Endast då kan hon stoppas.
När hon blir arg kan hon bli väldigt otäck. Ingenting kan få henne att lugna ner sig. Hon skriker och vrålar och det bästa man kan göra är att undvika henne. Då kan hon "prata med sig själv". Inga argument, inget mjukt och varsamt tonläge kan få henne att sluta vara arg, förutom när hon bestämmer sig själv för att sluta vara arg.
Hon har rasistiska åsikter, men förnekar det. Hon kan prata illa om afrikanska människor, men påstå att hon inte är rasist. Hon avskyr rasister. Hon kan prata illa om religiösa grupper och samtidigt påstå att hon kan "acceptera" andras kulturer, åsikter och trosuppfattningar.
Hon kan plötsligt agera som en "drama queen". Hon har "svimmat" och när hon vaknar upp ber hon om olika saker. Första gången det hände ringde jag självklart 112 (nödnummer). Hon ville prata med larmcentralen och sa: "Nej, nej, han blev bara rädd." Sedan har hon velat ha olika saker från mig, som att få ett glas vatten osv. Hon har försökt fortsätta med dramatiken genom att säga: "Oj, nu snurrar mitt huvud" och började att bete sig märkligt. Men när jag sa: "Kan du sluta låtsas?!" blev hon plötsligt helt normal igen och kunde balansera utan problem. Samtidigt vände hon sig till mig utan några konstigheter och sa: "Nej, nej, jag lovar, jag lovar!!!" Sedan dess har hon aldrig fejkat att svimma eller svimmat någonsin igen.
Hon har fejkat att gråta.
En gång när jag var barn satte hon på sig solglasögon vid matbordet och betedde sig konstigt. Jag frågade henne vad hon gjorde och hon svarade: "Vem är din mamma?"
Så hon kan få anfall och plötsligt bli oerhört dramatisk, agera konstigt för att människor ska undra vad som händer och/eller få sympati, som att gråta eller "svimma".
En annan sak: Hon har svårt att bestämma vilka gäster hon ska bjuda in. Hon kan bjuda in extremt många människor till sin lägenhet. Det blir trångt och hon stressar sig själv varje gång med mat och fika. Ingen får hjälpa henne, men samtidigt är hon extremt stressad.
Hon klagar på att maten är dyr, men kan inte sluta köpa vissa saker. Till exempel måste det alltid finnas dyra juicer hemma. Hon kan inte välja bort dem och säger: "Men din storebror vill ha det." Hon kan inte sluta köpa dyra saker samtidigt som hon klagar över sin ekonomi.
När hon diskar lägger hon alla saker på samma diskställ. Vi har ett diskställ där man kan lägga saker både under och ovanpå. Hon lägger allt (absolut allt) ovanpå. Så det blir en stor hög med rena diskar på samma ställe. Trots att glas, tallrikar och annat har ramlat ner på golvet flera gånger fortsätter hon att göra samma sak och säger: "Det torkar snabbare så." I övrigt är hon duktig på att hålla rent, och hon kan vara duktig på många andra saker. Men hon fastnar i samma mönster. Samma rutiner om och om igen. Jag har blivit orolig för henne på senare år eftersom hon kan sitta på samma plats i flera timmar i sträck. Jag har försökt få henne att gå ut och motionera, vilket hon har gått med på. Men hon fastnar mycket vid datorn och TV:n.
Jag blev glad när hon köpte fyra böcker som hon bestämde sig för att läsa. Det var något nytt och oväntat. Ju äldre jag har blivit har jag tänkt mycket på henne. Jag har märkt att hon är "normal", men det finns också något som inte riktigt stämmer. Speciellt i situationer där hon blir extremt stressad, som att bjuda hem vänner. Varför bjuder hon in så många? Varför inte bara några få?
När vi handlar mat måste det alltid göras på ett specifikt sätt och oavsett om något har blivit dyrare måste det köpas. Hon vägrar att köpa något nytt och vill inte prova något nytt.
Jag minns när jag som barn blev nyfiken på jasminris och hon sa: "Det köpte jag förra gången, men ni barn åt det inte!" Vilket var en lögn.
Samma sak hände när jag blev nyfiken på kokosfrukt. Samma respons: "Jag köpte det förra gången, men ni barn åt det inte!" Det var samma svar, samma mening.
När jag blev tonåring kunde hon gå in i mitt rum och plötsligt vilja städa ordentligt. Jag bad henne att inte gå in i mitt rum och städa eftersom jag då inte skulle hitta mina papper eller andra viktiga saker. Dessutom tycker jag att det är obehagligt och otrevligt, som om någon har rotat igenom mina saker. Då svarar hon: "Det fanns insekter i ditt rum." Samma sak om jag hade gjort en matlåda till mig själv. Om matlådan plötsligt var tom kan hon inte erkänna att hon åt upp den eller gav den till min storebror eller något liknande. Svaret är alltid detsamma: "Det fanns insekter." Hon ger alltid samma svar.
Hon förnekar också att hon ljuger eller manipulerar.
När hon följer med mig till evenemang eller situationer där människor känner mig men inte min mamma kan hon inte säga sitt eget namn. Hon presenterar sig inte med sitt namn utan säger: "Hej, hej, jag är Kalles mamma, hej." Med exakt samma tonfall och på samma sätt.