Viset kan det ha en mening i livet av att ha barn om man vill men det garanterar inte att du blir lycklig för det, inte heller behöver det vara meningen i livet, men visst kan det vara en mening. Det gäller att hitta lycka i där du är nu också, inte vänta på nått innan du känner att du kan vara lycklig. Sen förstå att det inte är något misslyckande att vara där du är nu.
Det är ju enbart din inställning som avgör om du är lycklig.
Du har lön och sparar pengar. Du sitter i en bra sits egentligen om man vill se det positivt. Om du kör full fokus på att dejta, och hittar någon så har du snart ett "eget" hem också. Sen följer barn på det.
Det är inte många personer som är i en sits av "Träffar jag någon så fixar sig alla mina problem av sig självt" . Men du är det. Det är en bra sits för det är egentligen ganska lite som krävs.
I din ålder TS, levde jag ensam utan partner, studerade och hade bara studiemedel/lån. Jag hade aldrig haft ett seriöst förhållande. Några år senare hade jag sambo, barn och hus. Så mycket kan hända!
För min del handlade det om att få lite bättre självförtroende och våga gå in i en relation.
Men du har ju fortfarande tid att skaffa familj ändå, trots omständigheterna. var mkt aktiv på dejtingfronten, och ge killar en chans, även om inte det är din typ. Så träffade jag min sambo. sen kom vårt barn
Jag är närmare 40 än 35, har varken man eller barn och kommer inte få. Jag har inte hälsa, skönhet eller pengar. Jag äger ingenting av värde, ingen släkt och inga vänner. Jag är inte lycklig. Men olycklig är jag bara på onsdagar klockan två. Resten av tiden är jag upptagen med viktigare saker.
Jag är närmare 40 än 35, har varken man eller barn och kommer inte få. Jag har inte hälsa, skönhet eller pengar. Jag äger ingenting av värde, ingen släkt och inga vänner. Jag är inte lycklig. Men olycklig är jag bara på onsdagar klockan två. Resten av tiden är jag upptagen med viktigare saker.
Är du 31 och vill ha familj så är det bara att satsa, ut på dejtingsajterna med dig. Du har ju jättebra förutsättningar.
En kollega var ungefär i din sits, solo och less efter sprucken relation, 34 år, längtan efter familj. Han gav sig ut och träffade en kvinna, 36 år, med samma längtan. De bestämde sig för att köra direkt pga hennes ålder och det blev giftemål och barn relativt omgående. De är fortfarande gifta, 20 år senare. En chansning som gick hem.
Så visst går det men sparvarna flyger ju inte i handen på dig. Jobba mot ditt mål. Du är 31 och bör kunna hitta och lära känna någon och sen bilda familj.
Studier skulle jag skippa. Bygg upp din ekonomi istället.
Är 35 år och egentligen inte lycklig alls. Eller kanske vissa dagar?
Jag tjänar dock närmast dubbla mot dig, har tre barn, make sedan 18 år, äger en villa, reser utomlands varje år, många weekends osv.
Men om jag känner mig lycklig? Nej, jag känner mig fast i ett ekorrhjul. Sitter ibland och bara tittar rakt ut och funderar "hur kunde det bli såhär"? Hur kunde livet gå i denna riktning. Från början ville jag inte ens ha barn, bo i sverige eller arbeta inom det yrke jag gör.
Det värsta är att jag har säkert 20 år till att betala av hus, csn. Vilket innebär att jag måste jobba. Jobba. Jobba och fortsätta detta ekorrhjul.
Det är ju enbart din inställning som avgör om du är lycklig.
Får jag fråga varför du bor hos syrran?
Visst, 29 000 är ingen jättefet lön men det är också många som har sämre. Det är ändå en lön som det bör gå att leva ganska bra på som ensamstående utan barn.
Nu kanske du och syrran har det jättetrevligt när ni bor tillsammans och det möjliggör säkert att sparar massor. Så jag kritiserar det absolut inte om det är ett medvetet val. Men personligen hade jag nog känt mig friare och lyckligare av att bo självständigt så länge jag klarar det ekonomiskt.
Jag tänker ibland att lyckan ligger i att äga bostaden men där är vi inte än på flera år då det är hurtlösa priser i större städer för barnfamiljer.
Lyckan ligger inte att äga eller att ha barn/sambo utan i livet, vad vi gör det till. Visst hade vi älskar att äga ett hus innan men barnen kom först. Vi betalar drygt 14k i hyra och tjänar sisådär, han 44k och jag 38k.
Jag tänker ibland att lyckan ligger i att äga bostaden men där är vi inte än på flera år då det är hurtlösa priser i större städer för barnfamiljer.
Lyckan ligger inte att äga eller att ha barn/sambo utan i livet, vad vi gör det till. Visst hade vi älskar att äga ett hus innan men barnen kom först. Vi betalar drygt 14k i hyra och tjänar sisådär, han 44k och jag 38k.
Det låter som att du inte är nöjd, och det tänker jag är en rimlig känsla om man är strax över 30 och vill ha barn och också bor hemma hos någon annan.
Att du är lite olycklig är ett tecken på att du inte har huvudet i sanden och det bör förvaltas konstruktivt. Precis som andra påpekar är du ung, du har också haft en relation och mängder av människor längtar efter familj och ett mer meningsfullt liv.
Jag tänker att man faktiskt inte kan beställa en relation, men att man kan ta hand om sig själv och förbereda sig för det där livet man vill ha. För att träffa någon behöver du träffa folk i allmänhet, eller dejta och för att någon ska vara intresserad behöver du leva den typ av liv som andra vill leva ihop med dig.
I min värld är det dags att gå och träna, äta nyttigt och faktiskt fokusera på att försöka må bra. Lycka kommer när den kommer, men att vårda sig själv är alltid viktigt. Särskilt när man är missnöjd. Och unna dig lite spa, eller nya kläder, makeup eller något annat som du inte riktigt orkat/hunnit/tänkt på.
Att känna sig misslyckad en period i livet är fullständigt rimligt, det drabbar de flesta. Grejen är att inte bara sätta sig ner och tycka att man inte kan ta sig vidare, utan faktiskt se livets faser som just faser.