Barn och alkohol

Ja just drickandet i sig är inga garantier. Jag tror många avstår alkohol för att de tror att barnen blir lidande, rädda/osäkra/trauma. sen kanske oxå för att reaktionsförmåga blir nedsatt. 

Så kan det säkert vara, men man behöver inte dricka noll för att uppnå det. Det räcker med att bara dricka så måttligt att man inte blir berusad eller beter sig skrämmande mot barnen.

Är man en alkis för att man tar 1-2 glas vin till maten?

Så du ser alla som alkoholister som dricker alkohol? Själv dricker jag ytterst sällan och är väldigt försiktigt. Men kan ta mig ett glas vin ,öl eller cider någon gång i månaden .

Min morfar och farfar var alkisar. Jag såg dem stupfulla som barn mer än en gång. Mina egna föräldrar har druckit i festliga sammanhang. Jag har sett min pappa full en gång och då höll jag ett jäkla stort avstånd för jag tyckte inte om det.

Själv tycker jag om att ta ett glas rött till ryggbiffen eller ett glas vitt till fisken då och då (1-2 gånger i månaden). 
Har vi familjemiddagar öppnar vi en flaska vin om vi känner för det.

Poängen är inte att tonåringar vet vad de tål/inte tål beroende på vilken familj de vuxit upp i, men när tonåringen till vettiga föräldrar blit stupfull törs ringa hem så är det en positiv sak - i jämförelse med tonåringen till absolutisterna som inte törs ringa hem p.g.a. föräldrarnas ställningstagande. 

Jag skulle aldrig i livet ha vågat ringa hem till mina föräldrar om jag var stupfull. Helt oavsett hur de själva hanterar alkohol. Det handlar ju i första hand om relationen man har och vad föräldrarna har för syn på barnen och sitt eget föräldraskap. 

Men min erfarenhet är definitivt att första gångerna man dricker så har man inte koll på hur mycket man tål, eller tiden det tar mellan att man dricker och börjar känna effekten. Så det händer att man dricker snabbt och sen blir stupfull innan man hunnit fatta det. 

Även absolutister kan vara inkännande föräldrar som vill sina barn väl och därmed är öppna för att ta hand om barnet och ge stöd och kärlek även om barnet gjort något som i förälderns ögon är dumt och fel. Så det kan mycket väl hända att de barnen vågar ringa hem om de blivit för fulla. 

Ja precis och så tror jag att många gör som väljer att dricka ibland fast de har barn. 

 

Jag ringde min pappa och bad honom hämta mig när jag blev askalas en gång. Skulle sova över hos en kompis men var lika packad när jag vaknade som när vi gick och la oss. Så jag ringde pappa och bad honom hämta. 

Jag hoppas att mina barn har samma förtroende för mig som jag hade för pappa. Allt kan hända och oavsett vad man hade tänkt sig innan kan det gå åt helvete. Alla vet att en dålig dag kan det räcka att lukta på korken så blir man påverkad. Jag hämtar heller fulla ungar än att de råkar illa ut. Mina barn vet om det. De vet att jag inte kommer att vara särskilt lycklig över att de är stupfulla men jag kommer att vara överlycklig att de vågade ringa och be om hjälp

Jag hoppas också att mina barn vet och förstår att de alltid kan komma till mig (och sin pappa) om nåt händer och att jag kommer att ta hand om dem och stötta dem även om de gjort nåt dumt. Och de vet att jag inte moraliserar över drickandet i sig, att jag bara vill att de ska komma hem och må bra.

Man behöver ju inte vara glad att de gjort nåt dumt, det kan de väl inte förvänta sig :) Men att man finns där och hjälper även då. 

Mina föräldrar drack aldrig när vi var små. Inte på jul, inte på nyår, inte på midsommar. Kanske någon lättöl på semestern, men inte mer än så. :) Jag är uppvuxen på det sättet. Drack sedan en del i 18-24 års ålder men blev mamma tidigt. Idag kan jag räkna antalet glas per år på mina händer. Alla är inte jätteförtjusta i alkohol utan att det måste ligga någon jobbig barndom bakom

Och det är ju såklart helt okej. Det är när man kommer med moraliserande över att andra föräldrar tar ett glas vin på ett måttligt och rimligt sätt som det blir lite fel. 

Ah! Då är jag med :) ja alla gör ju det som passar de bäst. viktigaste är ju att man lärt sig vart den egna gränsen går om barn är i närheten.